2015-01-28 06:00

2015-01-28 06:00

En avkoppling från vardagens stress

JAKT:

Jag vet att många i Värmland och övriga Sverige känner igen sig i känslan som jag nu beskriver: klockan ringer, det är mörkt ute fortfarande. Jag gnuggar ögonen och leendet börjar sprida sig över läpparna. Dagen är här! Kokar kaffe, läser tidningen och börjar packa matväskan för en hel dag i skogen. Tar med lite extra grillkorv om det skulle råka bli sent innan man är hemma igen. Varma kläder på och packar allt i bilen. Tar några extra varv i huset, alltid glömmer man nåt. Morgonmötet börjar klockan sju men jag är där redan halv sju för att dricka kaffe med likasinnade, höra de äldre berätta skrönor om förr i tiden och bara njuta av stämningen. Jag får en lapp med ett nummer på. Det är en bit att gå i skogen men jag har sällskap av flera så promenaden till den plats jag ska vara på blir inte så jobbig ändå. Väl framme lutar jag ryggsäcken mot ett träd och börjar göra mig i ordning. Sätter på komradion och tar en kopp kaffe.

Det biter lite i kinderna men jag fryser inte. Jaktledaren ropar att det är klart och hundförarna börjar jobba. En hundförare ropar på komradion att hunden fått tag på ett spår och det börjar pirra i kroppen. Efter en stund hörs ett vagt skall som bryter tystnaden. Skallet kommer närmare och plötsligt blir det tyst. En gren bryts av och jag håller andan. Jag hukar mig ner för att se bättre under granens grenar och där står de – en älgko med två kalvar! Försiktigt osäkrar jag mitt gevär, om jag skulle få ett bra skottillfälle. Älgkon är vaksam och när hon tittar rakt på mig så vet jag att jag är avslöjad. Hon viker av in i den täta skogen igen med kalvarna efter sig. Strax därpå kommer hunden som nu har hittat tillbaka till spåren och drevet går vidare längs passlinjen. Jag säkrar geväret igen och min kropp börjar skaka. Det var nära denna gången!

Drevet går tyvärr ur såten och jaktledaren ropar att det är samling vid grillplatsen. Väl där är stämningen på topp och jag får berätta min upplevelse flera gånger. ”Vad tråkigt att du inte fick möjlighet att skjuta!” säger min pappa. Ja, visst var det tråkigt men det gjorde inget! Det var ändå en av mina bästa upplevelser som jag varit med om i vår natur.

Jag är född och uppvuxen i en jägarfamilj, så det var en självklarhet för mig att ta jägarexamen och dela intresset som har gått i arv i flera generationer.

Men nu känns det annorlunda. Varje dag får man läsa i sociala medier att vi jägare är skjutglada lustmördare som är så fulla av hat och ilska att vi måste skjuta djur. När jag skriver detta fylls mina ögon med tårar för jag har aldrig känt varken hat eller ilska när det handlar om jakt. För mig är det en hobby, ett fritidsintresse som ger mig så mycket. Att bara få sitta på älgpasset och leva i nuet är min avkoppling från vardagens stress och prestationskrav. Om jag får skjuta en älg spelar ingen roll. Jag är inte säker på att den känslan kommer att finnas kvar efter denna vinter. Att bli kallad för mördare och slaktare är inte kul. All glädje som jag har delat med min släkt och familj runt jakten håller på att vittra sönder på grund av alla hårda ord.

Många önskar livet ur oss jägare.

Eftersom detta fortsätter dag ut och dag in så förstår jag att detta måste vara något som bara viftas bort. Vi får helt enkelt skylla oss själva.

Jägarbrud

Jag vet att många i Värmland och övriga Sverige känner igen sig i känslan som jag nu beskriver: klockan ringer, det är mörkt ute fortfarande. Jag gnuggar ögonen och leendet börjar sprida sig över läpparna. Dagen är här! Kokar kaffe, läser tidningen och börjar packa matväskan för en hel dag i skogen. Tar med lite extra grillkorv om det skulle råka bli sent innan man är hemma igen. Varma kläder på och packar allt i bilen. Tar några extra varv i huset, alltid glömmer man nåt. Morgonmötet börjar klockan sju men jag är där redan halv sju för att dricka kaffe med likasinnade, höra de äldre berätta skrönor om förr i tiden och bara njuta av stämningen. Jag får en lapp med ett nummer på. Det är en bit att gå i skogen men jag har sällskap av flera så promenaden till den plats jag ska vara på blir inte så jobbig ändå. Väl framme lutar jag ryggsäcken mot ett träd och börjar göra mig i ordning. Sätter på komradion och tar en kopp kaffe.

Det biter lite i kinderna men jag fryser inte. Jaktledaren ropar att det är klart och hundförarna börjar jobba. En hundförare ropar på komradion att hunden fått tag på ett spår och det börjar pirra i kroppen. Efter en stund hörs ett vagt skall som bryter tystnaden. Skallet kommer närmare och plötsligt blir det tyst. En gren bryts av och jag håller andan. Jag hukar mig ner för att se bättre under granens grenar och där står de – en älgko med två kalvar! Försiktigt osäkrar jag mitt gevär, om jag skulle få ett bra skottillfälle. Älgkon är vaksam och när hon tittar rakt på mig så vet jag att jag är avslöjad. Hon viker av in i den täta skogen igen med kalvarna efter sig. Strax därpå kommer hunden som nu har hittat tillbaka till spåren och drevet går vidare längs passlinjen. Jag säkrar geväret igen och min kropp börjar skaka. Det var nära denna gången!

Drevet går tyvärr ur såten och jaktledaren ropar att det är samling vid grillplatsen. Väl där är stämningen på topp och jag får berätta min upplevelse flera gånger. ”Vad tråkigt att du inte fick möjlighet att skjuta!” säger min pappa. Ja, visst var det tråkigt men det gjorde inget! Det var ändå en av mina bästa upplevelser som jag varit med om i vår natur.

Jag är född och uppvuxen i en jägarfamilj, så det var en självklarhet för mig att ta jägarexamen och dela intresset som har gått i arv i flera generationer.

Men nu känns det annorlunda. Varje dag får man läsa i sociala medier att vi jägare är skjutglada lustmördare som är så fulla av hat och ilska att vi måste skjuta djur. När jag skriver detta fylls mina ögon med tårar för jag har aldrig känt varken hat eller ilska när det handlar om jakt. För mig är det en hobby, ett fritidsintresse som ger mig så mycket. Att bara få sitta på älgpasset och leva i nuet är min avkoppling från vardagens stress och prestationskrav. Om jag får skjuta en älg spelar ingen roll. Jag är inte säker på att den känslan kommer att finnas kvar efter denna vinter. Att bli kallad för mördare och slaktare är inte kul. All glädje som jag har delat med min släkt och familj runt jakten håller på att vittra sönder på grund av alla hårda ord.

Många önskar livet ur oss jägare.

Eftersom detta fortsätter dag ut och dag in så förstår jag att detta måste vara något som bara viftas bort. Vi får helt enkelt skylla oss själva.

Jägarbrud

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.