2017-09-11 06:00

2017-09-11 06:00

Eländigt på Källans äldreboende

INSÄNDARE: Äldreomsorg

Jag fick min första av fyra strokes år 2006 och hade grön starr långt tidigare. Idag är jag blind, halvt förlamad i vänster kroppshalva men är helt klar i huvudet, på gott och ont. Jag bor på ett äldreboende i Karlstad och är 75 år gammal.

Till en början njöt jag här. Jag träffade en annan boende som jag åt lunch med varje dag och vi samtalade om världspolitiken, sport och lokalhistoria. Andra satt också vid vårt bord ibland och vi talade om resor och musik. Men tiden gick. Min vän har kol, vilken inte förbättras av att man här får röka på rummen, något som ventilationssystemen inte riktigt klarar av att filtrera. Så han är allt oftare för dålig för att komma ner till matsalen och våra andra bekanta äter ofta annanstans eller på rummet då de tröttnat på bristen på variation i menyn.

Vi har flera gånger efterfrågat ett samråd mellan ledning och boende. Vi tror att det skulle hjälpa till att bättre kunna matcha behov och service. De har anordnat ett stormöte en gång. Men då pratade alla i munnen på varandra och få hörde vad som sades.

Jag upplever inte att ledningen styr i samråd med oss, trots att det är vi som bor här. Ett Vi som naturligtvis är varierat och med olika behov och skärpa. Det tycker jag att det behöver tas mer hänsyn till. Man läser till exempel barnböcker vid läsestunderna och bjuder oss regelbundet ”vad köket erbjuder” till middag. Förminskande, tycker både jag och andra.

För att musklerna i mina ben inte ska förtvina så behöver jag regelbunden gåträning. De sade från början att visst skulle jag få det. Och efter nästan ett år fick jag det. I åtta veckor. Sedan dog det ut. Mina barn har ringt, talat om att det inte fungerar. Det kom igång igen, ett par veckor. De har fått ringa igen. Men det fungerar inte. Något brister ju i strukturen när ett beslut inte respekteras. Nu har de sagt det inte är deras ansvar. Trots att vi kommit överens om det. Flera gånger. Det tycker jag är konstigt.

Jag är idag blind som sagt. Inte intellektuellt begränsad, bara blind. Men vikarier glömmer att presentera sig när de kommer in till mig. Ordinarie personal glömmer ofta att erbjuda mig att välja dryck till maten, eller att få sallad ur buffén, vilket man gör med alla de seende. Varför? Det tog tio månader innan jag ens fick reda på att det fanns sallad att få.

Jag får ibland sitta så länge i min rullstol efter lunchen i väntan på hjälp tillbaka till rummet att jag kissar på mig. Det finns ingen larmfunktion som fungerar där. När man ibland beslutar att se över larmsystemet i rummet så har jag heller ingen möjlighet att nå personalen för att få hjälp till toaletten. Jag har fått bajsa på mig och ligga i det tills någon dök upp för att hjälpa mig till kvällsmaten. Jag vill knappt tala om hur förnedrande det känns.

Ett samråd, det är vad vi önskar. Med ett möte i kvartalet. Lite mångfald i aktivitet och val av böcker till högläsningen. Att få veta vad det blir till middag så att man inte åker ned i onödan. Gärna förbud att röka inomhus. KBAB skulle väl bara bli glada om ledningen för boendet tog ett sådant beslut? Och för egen del så önskar jag att man presenterar sig när man kommer in till mig, att jag alltid har möjlighet att nå någon och att jag får stöd för att gåträna, innan mina muskler är helt borta.

Inte är väl det så konstiga saker att be om? Jag har kanske 20 år kvar att leva här. Det är en lång tid när man är stark i sinnet och svag i kroppen. Jag tar gärna emot idéer för hur vi som är över 65 kan få en röst som hörs när det behövs.

Håkan Tivemark

Källan

Till en början njöt jag här. Jag träffade en annan boende som jag åt lunch med varje dag och vi samtalade om världspolitiken, sport och lokalhistoria. Andra satt också vid vårt bord ibland och vi talade om resor och musik. Men tiden gick. Min vän har kol, vilken inte förbättras av att man här får röka på rummen, något som ventilationssystemen inte riktigt klarar av att filtrera. Så han är allt oftare för dålig för att komma ner till matsalen och våra andra bekanta äter ofta annanstans eller på rummet då de tröttnat på bristen på variation i menyn.

Vi har flera gånger efterfrågat ett samråd mellan ledning och boende. Vi tror att det skulle hjälpa till att bättre kunna matcha behov och service. De har anordnat ett stormöte en gång. Men då pratade alla i munnen på varandra och få hörde vad som sades.

Jag upplever inte att ledningen styr i samråd med oss, trots att det är vi som bor här. Ett Vi som naturligtvis är varierat och med olika behov och skärpa. Det tycker jag att det behöver tas mer hänsyn till. Man läser till exempel barnböcker vid läsestunderna och bjuder oss regelbundet ”vad köket erbjuder” till middag. Förminskande, tycker både jag och andra.

För att musklerna i mina ben inte ska förtvina så behöver jag regelbunden gåträning. De sade från början att visst skulle jag få det. Och efter nästan ett år fick jag det. I åtta veckor. Sedan dog det ut. Mina barn har ringt, talat om att det inte fungerar. Det kom igång igen, ett par veckor. De har fått ringa igen. Men det fungerar inte. Något brister ju i strukturen när ett beslut inte respekteras. Nu har de sagt det inte är deras ansvar. Trots att vi kommit överens om det. Flera gånger. Det tycker jag är konstigt.

Jag är idag blind som sagt. Inte intellektuellt begränsad, bara blind. Men vikarier glömmer att presentera sig när de kommer in till mig. Ordinarie personal glömmer ofta att erbjuda mig att välja dryck till maten, eller att få sallad ur buffén, vilket man gör med alla de seende. Varför? Det tog tio månader innan jag ens fick reda på att det fanns sallad att få.

Jag får ibland sitta så länge i min rullstol efter lunchen i väntan på hjälp tillbaka till rummet att jag kissar på mig. Det finns ingen larmfunktion som fungerar där. När man ibland beslutar att se över larmsystemet i rummet så har jag heller ingen möjlighet att nå personalen för att få hjälp till toaletten. Jag har fått bajsa på mig och ligga i det tills någon dök upp för att hjälpa mig till kvällsmaten. Jag vill knappt tala om hur förnedrande det känns.

Ett samråd, det är vad vi önskar. Med ett möte i kvartalet. Lite mångfald i aktivitet och val av böcker till högläsningen. Att få veta vad det blir till middag så att man inte åker ned i onödan. Gärna förbud att röka inomhus. KBAB skulle väl bara bli glada om ledningen för boendet tog ett sådant beslut? Och för egen del så önskar jag att man presenterar sig när man kommer in till mig, att jag alltid har möjlighet att nå någon och att jag får stöd för att gåträna, innan mina muskler är helt borta.

Inte är väl det så konstiga saker att be om? Jag har kanske 20 år kvar att leva här. Det är en lång tid när man är stark i sinnet och svag i kroppen. Jag tar gärna emot idéer för hur vi som är över 65 kan få en röst som hörs när det behövs.

Håkan Tivemark

Källan

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.