2017-09-13 06:00

2017-09-13 06:00

Varför så bråttom?

Järnväg:

Politikerna kan inte bestämma sig för om höghastighetstågen ska köra i 250 eller 320 km/h.

Jag har läst boken ”Jeoorj Larsson berättar” och återger här några rader som gör att man funderar varför man har så väldigt bråttom idag mot hur det var för lite drygt 100 år sedan. Var inte dygnets längd 24 timmar då som det är idag? Varför så bråttom?

Jeoorj Larsson skriver:

”Första gången jag reste med NKlJ-tåget från Filipstad till Hagfors var i början av november 1914. Tåget gick från Filipstad 3:15 på eftermiddagen och skulle vara i Hagfors strax efter klockan 7. Högsta tillåtna hastighet var 35 km pr timme och ordentliga ”kafferaster” tilltogs vid varje station”.

”Så synnerligen noga var det inte med avgångs- och ankomsttiderna. Ett litet trevligt exempel: En söndagseftermiddag strax före Karlstadstågets avgång. Avgångstiden var inne, ”han mä flagga” var ute för att vinka utav. Då öppnas ett fönster i stationshusets övervåning. Tant Linnéa sticker ut huvudet och ropar för full hals ”å stanna en stund mä tåget, för pastorn ska dricka kaffe först å han ska med tåget”.

Om man räknar med dagens önskade hastigheter skulle den beskrivna resan ta cirka 15 minuter istället för 4 timmar, men då skulle man missa uppehållen på stationerna och kafferasterna, och troligen skulle några uppehåll inte hinnas med att göras över huvud taget och heller inte kunna njuta av den vackra värmländska naturen.

Jag tycker att ”förr mådde man bättre än man hade det, nu har man det bättre än man mår”.

 

 

Bakåtsträvare?

 

Jag har läst boken ”Jeoorj Larsson berättar” och återger här några rader som gör att man funderar varför man har så väldigt bråttom idag mot hur det var för lite drygt 100 år sedan. Var inte dygnets längd 24 timmar då som det är idag? Varför så bråttom?

Jeoorj Larsson skriver:

”Första gången jag reste med NKlJ-tåget från Filipstad till Hagfors var i början av november 1914. Tåget gick från Filipstad 3:15 på eftermiddagen och skulle vara i Hagfors strax efter klockan 7. Högsta tillåtna hastighet var 35 km pr timme och ordentliga ”kafferaster” tilltogs vid varje station”.

”Så synnerligen noga var det inte med avgångs- och ankomsttiderna. Ett litet trevligt exempel: En söndagseftermiddag strax före Karlstadstågets avgång. Avgångstiden var inne, ”han mä flagga” var ute för att vinka utav. Då öppnas ett fönster i stationshusets övervåning. Tant Linnéa sticker ut huvudet och ropar för full hals ”å stanna en stund mä tåget, för pastorn ska dricka kaffe först å han ska med tåget”.

Om man räknar med dagens önskade hastigheter skulle den beskrivna resan ta cirka 15 minuter istället för 4 timmar, men då skulle man missa uppehållen på stationerna och kafferasterna, och troligen skulle några uppehåll inte hinnas med att göras över huvud taget och heller inte kunna njuta av den vackra värmländska naturen.

Jag tycker att ”förr mådde man bättre än man hade det, nu har man det bättre än man mår”.

 

 

Bakåtsträvare?

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.