2015-01-23 06:00

2015-01-23 06:00

Det finns ett behov av ett realistiskt mittenalternativ

VARGFRÅGAN:

Polariseringen i vargfrågan måste minska om den ska kunna skötas på ett värdigt sätt. Vi måste komma bort ifrån föreställningar såväl om att vargen äter barn på väg till skolan till frukost som att vargen är ett gulligt gosedjur. Vargen är ett potent rovdjur, men den har inte människor på sin meny. Däremot kan den som alla andra stora djur bli farlig för människan. Det finns exempel i närtid på att älg har dödat en människa. Att påpeka att varg inte har dödat människor i Sverige under de senaste 200 åren faller platt eftersom den har varit utrotad – eller näst intill – under en stor del av den tiden.

Det är värnarorganisationerna som borde anta utmaningen och tillfredsställa behovet av ett mittenalternativ. Och det kan bara göras genom att bedriva en verksamhet på lokal nivå, med lokal representation och förankring; först då kan legitimitet uppnås. Det är dags att utmana föreställningen om att värnare är balkongbiologer bosatta i storstäder.

Idag är det jägarorganisationerna som på lokal nivå har ockuperat vargfrågan och som dominerar opinionsbildningen. Med tanke på vilken rovdjurspolicy som jägarorganisationerna har så är det inte svårt att förstå vilken agenda som råder, dold eller öppen. Riksjägarna har en nollvision medan Jägareförbundet har ett mål på 150 vargar (som ska jämföras med det nu beslutade på 270) och inget län ska behöva ha fler än två revir med valpar. Vargen är ett djur som jägarna gärna vill vara utan; dels är den en konkurrent om viltet i form av föda, dels är den ett livsfarligt hot mot hundarna under löshundsjakten.

Jägarna är välorganiserade, från nationell till lokal nivå. Länsstyrelsen tar hjälp av en viltvårdsdelegation när beslut i rovdjursfrågor ska tas. Här ska jägarintresset vara bara ett av flera intressen, men även andra intressegrupper representeras av jägare. Detta visar vilket inflytande jägare har lyckats erövra och som behöver vägas upp av ett allmänintresse. Majoriteten av Värmlands befolkning jagar inte, och dessa människors naturintresse måste systematiskt börja uppmärksammas.

Både Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen finns representerade i Värmland. Den av dessa föreningar som utan någon organisatorisk förändring skulle kunna utmana jägarorganisationerna är Naturskyddsföreningen; under den nationella nivån finns en länsnivå som i sin tur har en underliggande nivå genom en krets i varje kommun.

Det är hög tid att värnarsidan tar sitt ansvar i vargfrågan utifrån de förutsättningar som finns i det vargrevirtäta Värmland. Detta ansvar kan innebära att man lokalt måste acceptera licensjakt även om man anser att vargstammen nationellt inte har nått en gynnsam bevarandestatus. Det är inte rimligt att en region ska tvingas bära och ta ansvar för vargstammen på vägen dit. Man måste också förstå att småskaliga bönder som ofta har andra sysselsättningar för att kunna försörja sig inte alltid har möjlighet att underhålla de rovdjursavvisande stängslen som är en förutsättning för att de ska betraktas som ett säkert skydd. Vidare måste man inse att det finns en djup tradition av löshundsjakt i länet, med allt vad det innebär, vilket gör vargen till ett problem. Här finns utan tvekan den största utmaningen till samförstånd eftersom jägareförbunden tar löshundsjakten för given. Sist men inte minst måste man på lokal nivå ta itu med att okunskap föder misstro och rädsla, något som många jägare effektivt utnyttjar i sitt opinionsarbete.

Med detta sagt uppmanar jag Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen att skaffa sig ett lokalt inflytande i rovdjursfrågan i Värmland och tillvarata att det finns ett perspektiv som inte är jägarnas. Men då måste man våga ta ställning mot naturromantikerna. Genom att officiellt inta en mer krass och pragmatisk inställning finns risken att föreningarna förlora dessa som medlemmar, men förmodligen skulle man vinna fler genom att i högre grad attrahera vanligt folk. Det finns en massa förnuftiga människor i Värmland som inte vill utrota vargen – så ge dem en röst och skapa en opinion som inte kontrolleras av jägarintresset!

