2018-08-13 06:00

2018-08-13 06:00

"Dottern är på hugget"

Debatt: Anhörigvård

Anhöriga måste synliggöras. Deras kännedom och kunskap ska tas tillvara i alla beslut som fattas. Vi vill se mer uppsökande arbete, skriver Helene Torvaldsdotter Dehring och Henrik Samuelsson.

Det är barnbarnets födelsedag. Mamma har permission från sjukhuset. När alla sjunger ”ja, må hon leva” formas munnen men inget ljud hörs. Hon skrattar sorglöst och är glad.

Från kakfatet snappar hon tag i mazarinen med folieform och för den till munnen. Stopp, ropar barnbarnet och mamma tittar förvånad upp. Folieformen plockas bort och de skrattar lättat. Jag får en klump i magen, gråten väller upp.

Mamma skrivs hem, och vägrar servicehem och hemtjänst. Vi avvaktar, har tålamod, inte köra över, kan hon ändra sig? Telefonsamtalen är många. Duschhjälpmedel, toaförhöjning, sängen för låg, tallriken glider iväg när mamma ska äta. Svårt att skära bröd och bre smör. Semestertider, hänvisning till olika handläggare. Logopedkontakt, arbetsterapeut, rullstol ett måste, sjukgymnast, bostadsanpassning, rehabilitering... Allt ska samordnas, allt ska lösas.

Glimtar av sorg skymtar i moderns ögon. Hur stor är skadan? Hopp och förtvivlan åker berg och dalbana, allt är kaos. Livskris i familjen är ett faktum.

I halltrappan har terapeuten lagt ifrån sig rapportmappen: ”Dottern är på hugget och vill till varje pris ha hem sin mamma, det blir en enorm bostadsanpassning” läser jag. Hjärtat dunkar, det flimrar för ögonen. Orden flyter ihop och blir suddiga. Jag tittar ut genom fönstret, vill inte ertappas med att tjuvläsa.

Med sin röda rollator haltar mamma fram över grusgången, på väg upp från brevlådan. Terapeuten går bredvid. Tacksamheten väller över mig, jag känner mig sårbar och skör. Ångesten har gläntat på dörren, jag måste orka vara stark. Eviga balansgång.

På söndag eftermiddag lade vi oss sig för att vila. Vaknade av att mamma stod lutad över mig med täcket hängande på rollatorn. Trots tjugofem grader varmt ville mamma lägga täcket över mig. Omtanken som förr. Jag lagar middagar för veckan och lägger in i frysen men mamma saknar aptit och går ner i vikt. I affären vill hon köpa sötsaker och blir arg när jag säger emot. Förändringen är stor, tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag kallas på jobb, på tillbakavägen ringer jag. Mamma försöker tala utan att lyckas. Vi lägger på, känslorna motas bort, det gör så ont. Senare kör jag upp på grusgången, köksdörren står på vid gavel. Pulsen ökar, jag springer uppför stentrappan, in i hallen och där på kökssoffan balanserar mamma, målmedvetet arbetande med byte av köksgardiner. Mitt hjärta nästan stannar, jag håller andan, vill ropa ”mamma stå stilla”, men står som förstenad. Fyra år senare fick mamma en ny stroke.

Exakt hur många som tar hand om en sjuk anhörig i Sverige är oklart. Det finns ett mörkertal om hur många anhöriga som vårdar en närstående i Värmland. Anhöriga måste synliggöras. Deras kännedom och kunskap ska tas tillvara i alla beslut som fattas. Vi vill se mer uppsökande arbete. Den personal som först möter patienten ska alltid fråga om det finns anhöriga.

I Sverige ges tre fjärdedelar av all vård och omsorg av anhöriga. Insatser som är ovärderliga. Men för att orka måste alla anhöriga få det stöd de behöver. Anhörigstödet ska finnas tillgängligt där den anhörige befinner sig. Stor hänsyn ska tas till anhörigas önskemål. Det ska vara enkelt att få stöd. Ingången ska vara tydlig och känd oavsett var i Värmland man bor.

