2014-12-30 06:00

2015-01-20 22:40

En självklarhet att hälsa och småprata

:

Svar till signaturen Frida Johansson med flera (NWT 23/12):

För mig, som är 60-talist, är det en självklarhet att hälsa på alla jag möter i området där jag bor, liksom att småprata med folk jag träffar i olika sammanhang – i väntrum, på busshållplatser, vid cykelställ och liknande. Självklart vet jag också vad den ordinarie personalen i den lokala mataffären heter, liksom de vet mitt namn. Och givetvis pratar jag med såväl kända som okända medresenärer på bussen.

Jag har bott på många olika platser, men oavsett om jag bott på Söder i Stockholm eller på Herrhagen i Karlstad så nog har jag känt mina grannar i uppgången och småpratat med mina medresenärer på bussar, tunnelbana, tåg och buss. Jag uppfattar detta som kutym. När jag bodde i stan på 90-talet var det till och med en äldre dam som brukade komma till busshållplatsen; inte för att åka med bussen utan bara för att småprata med oss som stod där.

Jag har givetvis noterat att det på senare år är allt fler som väljer att prata i sina mobiltelefoner än med sina medmänniskor och det är ju en tragisk utveckling, speciellt som man till och med kan se småbarnsföräldrar vända sitt intresse mot mobilen i stället för att ägna det åt sina barn. Kanske ett mobilfritt år vore bästa julklappen ändå?

Närvarande i verkligheten

Svar till signaturen Frida Johansson med flera (NWT 23/12):

För mig, som är 60-talist, är det en självklarhet att hälsa på alla jag möter i området där jag bor, liksom att småprata med folk jag träffar i olika sammanhang – i väntrum, på busshållplatser, vid cykelställ och liknande. Självklart vet jag också vad den ordinarie personalen i den lokala mataffären heter, liksom de vet mitt namn. Och givetvis pratar jag med såväl kända som okända medresenärer på bussen.

Jag har bott på många olika platser, men oavsett om jag bott på Söder i Stockholm eller på Herrhagen i Karlstad så nog har jag känt mina grannar i uppgången och småpratat med mina medresenärer på bussar, tunnelbana, tåg och buss. Jag uppfattar detta som kutym. När jag bodde i stan på 90-talet var det till och med en äldre dam som brukade komma till busshållplatsen; inte för att åka med bussen utan bara för att småprata med oss som stod där.

Jag har givetvis noterat att det på senare år är allt fler som väljer att prata i sina mobiltelefoner än med sina medmänniskor och det är ju en tragisk utveckling, speciellt som man till och med kan se småbarnsföräldrar vända sitt intresse mot mobilen i stället för att ägna det åt sina barn. Kanske ett mobilfritt år vore bästa julklappen ändå?

Närvarande i verkligheten

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.