2017-12-07 06:00

2017-12-07 06:00

Barnens rätt till BÅDA föräldrarna

Insändare:

Vår tid är en fri tid. En viktig frihet är att ingen behöver stanna kvar i en relation där han eller hon vantrivs.

Det är idag vanligare att kvinnor lämnar män än omvänt. Ofta finns det också barn med i bilden. Jag tror alla är överens om att barnet aldrig har en del i att föräldrarna väljer att gå isär, och att det är jätteviktigt att barnet inte drabbas.

Har man tur kan man komma överens om det som egentligen är rätt självklart, att barnet ska få ha en nära relation till båda sina föräldrar genom livet. Båda föräldrarna ska vara involverade på lika villkor.

Men ifall något händer, vilket det ofta gör, så är inte detta självklart. Det visar sig inte minst i att antalet tvister i domstol om barn närmar sig 6 500 per år, en fördubbling på tio år.

Det vanligaste idag är att mamman startar tvist för att få ha barnet för sig själv, alltså få ensam vårdnad. En minoritet av tvisterna startas av pappor, och de vill oftast ha gemensam vårdnad.

Samtidigt startar helvetet. Plötsligt får man inte träffa sitt barn. Det är nästan uteslutande mammor som genomför umgängessabotage, med effekten att det blir nästan omöjligt för domstolen att ta något annat beslut än att barnet ska bo mer med sin mamma. För pappa har ju barnet inte längre någon kontakt med. Att tvinga igång ett umgänge mot den andra förälderns vilja kräver 4-6 månaders process i domstol.

En vårdnadsutredning brukar göras. På familjerätterna jobbar nästan uteslutande kvinnor, och det är som att 50-talets könsnormer fastnat i väggarna. Engagerade pappor möts med misstänksamhet, inte med sympati. Man kan få höra att man är för „på” och att det är synd om mamman när man begär att få träffa sitt barn regelbundet.

På Facebook samlas frustrerade, förtvivlade pappor i tusental. De vill bara få vara delaktiga i sina barns liv, och vill att barnet ska få växa upp med båda sina föräldrar. Istället tvingas de strida genom eld och vatten, och behöver slanta upp hundratusentals kronor för att försvara sitt barns och sin egen rätt till en hel familj.

Vi har pratat länge nog om frånvarande fäder – det är dags att prata om pappor som utestängs, mammor som exkluderar och barn som slits itu.

Vi har varit tysta alldeles för länge.

Anna Björk

Det är idag vanligare att kvinnor lämnar män än omvänt. Ofta finns det också barn med i bilden. Jag tror alla är överens om att barnet aldrig har en del i att föräldrarna väljer att gå isär, och att det är jätteviktigt att barnet inte drabbas.

Har man tur kan man komma överens om det som egentligen är rätt självklart, att barnet ska få ha en nära relation till båda sina föräldrar genom livet. Båda föräldrarna ska vara involverade på lika villkor.

Men ifall något händer, vilket det ofta gör, så är inte detta självklart. Det visar sig inte minst i att antalet tvister i domstol om barn närmar sig 6 500 per år, en fördubbling på tio år.

Det vanligaste idag är att mamman startar tvist för att få ha barnet för sig själv, alltså få ensam vårdnad. En minoritet av tvisterna startas av pappor, och de vill oftast ha gemensam vårdnad.

Samtidigt startar helvetet. Plötsligt får man inte träffa sitt barn. Det är nästan uteslutande mammor som genomför umgängessabotage, med effekten att det blir nästan omöjligt för domstolen att ta något annat beslut än att barnet ska bo mer med sin mamma. För pappa har ju barnet inte längre någon kontakt med. Att tvinga igång ett umgänge mot den andra förälderns vilja kräver 4-6 månaders process i domstol.

En vårdnadsutredning brukar göras. På familjerätterna jobbar nästan uteslutande kvinnor, och det är som att 50-talets könsnormer fastnat i väggarna. Engagerade pappor möts med misstänksamhet, inte med sympati. Man kan få höra att man är för „på” och att det är synd om mamman när man begär att få träffa sitt barn regelbundet.

På Facebook samlas frustrerade, förtvivlade pappor i tusental. De vill bara få vara delaktiga i sina barns liv, och vill att barnet ska få växa upp med båda sina föräldrar. Istället tvingas de strida genom eld och vatten, och behöver slanta upp hundratusentals kronor för att försvara sitt barns och sin egen rätt till en hel familj.

Vi har pratat länge nog om frånvarande fäder – det är dags att prata om pappor som utestängs, mammor som exkluderar och barn som slits itu.

Vi har varit tysta alldeles för länge.

Anna Björk

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.