2015-10-15 06:00

2015-10-15 06:00

Hjälp mig att bli godhjärtad

SAMHÄLLE:

Till er som säger att vi ska öppna våra hjärtan, hjälp mig förstå för jag vill också bli en god människa och öppna mitt hjärta. Men ju mer jag tittar desto mer kliar jag mig i huvudet. Regeringen släpper sin budget i september. Efter några veckor visar det sig att årets migrationskostnader redan har förbrukats. Regeringen spelar oförstående. Det samlas in 40 miljoner kronor i stödgalan Hela Sverige skramlar. Som jämförelse så räcker det till statens årskostnad för cirka 50 ensamkommande barn. I år väntas det anlända minst 12 000 ensamkommande barn. I ett inlägg skriver den gode Henrik Schyffert: ”Vi har råd att hjälpa folk. Punkt.” Han kommer fram till att om kostnaderna delas mellan hela Sveriges befolkning blir det bara 12 000 kronor per år och person. Oj! tänker jag. Det blir ju rätt mycket för en barnfamilj på fyra personer. Närmare bestämt 48 000 kronor per år eller 4 000 i månaden. Schyffert skriver senare under året ett nytt, hyllat och mycket delat inlägg. Denna gång räcker det att ge avkall på ett par pizzor och ett netflix-abonnemang för att täcka Migrationsverkets kostnader. Sociala medier svämmar över av beröm och ryggdunk. Det snurrar i skallen... Netflix? Pizza? Det räcker ju inte långt. Jag undrar tyst för mig själv varför han inte räknar med ökade skol-, polis- och vårdkostnader. Skolan får bottenbetyg i undersökningar, polisen bortprioriterar larm och vården går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Jag känner mig egoistisk och skäms. För jag tänker på mina barn och hur jag vill att de ska gå i en fungerande skola, att de ska få vård om de ramlar och slår sig och att jag vill att polisen ska göra det tryggt för dem att vistas på stadens gator. Men om vi lånar pengar då? Så minns jag Grekland och hur det går när man lever över sina tillgångar och lånar till välfärden. Kan ett land verkligen gå i konkurs? Och var ska alla bo? Ett minne dyker upp i mitt huvud, ett debattinlägg i en kvällstidning där det skrevs att bostadsministern planerar för att 250 000 nya bostäder ska byggas. Det påpekas att behovet enligt boverket är 500 000. Det går ju inte ihop, tänker jag. Inget svar från ministern. Jag vrider skamset på mig. Jag förstår inte. Snälla, förklara för mig, för den här klumpen i magen bara växer och jag vill också hjälpa till och vara en godhjärtad människa.

Den ofrivillige rasisten

Till er som säger att vi ska öppna våra hjärtan, hjälp mig förstå för jag vill också bli en god människa och öppna mitt hjärta. Men ju mer jag tittar desto mer kliar jag mig i huvudet. Regeringen släpper sin budget i september. Efter några veckor visar det sig att årets migrationskostnader redan har förbrukats. Regeringen spelar oförstående. Det samlas in 40 miljoner kronor i stödgalan Hela Sverige skramlar. Som jämförelse så räcker det till statens årskostnad för cirka 50 ensamkommande barn. I år väntas det anlända minst 12 000 ensamkommande barn. I ett inlägg skriver den gode Henrik Schyffert: ”Vi har råd att hjälpa folk. Punkt.” Han kommer fram till att om kostnaderna delas mellan hela Sveriges befolkning blir det bara 12 000 kronor per år och person. Oj! tänker jag. Det blir ju rätt mycket för en barnfamilj på fyra personer. Närmare bestämt 48 000 kronor per år eller 4 000 i månaden. Schyffert skriver senare under året ett nytt, hyllat och mycket delat inlägg. Denna gång räcker det att ge avkall på ett par pizzor och ett netflix-abonnemang för att täcka Migrationsverkets kostnader. Sociala medier svämmar över av beröm och ryggdunk. Det snurrar i skallen... Netflix? Pizza? Det räcker ju inte långt. Jag undrar tyst för mig själv varför han inte räknar med ökade skol-, polis- och vårdkostnader. Skolan får bottenbetyg i undersökningar, polisen bortprioriterar larm och vården går på knäna både ekonomiskt och personalmässigt. Jag känner mig egoistisk och skäms. För jag tänker på mina barn och hur jag vill att de ska gå i en fungerande skola, att de ska få vård om de ramlar och slår sig och att jag vill att polisen ska göra det tryggt för dem att vistas på stadens gator. Men om vi lånar pengar då? Så minns jag Grekland och hur det går när man lever över sina tillgångar och lånar till välfärden. Kan ett land verkligen gå i konkurs? Och var ska alla bo? Ett minne dyker upp i mitt huvud, ett debattinlägg i en kvällstidning där det skrevs att bostadsministern planerar för att 250 000 nya bostäder ska byggas. Det påpekas att behovet enligt boverket är 500 000. Det går ju inte ihop, tänker jag. Inget svar från ministern. Jag vrider skamset på mig. Jag förstår inte. Snälla, förklara för mig, för den här klumpen i magen bara växer och jag vill också hjälpa till och vara en godhjärtad människa.

Den ofrivillige rasisten

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.