2015-03-07 06:00

2015-03-07 06:00

Promenad i spårad terräng

REFLEKTIONER:

Vintern är dessbättre snart slut. Vi har kunnat glädjas åt både snö och tö, men visst ser vi fram mot den första vitsippan! Snön är besvärlig på många sätt, men är samtidigt oändligt vacker. Och vilka möjligheter den ger! Att se på spår till exempel.

Jag tar en promenad en solig dag. Nysnön ovanpå det tjocka snötäcket ligger ren och glittrande. Min väg korsas plötsligt av mäktiga spår efter skogens konung. Varifrån kom han och vart var han på väg? Kanske för att söka föda långt borta bland videsnår och unga tallar.

Ett stycke längre fram ser jag likadana spår, men mycket mindre. Snön är lite rödfärgad kring klövavtrycken. Skaren har gått illa åt rådjurets ben, kanske under vild flykt från lo eller varg. Vart har skogens lilla skönhet nu tagit vägen? Till nästa utfodringsplats kanske, snälla människor vill ju att den ska överleva. Kanske för att den ska äta sig fin och fet inför nästa jaktsäsong...

En ekorre har vågat sig ner på marken och förflyttat sig med långa språng mellan glesväxande granar. Livet på marken är inte så tryggt som uppe i trädtopparna, även om faran lurar även där i skepnad av en mård, som också har satt sina spåravtryck ett stycke längre fram.

Som en fint broderad söm på vitt linne ser jag spåren efter en liten skogsmus, som med livet som insats har lämnat tryggheten under snötäcket och nu rusat från sitt bo under en buske till ett hål i snön invid en stubbe. Hur länge kommer den lilla att leva?

En liten fågel, en talgoxe kanske, har hoppat .jämfota ett stycke på snön, kanske får att leta efter något ditblåst frö eller en vintervaken insekt? Märken efter en vinge markerar var spåret slutar. Vart flög den?

Jag svänger in på en skogsväg. Där ser jag spår efter två människor. Ganska stora fotavtryck bredvid mindre avtryck. Säkert en man och en kvinna. Spåren går nära varandra. Har de hållit varandras händer kanske? Så ser man att spåren säras och blir ojämna. En av dem har stannat och vänt sig åt sidan, Så skiljs spåren åt, det ena går tillbaka samma väg som det kommit. Har man skilts åt i vredesmod? Men så vänder spåret igen, stegen är långa, det syns tydligt att han har sprungit. Spåren förenas längre fram. Man ser fotavtrycken tätt tillsammans och mitt emot varandra. En försoningskram, en kyss kanske. Sedan fortsätter spåren tätt jämsides och försvinner ur mitt synfält. Vilka var de, vad gällde tvisten, hurudant är och blir deras liv? Det får jag aldrig veta.

Vi lämnar alla spår efter oss i livet på ett eller annat sätt. Muraren pekar och säger stolt: ”Den där skorstenen har jag murat.” Politikern, eller verkställande direktören, säger: ”Det var jag som beslutade i den viktiga frågan.” Konstnärens verk hänger som ett spår i hem eller museer. I bokhyllan finns spår efter författarmöda, i ruiner ser vi spår efter människors krigshandlingar. Ett välartat barn visar spår av föräldrarnas fostrargärning och så vidare. Alla finns vi kvar med våra spår, tydliga eller otydliga, viktiga eller mindre viktiga. Och spåren finns där långt efter det att vi har avslutat vår livsgärning.

I den fornnordiska Eddan står: ”Hjordar dör och män dör. Men ett vet jag som aldrig dör: dom över död man.” Och Viktor Rydberg säger i sin Kantat: ”Vad rätt Du tänkt, vad Du i kärlek vill kan ej av Tiden härjas. Det är. en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.”

Vi kanske bör fråga oss ibland: vilka spår lämnar jag själv efter mig?

Åke på Åsen

Vintern är dessbättre snart slut. Vi har kunnat glädjas åt både snö och tö, men visst ser vi fram mot den första vitsippan! Snön är besvärlig på många sätt, men är samtidigt oändligt vacker. Och vilka möjligheter den ger! Att se på spår till exempel.

Jag tar en promenad en solig dag. Nysnön ovanpå det tjocka snötäcket ligger ren och glittrande. Min väg korsas plötsligt av mäktiga spår efter skogens konung. Varifrån kom han och vart var han på väg? Kanske för att söka föda långt borta bland videsnår och unga tallar.

Ett stycke längre fram ser jag likadana spår, men mycket mindre. Snön är lite rödfärgad kring klövavtrycken. Skaren har gått illa åt rådjurets ben, kanske under vild flykt från lo eller varg. Vart har skogens lilla skönhet nu tagit vägen? Till nästa utfodringsplats kanske, snälla människor vill ju att den ska överleva. Kanske för att den ska äta sig fin och fet inför nästa jaktsäsong...

En ekorre har vågat sig ner på marken och förflyttat sig med långa språng mellan glesväxande granar. Livet på marken är inte så tryggt som uppe i trädtopparna, även om faran lurar även där i skepnad av en mård, som också har satt sina spåravtryck ett stycke längre fram.

Som en fint broderad söm på vitt linne ser jag spåren efter en liten skogsmus, som med livet som insats har lämnat tryggheten under snötäcket och nu rusat från sitt bo under en buske till ett hål i snön invid en stubbe. Hur länge kommer den lilla att leva?

En liten fågel, en talgoxe kanske, har hoppat .jämfota ett stycke på snön, kanske får att leta efter något ditblåst frö eller en vintervaken insekt? Märken efter en vinge markerar var spåret slutar. Vart flög den?

Jag svänger in på en skogsväg. Där ser jag spår efter två människor. Ganska stora fotavtryck bredvid mindre avtryck. Säkert en man och en kvinna. Spåren går nära varandra. Har de hållit varandras händer kanske? Så ser man att spåren säras och blir ojämna. En av dem har stannat och vänt sig åt sidan, Så skiljs spåren åt, det ena går tillbaka samma väg som det kommit. Har man skilts åt i vredesmod? Men så vänder spåret igen, stegen är långa, det syns tydligt att han har sprungit. Spåren förenas längre fram. Man ser fotavtrycken tätt tillsammans och mitt emot varandra. En försoningskram, en kyss kanske. Sedan fortsätter spåren tätt jämsides och försvinner ur mitt synfält. Vilka var de, vad gällde tvisten, hurudant är och blir deras liv? Det får jag aldrig veta.

Vi lämnar alla spår efter oss i livet på ett eller annat sätt. Muraren pekar och säger stolt: ”Den där skorstenen har jag murat.” Politikern, eller verkställande direktören, säger: ”Det var jag som beslutade i den viktiga frågan.” Konstnärens verk hänger som ett spår i hem eller museer. I bokhyllan finns spår efter författarmöda, i ruiner ser vi spår efter människors krigshandlingar. Ett välartat barn visar spår av föräldrarnas fostrargärning och så vidare. Alla finns vi kvar med våra spår, tydliga eller otydliga, viktiga eller mindre viktiga. Och spåren finns där långt efter det att vi har avslutat vår livsgärning.

I den fornnordiska Eddan står: ”Hjordar dör och män dör. Men ett vet jag som aldrig dör: dom över död man.” Och Viktor Rydberg säger i sin Kantat: ”Vad rätt Du tänkt, vad Du i kärlek vill kan ej av Tiden härjas. Det är. en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.”

Vi kanske bör fråga oss ibland: vilka spår lämnar jag själv efter mig?

Åke på Åsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.