2015-06-23 06:00

2015-06-23 06:00

Osant om gårdsminkar

DJURHÅLLNING:

Man skulle med en stor portion välvilja kunna tolka alla de felaktigheter som Daniel Rolke tar upp i sin insändare (NWT 18/6) som okunnighet. Men eftersom Rolke har varit med ett tag och läst åtskilliga av våra repliker tidigare, så vet han hur det ligger till, och hans insändare får därför tyvärr föras till kategorin rena och medvetna lögner.

För Rolke, precis som alla de tusentals personer som de senaste åren har besökt en svensk minkbonde, vet mycket väl att svenska gårdsminkar inte lider; att de har fri tillgång till vatten att svalka sig med; att de kan välja om de vill vistas i sin lya eller på någon av de fyra nivåer som minken har att röra sig på; att det inte hos något annat produktionsdjur uppfylls lika många faktorer på naturligt beteende; att brunst, parning och födsel sker på helt naturlig väg och följer dygnets och årstidernas växlingar; att ingen befruktning sker på konstgjord väg; att ingen kastrering eller kupering förekommer; att djuren aldrig står uppbundna; att valparna stannar hos modern så länge de ammar; att bolådor och inredning följer samma principer och krav som för vild mink, och att gårdsminken, precis som den vilda minken, tillbringar 80 procent av sin tid i lyan; att den har fri tillgång till föda och vatten; att den aldrig utsätts för transporter eller stress; att den har tillgång till olika former av berikning och i form av leksaker – och så vidare.

År efter år, kvartal efter kvartal, uppvisar svensk minknäring djurvälfärdsstatistik som inget annat djurslag – och inget annat land – är i närheten av, till exempel att antalet friska djur vid de senaste 20 kvartalens kontroller har varit minst 99,9 procent bland tiotusentals närstuderade djur på samtliga Svensk Minks gårdar varje kvartal; att etologer i stora forskningsstudier både 2013 och 2014 inte har funnit några beteendeavvikelser hos svenska ungdjur och därför konstaterat att den boendemiljö som de allra flesta svenska minkar föds upp i, förmodligen inte ger upphov till stereotypier; att mer än 98 procent av de svenska gårdsminkarna i temperamentstest har befunnits vara lugna, harmoniska och nyfikna – nivåer som inget annat land är i närheten av; att forskare anser att svensk gårdsmink är så domesticerad att de allra flesta inte skulle överleva i naturen, och uppställer en lång rad kriterier för varför det är direkt oseriöst att jämföra gårdsminken med vild mink. Och så vidare.

Framför allt vet Rolke att det han kallar simvatten i själva verket skulle bli mycket sämre för djuren. Att stillastående vatten är en bakteriehärd och att en mink som riskerar att bli blöt, väter ner sin torra lya med lunginflammationer och andra sjukdomar till följd. Han vet mycket väl att det inte ens är ett medfött behov hos gårdsminken att simma.

Det är alltså inte förbättringar av djurvälfärden som Rolke är intresserad av – i så fall hade han varit bättre påläst om alla de förbättringar, för miljardbelopp, som har skett och fortfarande sker på svenska gårdar – utan det han är intresserad av är att det ska bli olönsamt att bedriva lantbruk i Sverige. Och en sådan argumentation är mycket svår att ta på allvar.

Johan Dalén

Vd för svensk minknäring

Man skulle med en stor portion välvilja kunna tolka alla de felaktigheter som Daniel Rolke tar upp i sin insändare (NWT 18/6) som okunnighet. Men eftersom Rolke har varit med ett tag och läst åtskilliga av våra repliker tidigare, så vet han hur det ligger till, och hans insändare får därför tyvärr föras till kategorin rena och medvetna lögner.

För Rolke, precis som alla de tusentals personer som de senaste åren har besökt en svensk minkbonde, vet mycket väl att svenska gårdsminkar inte lider; att de har fri tillgång till vatten att svalka sig med; att de kan välja om de vill vistas i sin lya eller på någon av de fyra nivåer som minken har att röra sig på; att det inte hos något annat produktionsdjur uppfylls lika många faktorer på naturligt beteende; att brunst, parning och födsel sker på helt naturlig väg och följer dygnets och årstidernas växlingar; att ingen befruktning sker på konstgjord väg; att ingen kastrering eller kupering förekommer; att djuren aldrig står uppbundna; att valparna stannar hos modern så länge de ammar; att bolådor och inredning följer samma principer och krav som för vild mink, och att gårdsminken, precis som den vilda minken, tillbringar 80 procent av sin tid i lyan; att den har fri tillgång till föda och vatten; att den aldrig utsätts för transporter eller stress; att den har tillgång till olika former av berikning och i form av leksaker – och så vidare.

År efter år, kvartal efter kvartal, uppvisar svensk minknäring djurvälfärdsstatistik som inget annat djurslag – och inget annat land – är i närheten av, till exempel att antalet friska djur vid de senaste 20 kvartalens kontroller har varit minst 99,9 procent bland tiotusentals närstuderade djur på samtliga Svensk Minks gårdar varje kvartal; att etologer i stora forskningsstudier både 2013 och 2014 inte har funnit några beteendeavvikelser hos svenska ungdjur och därför konstaterat att den boendemiljö som de allra flesta svenska minkar föds upp i, förmodligen inte ger upphov till stereotypier; att mer än 98 procent av de svenska gårdsminkarna i temperamentstest har befunnits vara lugna, harmoniska och nyfikna – nivåer som inget annat land är i närheten av; att forskare anser att svensk gårdsmink är så domesticerad att de allra flesta inte skulle överleva i naturen, och uppställer en lång rad kriterier för varför det är direkt oseriöst att jämföra gårdsminken med vild mink. Och så vidare.

Framför allt vet Rolke att det han kallar simvatten i själva verket skulle bli mycket sämre för djuren. Att stillastående vatten är en bakteriehärd och att en mink som riskerar att bli blöt, väter ner sin torra lya med lunginflammationer och andra sjukdomar till följd. Han vet mycket väl att det inte ens är ett medfött behov hos gårdsminken att simma.

Det är alltså inte förbättringar av djurvälfärden som Rolke är intresserad av – i så fall hade han varit bättre påläst om alla de förbättringar, för miljardbelopp, som har skett och fortfarande sker på svenska gårdar – utan det han är intresserad av är att det ska bli olönsamt att bedriva lantbruk i Sverige. Och en sådan argumentation är mycket svår att ta på allvar.

Johan Dalén

Vd för svensk minknäring

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.