2015-08-20 06:00

2015-08-20 06:00

När kollektivet ställs till svars

FRÄMLINGSHAT:

Den senaste tiden har hatet flödat, det har frodats och det har förfärat på våra sociala medier. Vi har fått bevittna attacker på romer utanför våra varuhus och flyktingförläggningar har tvingats stänga efter hot.

Det mesta av hatet senaste veckan tar sin näring från det tragiska dubbelmordet på Ikea i Västerås. Utredning pågår, en person är häktad och han har enligt tidningarna erkänt.

Ett vansinnesdåd säger man från polisens sida, vilket betyder att det är en handling utan vare sig mening eller motiv. Tyvärr drabbas vi av detta ibland. Människor angrips av akut psykisk ohälsa och begår handlingar som ligger långt från normalt beteende. Vi förfäras över dessa händelser och vi lider ofta med både offer och gärningsmän.

Men inte alltid, inte i fallet i Västerås.

Utredning pågår och det är inte mycket som är känt, dock vet vi att den som sitter häktad för mordet är en flykting från Eritrea, ett faktum som verkar upphäva våra moraliska och mänskliga förhållningssätt.

Den skyldige är inte längre en individ. Han är en grupp, ett folk, en kategori. I stället för att en person får stå till svars för sina handlingar faller skulden på kollektivet. Det är flyktingar, utlänningar, invandrare – ofta benämnda i mycket värre ord än så – som tvingas stå till svars för en enskild persons handlingar och hatet sprids över nät och i fikarum.

Allt detta får mig att undra: varför hatar du men inte jag?

Den i särklass största majoriteten av oss i Sverige lever ett tryggt liv. Både du och jag har mat på bordet och vi kan röra oss fritt på gator och torg. Risken att råka ut för våldsdåd är lyckligtvis försvinnande liten. Kanske viktigast av allt i sammanhanget: mycket få av oss har någonsin drabbats av några negativa följder kopplade till flyktingmottagning och migration.

Ändå angrips du av hat men inte jag. Varför reagerar vi så olika?

Vi är födda i samma land, samma kultur, har uppfostrats inom samma skola och sett samma program på tv. Vad är det som har väckt detta omotiverade hat hos dig? Jag kan inte förstå, vi borde väl reagera lika, du och jag.

När skildes våra vägar? Vad hände där i vägskälet när din ledstjärna blev hat och rädsla för det som är annorlunda, när min blev nyfikenhet och solidaritet?

Jag tror att vi måste ses igen och diskutera det här. Du måste berätta för mig vad det var som hände där och då, när vi gjorde våra olika val. Sen kan jag berätta för dig om den glädje jag känner i mötet med andra, om känslan när jag ser att det faktiskt går att lyckas trots att man har varit dömd i förväg, och om det fina i att lära sig nya saker från andra.

Såklart hoppas jag då att väcka lite nyfikenhet hos dig, kanske få dig att fundera en stund på det orättvisa i att utdela kollektiv skuld och om den bitterhet som kan komma att drabba dig om hatet får leva och gro.

Ska vi någonsin komma till rätta med den polarisering vi ser i dagens samhälle måste vi börja samtala – inte stå på varsin sida och skrika.

Det är bara i mötet som jag kan dela med mig av det jag ser som rätt och riktigt, och det är bara i mötet som du kan se att jag faktiskt inte är så farlig som du kanske tror.

Lars Stiernelöf

Den senaste tiden har hatet flödat, det har frodats och det har förfärat på våra sociala medier. Vi har fått bevittna attacker på romer utanför våra varuhus och flyktingförläggningar har tvingats stänga efter hot.

Det mesta av hatet senaste veckan tar sin näring från det tragiska dubbelmordet på Ikea i Västerås. Utredning pågår, en person är häktad och han har enligt tidningarna erkänt.

Ett vansinnesdåd säger man från polisens sida, vilket betyder att det är en handling utan vare sig mening eller motiv. Tyvärr drabbas vi av detta ibland. Människor angrips av akut psykisk ohälsa och begår handlingar som ligger långt från normalt beteende. Vi förfäras över dessa händelser och vi lider ofta med både offer och gärningsmän.

Men inte alltid, inte i fallet i Västerås.

Utredning pågår och det är inte mycket som är känt, dock vet vi att den som sitter häktad för mordet är en flykting från Eritrea, ett faktum som verkar upphäva våra moraliska och mänskliga förhållningssätt.

Den skyldige är inte längre en individ. Han är en grupp, ett folk, en kategori. I stället för att en person får stå till svars för sina handlingar faller skulden på kollektivet. Det är flyktingar, utlänningar, invandrare – ofta benämnda i mycket värre ord än så – som tvingas stå till svars för en enskild persons handlingar och hatet sprids över nät och i fikarum.

Allt detta får mig att undra: varför hatar du men inte jag?

Den i särklass största majoriteten av oss i Sverige lever ett tryggt liv. Både du och jag har mat på bordet och vi kan röra oss fritt på gator och torg. Risken att råka ut för våldsdåd är lyckligtvis försvinnande liten. Kanske viktigast av allt i sammanhanget: mycket få av oss har någonsin drabbats av några negativa följder kopplade till flyktingmottagning och migration.

Ändå angrips du av hat men inte jag. Varför reagerar vi så olika?

Vi är födda i samma land, samma kultur, har uppfostrats inom samma skola och sett samma program på tv. Vad är det som har väckt detta omotiverade hat hos dig? Jag kan inte förstå, vi borde väl reagera lika, du och jag.

När skildes våra vägar? Vad hände där i vägskälet när din ledstjärna blev hat och rädsla för det som är annorlunda, när min blev nyfikenhet och solidaritet?

Jag tror att vi måste ses igen och diskutera det här. Du måste berätta för mig vad det var som hände där och då, när vi gjorde våra olika val. Sen kan jag berätta för dig om den glädje jag känner i mötet med andra, om känslan när jag ser att det faktiskt går att lyckas trots att man har varit dömd i förväg, och om det fina i att lära sig nya saker från andra.

Såklart hoppas jag då att väcka lite nyfikenhet hos dig, kanske få dig att fundera en stund på det orättvisa i att utdela kollektiv skuld och om den bitterhet som kan komma att drabba dig om hatet får leva och gro.

Ska vi någonsin komma till rätta med den polarisering vi ser i dagens samhälle måste vi börja samtala – inte stå på varsin sida och skrika.

Det är bara i mötet som jag kan dela med mig av det jag ser som rätt och riktigt, och det är bara i mötet som du kan se att jag faktiskt inte är så farlig som du kanske tror.

Lars Stiernelöf

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.