Samhällsvetare och skogsmulle

Polariseringen i vargfrågan måste minska om den ska kunna skötas på ett värdigt sätt. Vi måste komma bort ifrån föreställningar såväl om att vargen äter barn på väg till skolan till frukost som att vargen är ett gulligt gosedjur. Vargen är ett potent rovdjur, men den har inte människor på sin meny. Däremot kan den som alla andra stora djur bli farlig för människan. Det finns exempel i närtid på att älg har dödat en människa. Att påpeka att varg inte har dödat människor i Sverige under de senaste 200 åren faller platt eftersom den har varit utrotad – eller näst intill – under en stor del av den tiden.

Det är värnarorganisationerna som borde anta utmaningen och tillfredsställa behovet av ett mittenalternativ. Och det kan bara göras genom att bedriva en verksamhet på lokal nivå, med lokal representation och förankring; först då kan legitimitet uppnås. Det är dags att utmana föreställningen om att värnare är balkongbiologer bosatta i storstäder.

Idag är det jägarorganisationerna som på lokal nivå har ockuperat vargfrågan och som dominerar opinionsbildningen. Med tanke på vilken rovdjurspolicy som jägarorganisationerna har så är det inte svårt att förstå vilken agenda som råder, dold eller öppen. Riksjägarna har en nollvision medan Jägareförbundet har ett mål på 150 vargar (som ska jämföras med det nu beslutade på 270) och inget län ska behöva ha fler än två revir med valpar. Vargen är ett djur som jägarna gärna vill vara utan; dels är den en konkurrent om viltet i form av föda, dels är den ett livsfarligt hot mot hundarna under löshundsjakten.

Jägarna är välorganiserade, från nationell till lokal nivå. Länsstyrelsen tar hjälp av en viltvårdsdelegation när beslut i rovdjursfrågor ska tas. Här ska jägarintresset vara bara ett av flera intressen, men även andra intressegrupper representeras av jägare. Detta visar vilket inflytande jägare har lyckats erövra och som behöver vägas upp av ett allmänintresse. Majoriteten av Värmlands befolkning jagar inte, och dessa människors naturintresse måste systematiskt börja uppmärksammas.

Både Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen finns representerade i Värmland. Den av dessa föreningar som utan någon organisatorisk förändring skulle kunna utmana jägarorganisationerna är Naturskyddsföreningen; under den nationella nivån finns en länsnivå som i sin tur har en underliggande nivå genom en krets i varje kommun.

Det är hög tid att värnarsidan tar sitt ansvar i vargfrågan utifrån de förutsättningar som finns i det vargrevirtäta Värmland. Detta ansvar kan innebära att man lokalt måste acceptera licensjakt även om man anser att vargstammen nationellt inte har nått en gynnsam bevarandestatus. Det är inte rimligt att en region ska tvingas bära och ta ansvar för vargstammen på vägen dit. Man måste också förstå att småskaliga bönder som ofta har andra sysselsättningar för att kunna försörja sig inte alltid har möjlighet att underhålla de rovdjursavvisande stängslen som är en förutsättning för att de ska betraktas som ett säkert skydd. Vidare måste man inse att det finns en djup tradition av löshundsjakt i länet, med allt vad det innebär, vilket gör vargen till ett problem. Här finns utan tvekan den största utmaningen till samförstånd eftersom jägareförbunden tar löshundsjakten för given. Sist men inte minst måste man på lokal nivå ta itu med att okunskap föder misstro och rädsla, något som många jägare effektivt utnyttjar i sitt opinionsarbete.

Med detta sagt uppmanar jag Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen att skaffa sig ett lokalt inflytande i rovdjursfrågan i Värmland och tillvarata att det finns ett perspektiv som inte är jägarnas. Men då måste man våga ta ställning mot naturromantikerna. Genom att officiellt inta en mer krass och pragmatisk inställning finns risken att föreningarna förlora dessa som medlemmar, men förmodligen skulle man vinna fler genom att i högre grad attrahera vanligt folk. Det finns en massa förnuftiga människor i Värmland som inte vill utrota vargen – så ge dem en röst och skapa en opinion som inte kontrolleras av jägarintresset!

Samhällsvetare och skogsmulle

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.