2015-03-14 06:00

2015-03-14 06:00

Undersköterskornas dilemman

OMSORG:

Vi är två hårt arbetande ungdomar som jobbar inom äldreomsorgen och har gjort detta i flera år, och vi tycker att det är på tiden att allmänheten får veta den hårda sanningen, för allt fler klagomål på oss undersköterskor kommer upp till ytan och vi får alltid stå till svars för administrationens beslut. Så jag ställer härmed en öppen fråga till Karlstads kommuns biståndsbedömare, sjukhuspersonal samt ambulanspersonal: Varför tar inte ni som utbildad personal ert ansvar?

Det är under inga omständigheter acceptabelt att skicka hem en svårt sjuk, rullstolsburen patient utan att meddela dennes hemtjänst. Vårdtagaren fanns i sitt hem utan vår vetskap och det hela kunde ha slutat riktigt illa, om vi inte av en slump gått förbi och såg ljusen i vårdtagarens fönster lysa. Detta har hänt ett tiotal gånger på tre månader. Finns inga rutiner kring patientens säkerhet vid hemfärd? Vem och vart vänder man sig till för att flagga för detta återkommande problem?

Vi förstår att ambulanspersonalen måste prioritera och skydda andra från exempelvis vinterkräksjukan, men är det numera standard hos er personal att bemöta oroliga undersköterskor med en spydig och nedklankande attityd som om vi varken vet eller kan någonting? För oss finns det inget nöje med att behöva ringa efter ambulansen. Det är för många en skrämmande situation när någon av våra patienter kippar efter luft eller kräks i två dygn och är allmänpåverkad, för vi är utbildade till att som minst veta att när en gammal person yrar eller är blå i ansiktet, om så bara för stunden, så är något fel. Att ni sen dyker upp efter 30 minuter och tar puls och blodtryck, som verkar okej för stunden då patienten har legat ner ett tag, avgör inte hur personen mår på riktigt. Lyssna på oss, snälla! Vi vill inte ha någons död på vårt samvete bara för att vi inte lyckades övertala er att ta med en förvirrad, uttorkad vårdtagare in då ni sa att vinterkräksjukan får stanna hemma. Finns det verkligen ingen plats för dem på sjukhuset? De kan ju avlida av sviterna. Kunde vi så skulle vi personligen sitta hos patienten och få i denna vätska, men vi får inte, för den tiden finns inte. Vi torkar avföring, matar och tröstar och när vi väl ringer er så vill vi bli bemötta precis som om ni mötte oroliga anhöriga. Vi träffar dessa gummor och gubbar mer än våra egna familjer. Det sista vi vill höra är att vi får stanna kvar, lägga in fler besök för dagen och höra av oss när det blir värre. Är det okej att jag hör av mig om patienten dör, eller ska vi behöva sitta kvar då också och vänta på att vi blir prioriterade?

En gammal person som är allmänpåverkad måste vara prioriterad. Ni kan inte komma dit och avgöra om en person är sitt vanliga jag eller inte med en dålig attityd mot personalen. Om ni tror att vi har mer tid, utrymme eller resurser än er så tror ni fel – och tyvärr, det är inte vi som bestämmer över vår tid. Vi blir oroliga och rädda trots att vi alltför ofta framstår som känslokalla och stressade. Kom då ihåg att det inte är vi som bestämmer och avgör. Det sitter en biståndshandläggare någonstans där ute som träffar patienten några få gånger och som sen avgör vad vi får utföra och inte får utföra. Glöm inte heller bort att när vi inte kan svara på era frågor, eller när vi säger att vi inte kan göra vissa saker, så är det inte för att vi inte vill utan för att vi inte får göra någonting annat än det som står i biståndsinsatserna. Gör vi mer så blir det svårt att förklara sig varför vi går emot besluten eftersom snällhet och ekonomi inte går ihop.

Vi får inte heller ha egna åsikter eller svara anhöriga, för då riskerar vi att bli anmälda. Det är vi som tillbringar tid hos dessa människor, men det är långt ifrån vi som bestämmer, riskerar liv eller felbedömer. Vi vill tro att alla som ser en undersköterska tänker att denna utför underverk varje dag, men kom även ihåg när det blir fel att vi är lägst i politikens näringskedja. Vi ser, hör, uppmärksammar och slår larm men alltför ofta händer ingenting och vi undrar vad ni berörda tänker göra åt detta.

