2016-03-31 06:00

2016-03-31 06:00

En söndertrasad kulturmark

KILS KOMMUN/RENSTADSNIPAN: Sannsaga i ilska, sorg och maktlöshet inför skogsskövling

Det hände sig i slutet av 1800-talet att ett granfrö började gro på marken vid torpet Sandbacken i Renstad. Några decennier tidigare hade folket och djuren lämnat torpet. Dottern i familjen flyttade ända till Amerika. Bäcken invid torpet, vilken gett vatten till både folk och fä, vattnade nu den lilla granen och dess syskon. Folket hade på sin tid stensatt bäckens kanter för att kunna använda vattnets kraft till kvarn och annat viktigt.

Granen växte och ännu 120 år efter det att fröet grott syntes spår av torp och ladugård ovanpå granens rötter. Bäcken porlade vidare i samma sträckning som i granens barndom. I och kring bäcken fanns en hel värld av små varelser och liv som formats tillsammans.

Förbi platsen gick en stig där tusentals människor vandrade för att njuta av skogen och beundra utsikten från tornet på Renstasnipan. Många blev betagna av magin i den vackra gransalen och stämningen vid torpet med den lilla bron över bäcken.

En torsdag i februari 2016 kom en man med blåvita och rödvita band. Han gick målmedvetet längs stigen och hängde upp banden i trädgrenar. Två dagar senare parkerade en annan man sin bil uppe vid landsvägen. Han var på väg från sitt hem i Tyskland till ett jobb i Småland, men tog omvägen till Värmland för att uppleva riktigt gammal skog. På nätet hade han hittat platsen Renstadsnipan och bestämt sig för att besöka den. Han blev lite vilsen av alla band och undrade vilka markeringar han skulle följa för att hitta stigen till Snipan. Turligt nog stötte han på en bybo på vandring som hjälpte honom tillrätta.

Mannen från Tyskland var en av de sista som såg granen och dess syskon vid den stensatta bäcken, de som vuxit där i över 120 år.

När bybon återkom till platsen en vecka senare fann han granen i en timmerhög. Bäcken syntes inte längre. Hela salen av granar var borta. Han blev lerig upp till knäna när han halkade ner i skogsmaskinspåren. Han kände sig vilsen i den tidigare så bekanta skogen, förstod inte var stigen gått. Platsen såg ut som ett slagfält. Mellan bäckens stensatta väggar låg nu döda granar huller om buller. Han kunde fortfarande höra ett svagt porlande mellan alla grenar och stockar. Men någon bäck syntes inte längre till.

Så kunde det gå till på den tiden, 2016, under de sista åren av den 5 000-åriga patriarkala epoken – då, innan fred, frid och respekt åter fick råda mellan allt levande.

Vi som vandrat

Det hände sig i slutet av 1800-talet att ett granfrö började gro på marken vid torpet Sandbacken i Renstad. Några decennier tidigare hade folket och djuren lämnat torpet. Dottern i familjen flyttade ända till Amerika. Bäcken invid torpet, vilken gett vatten till både folk och fä, vattnade nu den lilla granen och dess syskon. Folket hade på sin tid stensatt bäckens kanter för att kunna använda vattnets kraft till kvarn och annat viktigt.

Granen växte och ännu 120 år efter det att fröet grott syntes spår av torp och ladugård ovanpå granens rötter. Bäcken porlade vidare i samma sträckning som i granens barndom. I och kring bäcken fanns en hel värld av små varelser och liv som formats tillsammans.

Förbi platsen gick en stig där tusentals människor vandrade för att njuta av skogen och beundra utsikten från tornet på Renstasnipan. Många blev betagna av magin i den vackra gransalen och stämningen vid torpet med den lilla bron över bäcken.

En torsdag i februari 2016 kom en man med blåvita och rödvita band. Han gick målmedvetet längs stigen och hängde upp banden i trädgrenar. Två dagar senare parkerade en annan man sin bil uppe vid landsvägen. Han var på väg från sitt hem i Tyskland till ett jobb i Småland, men tog omvägen till Värmland för att uppleva riktigt gammal skog. På nätet hade han hittat platsen Renstadsnipan och bestämt sig för att besöka den. Han blev lite vilsen av alla band och undrade vilka markeringar han skulle följa för att hitta stigen till Snipan. Turligt nog stötte han på en bybo på vandring som hjälpte honom tillrätta.

Mannen från Tyskland var en av de sista som såg granen och dess syskon vid den stensatta bäcken, de som vuxit där i över 120 år.

När bybon återkom till platsen en vecka senare fann han granen i en timmerhög. Bäcken syntes inte längre. Hela salen av granar var borta. Han blev lerig upp till knäna när han halkade ner i skogsmaskinspåren. Han kände sig vilsen i den tidigare så bekanta skogen, förstod inte var stigen gått. Platsen såg ut som ett slagfält. Mellan bäckens stensatta väggar låg nu döda granar huller om buller. Han kunde fortfarande höra ett svagt porlande mellan alla grenar och stockar. Men någon bäck syntes inte längre till.

Så kunde det gå till på den tiden, 2016, under de sista åren av den 5 000-åriga patriarkala epoken – då, innan fred, frid och respekt åter fick råda mellan allt levande.

Vi som vandrat

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.