2015-11-02 06:00

2015-11-02 06:00

Vi har ett medfött empatiskt beteende

NEUROPSYKOLOGI:

Ibland måste man kanske reflektera på hur vi människor tänker och då kanske använda lite djupare reflektioner än vad som görs så där till vardags. Hur fungerar vi människor egentligen, varför tänker vi och beter vi oss så olika? Det visar sig, enligt den medicinska forskningen gällande neuropsykologi, att människan visar tydliga tecken på kognitiv empati redan vid cirka 18 månaders ålder. Neuropsykologi är läran om de relationer som finns mellan beteende och hjärnans funktion.

Det gemensamma för de kognitiva inom neuropsykologin är teorierna om hur känslor väcks är att de styrs av vårt sätt att uppfatta det som finns och händer i vår omvärld och i oss själva, psykiskt och fysiskt. Där kan man se att de flesta som inte har något medfött neuropsykiatriskt funktionshinder helt spontant hjälper till om de ser någon som behöver hjälp och detta alltså redan när vi är ett och ett halvt år. Detta kallas alltså på fackspråk att vi har den medfödda förmågan kognitiv empati, vilket gör att vi alltså rent instinktivt inte kan låta bli att hjälpa om vi ser någon som behöver hjälp. Inte för att vi vill, utan för att det är en medfödd neuropsykologisk egenskap, som sedan tydligen trubbas av hos vissa under uppväxten.

En del har dock inte denna medfödda förmåga och det kan bero på till exempel någon form av autismspektrumtillstånd (AST) och de kan reagera helt oförstående till att andra helt naturligt har ett behov av att hjälpa andra individer. Detta kan också enligt den medicinska vetenskapen bero på att de saknar normala mängder av hormonet oxytocin, vilket är en signalsubstans i våra hjärnor som påverkar vårt sociala beteende – en substans som också personer med just AST visar sig ha låga värden av. Detta gör alltså att man har brister gällande socialkompetens och det sociala samspelet i livet samt brister i att sätta sig in i andra människors behov. Vi hjälper alltså inte andra bara för att vara snälla, utan för att det i grunden är ett medfött mänskligt empatiskt beteende.

Man kan ju dock se hur denna kognitiva förmåga förändras och detta blir övertydligt i hur många i vuxen ålder åter saknar denna instinkt de hade i redan i ett och ett halvt-årsåldern och att det då inte längre är en kognitiv del i allas hjärnor.

Betyder då detta att vi människor i vissa fall utvecklar någon form av icke medfött psykiatriskt funktionshinder i någorlunda vuxen ålder, kopplat till att den grundläggande kognitiva empatiska förmågan så påtagligt saknas hos oss människor och i allt större utsträckning? Eller beror det kanske på att hormonet oxytocin av någon anledning drastiskt minskar hos vissa individer efter 18 månaders ålder, vilket då gör att de successivt tappar denna medfödda instinkt att som en självklar handling hjälpa andra människor?

Man måste åtminstone kosta på sig att fundera på varför världen ser ut som den gör och försöka hitta någon form av logik i all galenskap i vår omvärld! Inte bara följa den egotrend som förekommer i dessa dagar, utan att i alla fall tänka lite vidare på... varför!

AndLou

Ibland måste man kanske reflektera på hur vi människor tänker och då kanske använda lite djupare reflektioner än vad som görs så där till vardags. Hur fungerar vi människor egentligen, varför tänker vi och beter vi oss så olika? Det visar sig, enligt den medicinska forskningen gällande neuropsykologi, att människan visar tydliga tecken på kognitiv empati redan vid cirka 18 månaders ålder. Neuropsykologi är läran om de relationer som finns mellan beteende och hjärnans funktion.

Det gemensamma för de kognitiva inom neuropsykologin är teorierna om hur känslor väcks är att de styrs av vårt sätt att uppfatta det som finns och händer i vår omvärld och i oss själva, psykiskt och fysiskt. Där kan man se att de flesta som inte har något medfött neuropsykiatriskt funktionshinder helt spontant hjälper till om de ser någon som behöver hjälp och detta alltså redan när vi är ett och ett halvt år. Detta kallas alltså på fackspråk att vi har den medfödda förmågan kognitiv empati, vilket gör att vi alltså rent instinktivt inte kan låta bli att hjälpa om vi ser någon som behöver hjälp. Inte för att vi vill, utan för att det är en medfödd neuropsykologisk egenskap, som sedan tydligen trubbas av hos vissa under uppväxten.

En del har dock inte denna medfödda förmåga och det kan bero på till exempel någon form av autismspektrumtillstånd (AST) och de kan reagera helt oförstående till att andra helt naturligt har ett behov av att hjälpa andra individer. Detta kan också enligt den medicinska vetenskapen bero på att de saknar normala mängder av hormonet oxytocin, vilket är en signalsubstans i våra hjärnor som påverkar vårt sociala beteende – en substans som också personer med just AST visar sig ha låga värden av. Detta gör alltså att man har brister gällande socialkompetens och det sociala samspelet i livet samt brister i att sätta sig in i andra människors behov. Vi hjälper alltså inte andra bara för att vara snälla, utan för att det i grunden är ett medfött mänskligt empatiskt beteende.

Man kan ju dock se hur denna kognitiva förmåga förändras och detta blir övertydligt i hur många i vuxen ålder åter saknar denna instinkt de hade i redan i ett och ett halvt-årsåldern och att det då inte längre är en kognitiv del i allas hjärnor.

Betyder då detta att vi människor i vissa fall utvecklar någon form av icke medfött psykiatriskt funktionshinder i någorlunda vuxen ålder, kopplat till att den grundläggande kognitiva empatiska förmågan så påtagligt saknas hos oss människor och i allt större utsträckning? Eller beror det kanske på att hormonet oxytocin av någon anledning drastiskt minskar hos vissa individer efter 18 månaders ålder, vilket då gör att de successivt tappar denna medfödda instinkt att som en självklar handling hjälpa andra människor?

Man måste åtminstone kosta på sig att fundera på varför världen ser ut som den gör och försöka hitta någon form av logik i all galenskap i vår omvärld! Inte bara följa den egotrend som förekommer i dessa dagar, utan att i alla fall tänka lite vidare på... varför!

AndLou

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.