2016-05-13 06:00

2016-05-13 06:00

Det är beklämmande att se elittendenser på knattenivå

VÄRMLAND: Funderingar från läktarplats

Min fru och jag var för några veckor sedan på en truppgymnastiktävling för de allra minsta. Nästan hundra små gymnaster, någonstans mellan sex och tio år, satt på hallgolvet och ännu fler stolta anhöriga på läktaren.

Sex lag deltog och det skulle tävlas i tre grenar. I varje gren kunde man vinna brons-, silver- och guldmedalj. Det fanns alltså totalt nio medaljer att kämpa om.

Tävlingen började och alla fick ovationsartade applåder. Kvalitetsskillnaden mellan lagen var försumbar och entusiasmen hos alla deltagare var på topp.

När tävlingen var avslutad satte sig gymnasterna med tindrande ögon framför prisutdelaren. Alla hoppades förstås att få gå fram för att få ta emot en medalj. Jag iakttog barnen i ett av lagen, medan det ena laget efter det andra tog emot sina medaljer. Två lag fick tre medaljer var.

När medaljutdelningen var klar satt deltagarna i det lag som jag iakttog med böjda huvuden och tårar i ögonen – de fick gå hem utan en enda medalj, trots att de hade gjort sitt allra bästa! Duktiga ledare, som ställer upp ideellt, fick gå in och trösta – efter något som skulle ha varit roligt...

Jag har inget emot elitidrott, men det här var beklämmande att se. När det nu delades ut medaljer, borde alla ha fått åtminstone en. I dessa låga åldrar ska man prioritera glädjen i att träna och delta!

Farmor och farfar till en guldmedaljör

Min fru och jag var för några veckor sedan på en truppgymnastiktävling för de allra minsta. Nästan hundra små gymnaster, någonstans mellan sex och tio år, satt på hallgolvet och ännu fler stolta anhöriga på läktaren.

Sex lag deltog och det skulle tävlas i tre grenar. I varje gren kunde man vinna brons-, silver- och guldmedalj. Det fanns alltså totalt nio medaljer att kämpa om.

Tävlingen började och alla fick ovationsartade applåder. Kvalitetsskillnaden mellan lagen var försumbar och entusiasmen hos alla deltagare var på topp.

När tävlingen var avslutad satte sig gymnasterna med tindrande ögon framför prisutdelaren. Alla hoppades förstås att få gå fram för att få ta emot en medalj. Jag iakttog barnen i ett av lagen, medan det ena laget efter det andra tog emot sina medaljer. Två lag fick tre medaljer var.

När medaljutdelningen var klar satt deltagarna i det lag som jag iakttog med böjda huvuden och tårar i ögonen – de fick gå hem utan en enda medalj, trots att de hade gjort sitt allra bästa! Duktiga ledare, som ställer upp ideellt, fick gå in och trösta – efter något som skulle ha varit roligt...

Jag har inget emot elitidrott, men det här var beklämmande att se. När det nu delades ut medaljer, borde alla ha fått åtminstone en. I dessa låga åldrar ska man prioritera glädjen i att träna och delta!

Farmor och farfar till en guldmedaljör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.