2015-06-27 06:00

2015-06-27 06:00

Trendigt att lasta föräldrar

UPPVÄXT:

Det har uppenbarligen blivit en trend att mången framstående människa vid intervjuer och i självbiografier låter påskina att deras barndom och uppväxt varit svår, och det är inte ovanligt att det är föräldrarna som får skulden för detta. Det förefaller som om dessa framgångsrika vuxna, vilka i sin barndom anser sig ha varit förfördelade på något sätt av sina föräldrar, ytterligare vill bekräfta sina pluspoänger som vuxen genom att tala illa om sina dagars uppkomst; de finner det angeläget att påtala att de trots svåra uppväxtförhållanden har lyckats nå en position i samhället av egen kraft.

Men även de människor som med exceptionellt svåra uppväxtförhållanden, tragiska levnadsöden och som kanske inte avancerat särskilt högt på samhällsstegen borde uppmärksammas. Fast de blir som regel mycket sällan intervjuade i våra medier. De anses inte kunna tillföra några tårdrypande och intresseväckande framgångssagor.

Då man i dagsläget relaterar till svåra uppväxtförhållanden så är det vanligtvis en enpartsredogörelse som presenteras. Föräldrarna är kanske sedan länge borta och kan därmed inte berätta om de eventuella relationsproblem som har förevarit. Det är ju oftast inte ens fel att två träter.

En mycket viktig aspekt, oftast förbisedd i sammanhanget, då man ger sina föräldrar skulden för svåra uppväxtförhållanden, är att man genererar dessa uppfattningar också till sina egna barn, inte bara till media. Vi vill ju rimligtvis inte att våra släkthistorier ska kantas av sorgesamma företeelser. Vi kanske i möjligaste mån bör försöka ge våra egna barn en så bra bild som möjligt av gångna släkten – trots allt?

Han på glasberget

Det har uppenbarligen blivit en trend att mången framstående människa vid intervjuer och i självbiografier låter påskina att deras barndom och uppväxt varit svår, och det är inte ovanligt att det är föräldrarna som får skulden för detta. Det förefaller som om dessa framgångsrika vuxna, vilka i sin barndom anser sig ha varit förfördelade på något sätt av sina föräldrar, ytterligare vill bekräfta sina pluspoänger som vuxen genom att tala illa om sina dagars uppkomst; de finner det angeläget att påtala att de trots svåra uppväxtförhållanden har lyckats nå en position i samhället av egen kraft.

Men även de människor som med exceptionellt svåra uppväxtförhållanden, tragiska levnadsöden och som kanske inte avancerat särskilt högt på samhällsstegen borde uppmärksammas. Fast de blir som regel mycket sällan intervjuade i våra medier. De anses inte kunna tillföra några tårdrypande och intresseväckande framgångssagor.

Då man i dagsläget relaterar till svåra uppväxtförhållanden så är det vanligtvis en enpartsredogörelse som presenteras. Föräldrarna är kanske sedan länge borta och kan därmed inte berätta om de eventuella relationsproblem som har förevarit. Det är ju oftast inte ens fel att två träter.

En mycket viktig aspekt, oftast förbisedd i sammanhanget, då man ger sina föräldrar skulden för svåra uppväxtförhållanden, är att man genererar dessa uppfattningar också till sina egna barn, inte bara till media. Vi vill ju rimligtvis inte att våra släkthistorier ska kantas av sorgesamma företeelser. Vi kanske i möjligaste mån bör försöka ge våra egna barn en så bra bild som möjligt av gångna släkten – trots allt?

Han på glasberget

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.