2015-09-24 06:00

2015-09-24 06:00

Rasismen blir allt tydligare

SVERIGE: Rapport från vardagen

För några år sedan var det inte lika påtagligt att man möttes av öppen rasism. I dag tycker jag att man stöter på den i någon form varje dag, vare sig det är i kassakön i affären eller – som i detta fall – på Sunne vårdcentral.

Jag är svensk, dock adopterad till Sverige vid en månads ålder. Men eftersom jag inte ser typiskt svensk ut har jag vid flera tillfällen upplevt situationer som den jag nu tänker beskriva.

Jag satt för någon vecka sedan i väntrummet på vårdcentralen. Där satt också några män i åldern 60+. De diskuterade flitigt misären de anser sig leva i. Plötsligt gled samtalet in på att Sunne tar emot flyktingar och den ene mannen säger: ”Vad ska de hit och göra? De tar våra jobb och kostar oss massa pengar, och inte kan de svenska heller.” ”Ja, vart ska detta leda”, säger den andre, ”jag är oroad för att det svenska språket ska försvinna om vi tar emot fler.”

Diskussionen om ”alla dessa jävla invandrare” fortlöper och övriga äldre män i väntrummet hummar instämmande och nickar.

En treårig flicka med utländsk bakgrund sitter också där med sin mamma och väntar på sin tur. Mamman tittar på mig. Hon kan inte språket men hon noterar att jag ser utländsk ut och ler försiktigt. Jag ler tillbaka, men känner mig väldigt sorgsen och skäms över männen. Har de någon gång ens reflekterat över att dessa ”jävla invandrare och flyktningar” kanske helt nyligen har sett sitt barn bli skjutet, sett sin fru bli våldtagen, sett sina föräldrar drunkna; förlorat nära och kära, sina hem och sin trygghet? De kanske har flytt i veckor och fått skador som de nu plåstrar om – och kanske inget hellre hade velat än att vara kvar i sina hemländer i stället för att sitta med sitt skadade barn på en vårdcentral i ett främmande land.

Och där sitter de där männen med en höstförkylning och ska få lite penicillin för att sedan gå hem och se på sporten troligtvis och till kvällen köpa pizza av någon ”jävla invandrare”...

Mitt namn ropas upp av sjuksköterskan. Jag ställer mig upp och svarar – högt och tydligt, så att alla ska höra att jag talar en ren och tydlig svenska. Männen tittar på varandra, blir tysta och sjunker några centimeter ner i sina stolar.

Jag undrar just hur de känner sig när de inser att jag har förstått vartenda ord de har sagt. Eller om de ens bryr sig...

Patient, Sunne vårdcentral

För några år sedan var det inte lika påtagligt att man möttes av öppen rasism. I dag tycker jag att man stöter på den i någon form varje dag, vare sig det är i kassakön i affären eller – som i detta fall – på Sunne vårdcentral.

Jag är svensk, dock adopterad till Sverige vid en månads ålder. Men eftersom jag inte ser typiskt svensk ut har jag vid flera tillfällen upplevt situationer som den jag nu tänker beskriva.

Jag satt för någon vecka sedan i väntrummet på vårdcentralen. Där satt också några män i åldern 60+. De diskuterade flitigt misären de anser sig leva i. Plötsligt gled samtalet in på att Sunne tar emot flyktingar och den ene mannen säger: ”Vad ska de hit och göra? De tar våra jobb och kostar oss massa pengar, och inte kan de svenska heller.” ”Ja, vart ska detta leda”, säger den andre, ”jag är oroad för att det svenska språket ska försvinna om vi tar emot fler.”

Diskussionen om ”alla dessa jävla invandrare” fortlöper och övriga äldre män i väntrummet hummar instämmande och nickar.

En treårig flicka med utländsk bakgrund sitter också där med sin mamma och väntar på sin tur. Mamman tittar på mig. Hon kan inte språket men hon noterar att jag ser utländsk ut och ler försiktigt. Jag ler tillbaka, men känner mig väldigt sorgsen och skäms över männen. Har de någon gång ens reflekterat över att dessa ”jävla invandrare och flyktningar” kanske helt nyligen har sett sitt barn bli skjutet, sett sin fru bli våldtagen, sett sina föräldrar drunkna; förlorat nära och kära, sina hem och sin trygghet? De kanske har flytt i veckor och fått skador som de nu plåstrar om – och kanske inget hellre hade velat än att vara kvar i sina hemländer i stället för att sitta med sitt skadade barn på en vårdcentral i ett främmande land.

Och där sitter de där männen med en höstförkylning och ska få lite penicillin för att sedan gå hem och se på sporten troligtvis och till kvällen köpa pizza av någon ”jävla invandrare”...

Mitt namn ropas upp av sjuksköterskan. Jag ställer mig upp och svarar – högt och tydligt, så att alla ska höra att jag talar en ren och tydlig svenska. Männen tittar på varandra, blir tysta och sjunker några centimeter ner i sina stolar.

Jag undrar just hur de känner sig när de inser att jag har förstått vartenda ord de har sagt. Eller om de ens bryr sig...

Patient, Sunne vårdcentral

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.