Sara och Patrik

Vi är två hårt arbetande ungdomar som jobbar inom äldreomsorgen och har gjort detta i flera år, och vi tycker att det är på tiden att allmänheten får veta den hårda sanningen, för allt fler klagomål på oss undersköterskor kommer upp till ytan och vi får alltid stå till svars för administrationens beslut. Så jag ställer härmed en öppen fråga till Karlstads kommuns biståndsbedömare, sjukhuspersonal samt ambulanspersonal: Varför tar inte ni som utbildad personal ert ansvar?

Det är under inga omständigheter acceptabelt att skicka hem en svårt sjuk, rullstolsburen patient utan att meddela dennes hemtjänst. Vårdtagaren fanns i sitt hem utan vår vetskap och det hela kunde ha slutat riktigt illa, om vi inte av en slump gått förbi och såg ljusen i vårdtagarens fönster lysa. Detta har hänt ett tiotal gånger på tre månader. Finns inga rutiner kring patientens säkerhet vid hemfärd? Vem och vart vänder man sig till för att flagga för detta återkommande problem?

Vi förstår att ambulanspersonalen måste prioritera och skydda andra från exempelvis vinterkräksjukan, men är det numera standard hos er personal att bemöta oroliga undersköterskor med en spydig och nedklankande attityd som om vi varken vet eller kan någonting? För oss finns det inget nöje med att behöva ringa efter ambulansen. Det är för många en skrämmande situation när någon av våra patienter kippar efter luft eller kräks i två dygn och är allmänpåverkad, för vi är utbildade till att som minst veta att när en gammal person yrar eller är blå i ansiktet, om så bara för stunden, så är något fel. Att ni sen dyker upp efter 30 minuter och tar puls och blodtryck, som verkar okej för stunden då patienten har legat ner ett tag, avgör inte hur personen mår på riktigt. Lyssna på oss, snälla! Vi vill inte ha någons död på vårt samvete bara för att vi inte lyckades övertala er att ta med en förvirrad, uttorkad vårdtagare in då ni sa att vinterkräksjukan får stanna hemma. Finns det verkligen ingen plats för dem på sjukhuset? De kan ju avlida av sviterna. Kunde vi så skulle vi personligen sitta hos patienten och få i denna vätska, men vi får inte, för den tiden finns inte. Vi torkar avföring, matar och tröstar och när vi väl ringer er så vill vi bli bemötta precis som om ni mötte oroliga anhöriga. Vi träffar dessa gummor och gubbar mer än våra egna familjer. Det sista vi vill höra är att vi får stanna kvar, lägga in fler besök för dagen och höra av oss när det blir värre. Är det okej att jag hör av mig om patienten dör, eller ska vi behöva sitta kvar då också och vänta på att vi blir prioriterade?

En gammal person som är allmänpåverkad måste vara prioriterad. Ni kan inte komma dit och avgöra om en person är sitt vanliga jag eller inte med en dålig attityd mot personalen. Om ni tror att vi har mer tid, utrymme eller resurser än er så tror ni fel – och tyvärr, det är inte vi som bestämmer över vår tid. Vi blir oroliga och rädda trots att vi alltför ofta framstår som känslokalla och stressade. Kom då ihåg att det inte är vi som bestämmer och avgör. Det sitter en biståndshandläggare någonstans där ute som träffar patienten några få gånger och som sen avgör vad vi får utföra och inte får utföra. Glöm inte heller bort att när vi inte kan svara på era frågor, eller när vi säger att vi inte kan göra vissa saker, så är det inte för att vi inte vill utan för att vi inte får göra någonting annat än det som står i biståndsinsatserna. Gör vi mer så blir det svårt att förklara sig varför vi går emot besluten eftersom snällhet och ekonomi inte går ihop.

Vi får inte heller ha egna åsikter eller svara anhöriga, för då riskerar vi att bli anmälda. Det är vi som tillbringar tid hos dessa människor, men det är långt ifrån vi som bestämmer, riskerar liv eller felbedömer. Vi vill tro att alla som ser en undersköterska tänker att denna utför underverk varje dag, men kom även ihåg när det blir fel att vi är lägst i politikens näringskedja. Vi ser, hör, uppmärksammar och slår larm men alltför ofta händer ingenting och vi undrar vad ni berörda tänker göra åt detta.

Sara och Patrik

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.