2018-09-11 06:01

2018-09-11 06:01

Regioner utnyttjar underläkare

Debatt: Sjukvård

I väntan på AT är det inte svårt att få jobb som vikarierande underläkare. Det är en osäker anställningsform för underläkarna, men billigt för regionerna, skriver Alice Sundwall.

När du besöker en akutmottagning är det sannolikt att läkaren du träffar inte har specialistkompetens, eller ens en yrkeslegitimation. Sjukhuset har nämligen satt i system att anställa vikarierande underläkare. Tanken är att en underläkare alltid ska tjänstgöra tillsammans med en legitimerad läkare. Så ser det emellertid inte alltid ut i praktiken, vilket många anmälningar till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) vittnar om. Hur har den här situationen uppstått?

Den svenska läkarutbildningen är elva terminer lång. Därefter följer allmäntjänstgöringen (AT) som är en tidsbegränsad anställning där AT-läkaren ska arbeta i specifika verksamheter under handledning. Tiden för AT ska vara minst arton månader men är oftast något längre.

Först efter avslutad AT får läkaren yrkeslegitimation och kan då påbörja sin specialiseringstjänstgöring (ST). Den tar i sin tur tar minst fem år och kan exempelvis vara inom kirurgi eller psykiatri. Efter avslutad ST kallas läkaren specialistläkare.

Det nu är satt i system att det finns för få AT-platser i förhållande till examinerade läkare från grundutbildningen. Ett av problemen är att staten beslutar om antalet platser på grundutbildningen och regionerna om antalet AT-platser. Här måste regioner med många medborgare och större vårdinrättningar ta ett större ansvar. Generellt erbjuder små sjukhus dubbelt så många AT-platser i förhållande till befolkningsmängd jämfört med stora sjukhus.

I de större städerna krävs i regel flera års vikariat för att få en AT-tjänst, men även på mindre orter kan väntan vara uppemot ett år. Enligt en rapport från SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening) var väntan i snitt 12 månader för Sjukhuset Arvika och 10 månader för Centralsjukhuset i Karlstad under 2017.

I väntan på AT är det inte svårt att få jobb som vikarierande underläkare. Det är en osäker anställningsform för underläkarna, men billigt för regionerna. Detta då underläkarnas löner är lägre än de legitimerade läkarnas. Arbetsuppgifterna varierar mycket från klinik till klinik och kan ibland närma sig specialistnivå, men oftast liknar de dock AT-läkarnas arbetsuppgifter.

Sjukhusen har ingen skyldighet att ge underläkarna vare sig handledning eller utbildning, vilket är två av syftena med AT. De får heller inte tillgodoräkna sig tiden som underläkare för att förkorta längden på deras AT. Ofta är tjänsterna förlagda till akutmottagning då det ses som extra meriterande vid ansökan om AT.

I media hör man ofta om läkarbristen i Sverige. Det stämmer bara delvis. Det råder brist på specialistläkare, inte läkare generellt. Politikerna i riksdagen gör då vad de kan – nämligen att öka antalet platser på grundutbildningen. Det blir dock i praktiken kontraproduktivt och skapar en flaskhals som hindrar läkarna från att få sin legitimation. Även regionerna är i förlängningen förlorare eftersom läkarna hinner vara specialister i färre år.

För att komma tillrätta med problemet kommer det att krävas ett närmare samarbete mellan staten och regionerna så att AT-platserna matchar antalet utexaminerade läkare. Det är också viktigt att regionerna med större sjukhus utökar antalet AT-platser.

En ny läkarutbildning är på gång med legitimation direkt efter examen. Men det går inte att blunda för problemet här och nu eftersom det dröjer nästan 10 år innan de första läkarna från den nya utbildningen examineras. AT-bristen måste åtgärdas omgående, både för läkarnas och patienternas skull.

Alice Sundwall

Läkarstudent och oberoende liberal skribent

När du besöker en akutmottagning är det sannolikt att läkaren du träffar inte har specialistkompetens, eller ens en yrkeslegitimation. Sjukhuset har nämligen satt i system att anställa vikarierande underläkare. Tanken är att en underläkare alltid ska tjänstgöra tillsammans med en legitimerad läkare. Så ser det emellertid inte alltid ut i praktiken, vilket många anmälningar till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) vittnar om. Hur har den här situationen uppstått?

Den svenska läkarutbildningen är elva terminer lång. Därefter följer allmäntjänstgöringen (AT) som är en tidsbegränsad anställning där AT-läkaren ska arbeta i specifika verksamheter under handledning. Tiden för AT ska vara minst arton månader men är oftast något längre.

Först efter avslutad AT får läkaren yrkeslegitimation och kan då påbörja sin specialiseringstjänstgöring (ST). Den tar i sin tur tar minst fem år och kan exempelvis vara inom kirurgi eller psykiatri. Efter avslutad ST kallas läkaren specialistläkare.

Det nu är satt i system att det finns för få AT-platser i förhållande till examinerade läkare från grundutbildningen. Ett av problemen är att staten beslutar om antalet platser på grundutbildningen och regionerna om antalet AT-platser. Här måste regioner med många medborgare och större vårdinrättningar ta ett större ansvar. Generellt erbjuder små sjukhus dubbelt så många AT-platser i förhållande till befolkningsmängd jämfört med stora sjukhus.

I de större städerna krävs i regel flera års vikariat för att få en AT-tjänst, men även på mindre orter kan väntan vara uppemot ett år. Enligt en rapport från SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening) var väntan i snitt 12 månader för Sjukhuset Arvika och 10 månader för Centralsjukhuset i Karlstad under 2017.

I väntan på AT är det inte svårt att få jobb som vikarierande underläkare. Det är en osäker anställningsform för underläkarna, men billigt för regionerna. Detta då underläkarnas löner är lägre än de legitimerade läkarnas. Arbetsuppgifterna varierar mycket från klinik till klinik och kan ibland närma sig specialistnivå, men oftast liknar de dock AT-läkarnas arbetsuppgifter.

Sjukhusen har ingen skyldighet att ge underläkarna vare sig handledning eller utbildning, vilket är två av syftena med AT. De får heller inte tillgodoräkna sig tiden som underläkare för att förkorta längden på deras AT. Ofta är tjänsterna förlagda till akutmottagning då det ses som extra meriterande vid ansökan om AT.

I media hör man ofta om läkarbristen i Sverige. Det stämmer bara delvis. Det råder brist på specialistläkare, inte läkare generellt. Politikerna i riksdagen gör då vad de kan – nämligen att öka antalet platser på grundutbildningen. Det blir dock i praktiken kontraproduktivt och skapar en flaskhals som hindrar läkarna från att få sin legitimation. Även regionerna är i förlängningen förlorare eftersom läkarna hinner vara specialister i färre år.

För att komma tillrätta med problemet kommer det att krävas ett närmare samarbete mellan staten och regionerna så att AT-platserna matchar antalet utexaminerade läkare. Det är också viktigt att regionerna med större sjukhus utökar antalet AT-platser.

En ny läkarutbildning är på gång med legitimation direkt efter examen. Men det går inte att blunda för problemet här och nu eftersom det dröjer nästan 10 år innan de första läkarna från den nya utbildningen examineras. AT-bristen måste åtgärdas omgående, både för läkarnas och patienternas skull.

Alice Sundwall

Läkarstudent och oberoende liberal skribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.