2015-01-07 21:24

2015-01-20 23:14

Terror mot yttrandefriheten

LEDARE

Sorg, förstämning, ilska, bedrövelse, men också en obändig vilja. Känslorna är många efter det avskyvärda terrordådet mot den franska tidningen Charlie Hebdo i Paris, då minst tolv personer massakrerades, bland andra fyra satirtecknare och två poliser, av vad som allt att döma är islamiska terrorister.

Den beklagansvärda och bistra sanningen är att vi bara väntat på att något liknande skulle inträffa i takt med radikaliseringen av islamister i både väst men också i länder som Syrien och Irak, där den så kallade Islamiska Staten lockar anhängare samtidigt som den terroriserar och mördar oliktänkande. Det närmaste vi kommit var den planerade attacken mot den danska tidningen Jyllands-Posten, som publicerat Muhammedkarikatyrer, 2010. Då kunde bland annat tre islamister bosatta i Sverige gripas innan attacken hann sättas i verket.

Enligt uppgift skall terroristerna ha skrikit ”Allahu akbar” (Gud är stor) och ”vi har hämnats profeten” medan de avfyrade sina automatvapen inne på redaktionen. I skrivande stund är de okända gärningsmännen ännu på fri fot, men tillvägagångssättet tyder på stridsvana och professionalitet. Nu jagas de av hela Frankrikes poliskår och säkerhetstjänster, och de brukar inte lämna mycket åt slumpen. Så länge attentatsmännen inte gripits eller oskadliggjorts så är risken överhängande att det kan bli fler attentat i närtid.

Charlie Hebdo är ett obekvämt satiriskt veckomagasin med stark vänsterprofil. De driver med i stort sätt allt och alla och många har haft uppfattningar om innehållet. Och det skall man ha. Men det är inte det det gäller nu. I ett öppet samhälle måste vi kunna få provocera och driva om det mesta. Det är det som är ett fritt samhälles livsluft. Utan det skulle vi förtvina. Det är därför press- och yttrandefrihet är så viktiga. Det garanterar oss inte bara att oberoende utan också obekväma röster kommer till tals.

Därför var onsdagens attack en attack inte bara mot en fransk satirtidning och tolv personer – det var också en attack mot hela vårt fria, öppna och toleranta västerländska samhälle. Om detta är bara terroristerna alltför väl medvetna. Det är därför de hatar oss. De kan inte tolerera och acceptera en annan ordning än den slutna och repressiva. De vill skrämma oss till tystnad och undfallenhet. De vill få oss att börja resonera i termer av att ”det var väl onödigt av tidningen att publicera sådana där teckningar”.

Och då gäller det för oss att stå emot impulserna att tysta våra röster i en from förhoppning att vi då inte skall drabbas. Men det vore en dyrköpt och falsk trygghet. För sådana fanatiker vill bara ha mer och de kommer aldrig att ge sig självmant. De måste bekämpas hårt och resolut. Vi får inte hemfalla åt undfallenhet, reaktioner som dessvärre inte varit alldeles ovanliga i kölvattnet efter andra terrorattacker.

Av någon anledning är det oftare den politiska och kulturella vänstern som förespråkat förståelse inför de människor och de motiv som präglar mycket av den islamistiska extremismen. Därför har också islamisterna sällan mött större samfällda motreaktioner. Kanske blir det ändring på det nu när det är en vänstertidning som bokstavligt talat hamnade i skottgluggen. För är det något som alla sunda politiska krafter från höger till vänster borde kunna enas om så är det att ta kraftfullt avstånd från extremism och terrorism och stå upp för det fria ordet.

Den beklagansvärda och bistra sanningen är att vi bara väntat på att något liknande skulle inträffa i takt med radikaliseringen av islamister i både väst men också i länder som Syrien och Irak, där den så kallade Islamiska Staten lockar anhängare samtidigt som den terroriserar och mördar oliktänkande. Det närmaste vi kommit var den planerade attacken mot den danska tidningen Jyllands-Posten, som publicerat Muhammedkarikatyrer, 2010. Då kunde bland annat tre islamister bosatta i Sverige gripas innan attacken hann sättas i verket.

Enligt uppgift skall terroristerna ha skrikit ”Allahu akbar” (Gud är stor) och ”vi har hämnats profeten” medan de avfyrade sina automatvapen inne på redaktionen. I skrivande stund är de okända gärningsmännen ännu på fri fot, men tillvägagångssättet tyder på stridsvana och professionalitet. Nu jagas de av hela Frankrikes poliskår och säkerhetstjänster, och de brukar inte lämna mycket åt slumpen. Så länge attentatsmännen inte gripits eller oskadliggjorts så är risken överhängande att det kan bli fler attentat i närtid.

Charlie Hebdo är ett obekvämt satiriskt veckomagasin med stark vänsterprofil. De driver med i stort sätt allt och alla och många har haft uppfattningar om innehållet. Och det skall man ha. Men det är inte det det gäller nu. I ett öppet samhälle måste vi kunna få provocera och driva om det mesta. Det är det som är ett fritt samhälles livsluft. Utan det skulle vi förtvina. Det är därför press- och yttrandefrihet är så viktiga. Det garanterar oss inte bara att oberoende utan också obekväma röster kommer till tals.

Därför var onsdagens attack en attack inte bara mot en fransk satirtidning och tolv personer – det var också en attack mot hela vårt fria, öppna och toleranta västerländska samhälle. Om detta är bara terroristerna alltför väl medvetna. Det är därför de hatar oss. De kan inte tolerera och acceptera en annan ordning än den slutna och repressiva. De vill skrämma oss till tystnad och undfallenhet. De vill få oss att börja resonera i termer av att ”det var väl onödigt av tidningen att publicera sådana där teckningar”.

Och då gäller det för oss att stå emot impulserna att tysta våra röster i en from förhoppning att vi då inte skall drabbas. Men det vore en dyrköpt och falsk trygghet. För sådana fanatiker vill bara ha mer och de kommer aldrig att ge sig självmant. De måste bekämpas hårt och resolut. Vi får inte hemfalla åt undfallenhet, reaktioner som dessvärre inte varit alldeles ovanliga i kölvattnet efter andra terrorattacker.

Av någon anledning är det oftare den politiska och kulturella vänstern som förespråkat förståelse inför de människor och de motiv som präglar mycket av den islamistiska extremismen. Därför har också islamisterna sällan mött större samfällda motreaktioner. Kanske blir det ändring på det nu när det är en vänstertidning som bokstavligt talat hamnade i skottgluggen. För är det något som alla sunda politiska krafter från höger till vänster borde kunna enas om så är det att ta kraftfullt avstånd från extremism och terrorism och stå upp för det fria ordet.