2015-03-27 06:00

2015-03-27 06:00

Det gäller yttrandefriheten...

KARLSTAD: Ett visst mått av diplomati behövs

Vårsolen värmde Karlstads torg och jag och min fru mötte våryra och glada människor praktiskt taget överallt i staden.

Gustav Fröding deklamerade en gång ”Vilken strålande, orimligt obeskrivligt vacker dag!” och jag tog dessa ord som mina egna.

Trots detta kände jag att det hade lägrat sig ett allvar över Karlstads torg, ett allvar som orsakats av att här på torget höll en grupp poliser vakt då staden besöktes av konstnären Lars Vilks, ni vet han med rondellhunden. Ett dussintal poliser beväpnade med automatvapen och sannolikt skarp ammunition.

Detta förhållande var obeskrivligt och dessutom ytterst anmärkningsvärt. Det passade definitivt inte in i den stadsbild vi vant oss att se. Kommer detta att vara det pris vi skall betala för att i alla lägen hävda vår så kallade yttrandefrihet?

Radikala ungdomsgrupper har tillåtits att låta yttrandefrihet vara en rätt som till varje pris skall hävdas. Den yttersta konsekvensen av att bjuda hit Lars Vilks var, enligt min mening, att medvetet utsätta människor i Karlstad för uppenbar fara. Varför annars skarpladdade automatvapen?

Vad mer kunde Lars Vilks tillföra som vi inte i generationer redan uppfattat som en självklarhet? Var det möjligen något som vi inte redan visste?

Vårt förhållande till yttrandefrihet har mig veterligt aldrig varit problematiskt. Har aldrig haft känslan av att vi saknat yttrandefrihet.

Däremot har historien tydligt klargjort för oss konsekvenserna av att i alla lägen hävda vår yttrandefrihet som – om den uttrycks eller tolkas fel – kan leda till allvarliga meningsmotsättningar och oenighet. Vårt bondförnuft säger oss att vi inte kan häva ur oss vad som helst utan risk att bli missförstådda. Vi är ju funtade så att vi reagerar negativt på uttalanden som inte är till vår fördel.

Till syvende og sidst gäller det ju informationsgivning och/eller dialog. Vår verbala kommunikation måste faktiskt i alla lägen innefatta ett visst mått av diplomati. En filosof yttrade en gång att ”Tapperhet är ett mellanting mellan feghet och dumdristighet”. Detsamma kan mycket väl gälla det som vi kallar yttrandefriheten.

Gustav Fröding deklamerade en gång ”Vilken strålande, orimligt obeskrivligt vacker dag!” och jag tog dessa ord som mina egna.

Trots detta kände jag att det hade lägrat sig ett allvar över Karlstads torg, ett allvar som orsakats av att här på torget höll en grupp poliser vakt då staden besöktes av konstnären Lars Vilks, ni vet han med rondellhunden. Ett dussintal poliser beväpnade med automatvapen och sannolikt skarp ammunition.

Detta förhållande var obeskrivligt och dessutom ytterst anmärkningsvärt. Det passade definitivt inte in i den stadsbild vi vant oss att se. Kommer detta att vara det pris vi skall betala för att i alla lägen hävda vår så kallade yttrandefrihet?

Radikala ungdomsgrupper har tillåtits att låta yttrandefrihet vara en rätt som till varje pris skall hävdas. Den yttersta konsekvensen av att bjuda hit Lars Vilks var, enligt min mening, att medvetet utsätta människor i Karlstad för uppenbar fara. Varför annars skarpladdade automatvapen?

Vad mer kunde Lars Vilks tillföra som vi inte i generationer redan uppfattat som en självklarhet? Var det möjligen något som vi inte redan visste?

Vårt förhållande till yttrandefrihet har mig veterligt aldrig varit problematiskt. Har aldrig haft känslan av att vi saknat yttrandefrihet.

Däremot har historien tydligt klargjort för oss konsekvenserna av att i alla lägen hävda vår yttrandefrihet som – om den uttrycks eller tolkas fel – kan leda till allvarliga meningsmotsättningar och oenighet. Vårt bondförnuft säger oss att vi inte kan häva ur oss vad som helst utan risk att bli missförstådda. Vi är ju funtade så att vi reagerar negativt på uttalanden som inte är till vår fördel.

Till syvende og sidst gäller det ju informationsgivning och/eller dialog. Vår verbala kommunikation måste faktiskt i alla lägen innefatta ett visst mått av diplomati. En filosof yttrade en gång att ”Tapperhet är ett mellanting mellan feghet och dumdristighet”. Detsamma kan mycket väl gälla det som vi kallar yttrandefriheten.

  • Han på glasberget

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.