Helene Torvaldsdotter Dehring

Moderat förtroendevald i Karlstad kommun och landstinget i Värmland

Henrik Samuelsson

Moderat förtroendevald i Arvika kommun och landstinget i Värmland

Det är barnbarnets födelsedag. Mamma har permission från sjukhuset. När alla sjunger ”ja, må hon leva” formas munnen men inget ljud hörs. Hon skrattar sorglöst och är glad.

Från kakfatet snappar hon tag i mazarinen med folieform och för den till munnen. Stopp, ropar barnbarnet och mamma tittar förvånad upp. Folieformen plockas bort och de skrattar lättat. Jag får en klump i magen, gråten väller upp.

Mamma skrivs hem, och vägrar servicehem och hemtjänst. Vi avvaktar, har tålamod, inte köra över, kan hon ändra sig? Telefonsamtalen är många. Duschhjälpmedel, toaförhöjning, sängen för låg, tallriken glider iväg när mamma ska äta. Svårt att skära bröd och bre smör. Semestertider, hänvisning till olika handläggare. Logopedkontakt, arbetsterapeut, rullstol ett måste, sjukgymnast, bostadsanpassning, rehabilitering... Allt ska samordnas, allt ska lösas.

Glimtar av sorg skymtar i moderns ögon. Hur stor är skadan? Hopp och förtvivlan åker berg och dalbana, allt är kaos. Livskris i familjen är ett faktum.

I halltrappan har terapeuten lagt ifrån sig rapportmappen: ”Dottern är på hugget och vill till varje pris ha hem sin mamma, det blir en enorm bostadsanpassning” läser jag. Hjärtat dunkar, det flimrar för ögonen. Orden flyter ihop och blir suddiga. Jag tittar ut genom fönstret, vill inte ertappas med att tjuvläsa.

Med sin röda rollator haltar mamma fram över grusgången, på väg upp från brevlådan. Terapeuten går bredvid. Tacksamheten väller över mig, jag känner mig sårbar och skör. Ångesten har gläntat på dörren, jag måste orka vara stark. Eviga balansgång.

På söndag eftermiddag lade vi oss sig för att vila. Vaknade av att mamma stod lutad över mig med täcket hängande på rollatorn. Trots tjugofem grader varmt ville mamma lägga täcket över mig. Omtanken som förr. Jag lagar middagar för veckan och lägger in i frysen men mamma saknar aptit och går ner i vikt. I affären vill hon köpa sötsaker och blir arg när jag säger emot. Förändringen är stor, tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag kallas på jobb, på tillbakavägen ringer jag. Mamma försöker tala utan att lyckas. Vi lägger på, känslorna motas bort, det gör så ont. Senare kör jag upp på grusgången, köksdörren står på vid gavel. Pulsen ökar, jag springer uppför stentrappan, in i hallen och där på kökssoffan balanserar mamma, målmedvetet arbetande med byte av köksgardiner. Mitt hjärta nästan stannar, jag håller andan, vill ropa ”mamma stå stilla”, men står som förstenad. Fyra år senare fick mamma en ny stroke.

Exakt hur många som tar hand om en sjuk anhörig i Sverige är oklart. Det finns ett mörkertal om hur många anhöriga som vårdar en närstående i Värmland. Anhöriga måste synliggöras. Deras kännedom och kunskap ska tas tillvara i alla beslut som fattas. Vi vill se mer uppsökande arbete. Den personal som först möter patienten ska alltid fråga om det finns anhöriga.

I Sverige ges tre fjärdedelar av all vård och omsorg av anhöriga. Insatser som är ovärderliga. Men för att orka måste alla anhöriga få det stöd de behöver. Anhörigstödet ska finnas tillgängligt där den anhörige befinner sig. Stor hänsyn ska tas till anhörigas önskemål. Det ska vara enkelt att få stöd. Ingången ska vara tydlig och känd oavsett var i Värmland man bor.

Helene Torvaldsdotter Dehring

Moderat förtroendevald i Karlstad kommun och landstinget i Värmland

Henrik Samuelsson

Moderat förtroendevald i Arvika kommun och landstinget i Värmland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.