2015-10-15 06:00

2015-10-15 06:00

Är det någon som tänker på våra barn?

SAMHÄLLE:

Varje dag hör jag hur barn mår dåligt, har ont i magen och sover dåligt på natten. De är oroliga hela tiden för vad som händer numera i deras näromgivning, tidigare var detta ett mer främmande och utländskt problem men som nu har krupit sig in i vår närhet. Hör ofta frågor ifrån mitt eget barn, varför är det så här, vad håller på att hända? Vad ska jag säga som förälder? Är det vårt nya moderna samhälle, ska vi bara acceptera detta och vad beror det på?

Hur kommer våra barn att må när de närmar sig vuxen ålder, när vi serverar detta på deras meny?

Våra barn upplever mycket stora förändringar.

Vi som är föräldrar har upplevt en tryggare uppväxt men har svårt att hantera detta när otryggheten kommer närmre. Hur ska vi agera vart ska vi ta vägen och fly för att återskapa tryggheten för våra barn?

De påverkas direkt i sin skolmiljö av hur respektlösheten sprider sig på skolgården, men även vad som händer i vårt samhälle med ökat våld med skjutvapen, handgranater, bilbomber, bilbränder med mera. Människor som inte mår bra får ingen hjälp på grund av att det inte finns resurser. Överallt omkring oss så ser och hör vi hur våldet ökar.

Det finns inte längre pengar i statskassan att investera i ökad säkerhet, trygghet, fler poliser, utbyggt försvar, bättre sjukvård, bättre omsorg, bättre psykvård, bättre skola och så vidare. Hörde nu senast att man ska lägga ner ett sjukhus i Sollefteå, samtidigt som man hör hur alla dessa behov egentligen ökar.

Man får alltid höra att det inte finns pengar, journalister matar oss med allt det hemskaste man kan hitta på, hur många journalister rapporterar om solskenshistorier?

Vad händer? Ju fler hemskheter vi serverar desto mer fokus och tankar kommer att ligga fokuserade på hemskheter. Varför vill journalister och samhället att vi ska matas med allt detta elände 24 timmar om dygnet. Är det för att vi ska öppna våra plånböcker och gå runt och känna oss usla?

Återigen till våra barns otrygga uppväxt som vi serverar och har serverat under lång tid nu. Vi vågar inte ta bladet från munnen för att vi är rädda att bli uppfattade som inhumana med mera, men ska vi offra våra barn för det vi är rädda för att debattera, nämligen det okontrollerade och ohejdade tryck vi numera upplever i vårt samhälle med den strida strömmen av flyktingar. Självfallet ska vi hjälpa där vi kan, men ska det ske på bekostnad av ökad otrygghet för våra barn, nedrustad sjukvård, skola, säkerhet och omsorg?

Aldrig debatteras det att vi inte har råd med den massiva invandring vi numera upplever. Hörde nu senast att man räknar med 180 000 som beräknas komma i år till Sverige vilket motsvarar två procent av Sveriges befolkning. Alla kommuner snackar om att bygga bostäder åt dessa, var kommer pengarna ifrån?

Det är dessutom bekvämt för de andra medlemsländerna inom EU att skicka alla till Sverige. Jag har nämnt detta till många som liksom jag har ett stort hjärta och är positiva till ett ansvarsfullt mottagande och hjälpande. Men äldre säger att de inte bryr sig längre då det inte blir deras problem så länge till.

Vem vågar ta ansvar? Eller ska vi offra våra egna barn för det vi håller på med, ska vi låta dem ärva detta av oss, drabba dem med otrygghet, är det så?

Uppgiven förälder och medborgare

Varje dag hör jag hur barn mår dåligt, har ont i magen och sover dåligt på natten. De är oroliga hela tiden för vad som händer numera i deras näromgivning, tidigare var detta ett mer främmande och utländskt problem men som nu har krupit sig in i vår närhet. Hör ofta frågor ifrån mitt eget barn, varför är det så här, vad håller på att hända? Vad ska jag säga som förälder? Är det vårt nya moderna samhälle, ska vi bara acceptera detta och vad beror det på?

Hur kommer våra barn att må när de närmar sig vuxen ålder, när vi serverar detta på deras meny?

Våra barn upplever mycket stora förändringar.

Vi som är föräldrar har upplevt en tryggare uppväxt men har svårt att hantera detta när otryggheten kommer närmre. Hur ska vi agera vart ska vi ta vägen och fly för att återskapa tryggheten för våra barn?

De påverkas direkt i sin skolmiljö av hur respektlösheten sprider sig på skolgården, men även vad som händer i vårt samhälle med ökat våld med skjutvapen, handgranater, bilbomber, bilbränder med mera. Människor som inte mår bra får ingen hjälp på grund av att det inte finns resurser. Överallt omkring oss så ser och hör vi hur våldet ökar.

Det finns inte längre pengar i statskassan att investera i ökad säkerhet, trygghet, fler poliser, utbyggt försvar, bättre sjukvård, bättre omsorg, bättre psykvård, bättre skola och så vidare. Hörde nu senast att man ska lägga ner ett sjukhus i Sollefteå, samtidigt som man hör hur alla dessa behov egentligen ökar.

Man får alltid höra att det inte finns pengar, journalister matar oss med allt det hemskaste man kan hitta på, hur många journalister rapporterar om solskenshistorier?

Vad händer? Ju fler hemskheter vi serverar desto mer fokus och tankar kommer att ligga fokuserade på hemskheter. Varför vill journalister och samhället att vi ska matas med allt detta elände 24 timmar om dygnet. Är det för att vi ska öppna våra plånböcker och gå runt och känna oss usla?

Återigen till våra barns otrygga uppväxt som vi serverar och har serverat under lång tid nu. Vi vågar inte ta bladet från munnen för att vi är rädda att bli uppfattade som inhumana med mera, men ska vi offra våra barn för det vi är rädda för att debattera, nämligen det okontrollerade och ohejdade tryck vi numera upplever i vårt samhälle med den strida strömmen av flyktingar. Självfallet ska vi hjälpa där vi kan, men ska det ske på bekostnad av ökad otrygghet för våra barn, nedrustad sjukvård, skola, säkerhet och omsorg?

Aldrig debatteras det att vi inte har råd med den massiva invandring vi numera upplever. Hörde nu senast att man räknar med 180 000 som beräknas komma i år till Sverige vilket motsvarar två procent av Sveriges befolkning. Alla kommuner snackar om att bygga bostäder åt dessa, var kommer pengarna ifrån?

Det är dessutom bekvämt för de andra medlemsländerna inom EU att skicka alla till Sverige. Jag har nämnt detta till många som liksom jag har ett stort hjärta och är positiva till ett ansvarsfullt mottagande och hjälpande. Men äldre säger att de inte bryr sig längre då det inte blir deras problem så länge till.

Vem vågar ta ansvar? Eller ska vi offra våra egna barn för det vi håller på med, ska vi låta dem ärva detta av oss, drabba dem med otrygghet, är det så?

Uppgiven förälder och medborgare

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.