2018-05-15 06:00

2018-05-15 06:00

Skogsägare, virkesköpare och myndigheter mot varandra

Debatt: Skogen

Det är olyckligt att vi, skogsägare, virkesköpare och anställda på olika myndigheter ställs mot varandra, skriver Britt Marie Nordquist.

Naturvård, äganderätt, nyckelbiotoper, miljö, brukande, skog och biologisk mångfald, listan kan göras lång. Just nu står Skogsstyrelsen i startgroparna för att fullgöra sitt uppdrag att inventera och hitta skyddsvärd skog, något man känt behov av att berätta om i dagspressen. Att det kommer synpunkter på detta får man nog stå ut med, det är trots allt vanliga människor som äger det som ska inventeras.

Jag är en av dem som äger skog, det är självklart att jag ifrågasätter det som händer, men inte utifrån äganderätt eller behovet av att skydda natur, utan för att staten (ivrigt påhejad av miljörörelsen) kidnappat den överenskommelse som köpare och säljare av skogsprodukter gjort med varandra. Samtidigt lyckas man få skogsägaren att framstå som en riktig fuling, någon som vill skogen illa. Så är inte fallet.

Vi, skogsägare och virkesköpare, har under många år levt sida vid sida, i förtroendefullt samarbete, och har aldrig behövt ifrågasätta varandras goda intention. Men, in på banan smyger plötsligt staten, som här hittat en möjlighet att nå ett politiskt mål till lägsta möjliga kostnad.

Myndigheter får uppdraget att inventera privat egendom, göra om det som en gång beskrevs som värdefulla kärnor till att kunna omfatta hela skogsskiften och mer därtill, skydda arter som inte finns på vare sig svenska eller internationella artskyddslistor, undanta biotoper som eventuellt kan komma att bli värdefulla någon annan gång o s v. Att bedömningarna dessutom kan variera beroende på vem som inventerar, är en historia i sig. Och den markägare som ifrågasätter metoder och beslut, som för övrigt inte går att överklaga, blir istället själv ifrågasatt.

Det är olyckligt att vi, skogsägare, virkesköpare och anställda på olika myndigheter ställs mot varandra. Det är ju egentligt väldigt enkelt, schyssta villkor för alla, även för markägaren, så är en stor del av problemet ur världen (tvånget återstår). Om skogen innehåller något som måste skyddas, så är det väl självklart ägaren ha betalt för det han eller hon tvingas lämna ifrån sig. Att ens behöva bli ifrågasatt för att man vill ha betalt för sin produkt, det är ovärdigt.

Alla politiska beslut medför kostnader, men när det gäller skogen ligger kostnaden inte hos ”köparen” utan hos den som redan äger. Istället för att ifrågasätta varandra (skogsägare, virkesköpare och anställda) borde vi gemensamt vända blicken mot dem som beslutat villkoren och samfällt efterfråga schyssta villkor för alla inblandade. Vem kan vara emot något sådant?

Britt Marie Nordquist

Ekshärad

Ledamot Mellanskog, norra Värmlandssbo

Naturvård, äganderätt, nyckelbiotoper, miljö, brukande, skog och biologisk mångfald, listan kan göras lång. Just nu står Skogsstyrelsen i startgroparna för att fullgöra sitt uppdrag att inventera och hitta skyddsvärd skog, något man känt behov av att berätta om i dagspressen. Att det kommer synpunkter på detta får man nog stå ut med, det är trots allt vanliga människor som äger det som ska inventeras.

Jag är en av dem som äger skog, det är självklart att jag ifrågasätter det som händer, men inte utifrån äganderätt eller behovet av att skydda natur, utan för att staten (ivrigt påhejad av miljörörelsen) kidnappat den överenskommelse som köpare och säljare av skogsprodukter gjort med varandra. Samtidigt lyckas man få skogsägaren att framstå som en riktig fuling, någon som vill skogen illa. Så är inte fallet.

Vi, skogsägare och virkesköpare, har under många år levt sida vid sida, i förtroendefullt samarbete, och har aldrig behövt ifrågasätta varandras goda intention. Men, in på banan smyger plötsligt staten, som här hittat en möjlighet att nå ett politiskt mål till lägsta möjliga kostnad.

Myndigheter får uppdraget att inventera privat egendom, göra om det som en gång beskrevs som värdefulla kärnor till att kunna omfatta hela skogsskiften och mer därtill, skydda arter som inte finns på vare sig svenska eller internationella artskyddslistor, undanta biotoper som eventuellt kan komma att bli värdefulla någon annan gång o s v. Att bedömningarna dessutom kan variera beroende på vem som inventerar, är en historia i sig. Och den markägare som ifrågasätter metoder och beslut, som för övrigt inte går att överklaga, blir istället själv ifrågasatt.

Det är olyckligt att vi, skogsägare, virkesköpare och anställda på olika myndigheter ställs mot varandra. Det är ju egentligt väldigt enkelt, schyssta villkor för alla, även för markägaren, så är en stor del av problemet ur världen (tvånget återstår). Om skogen innehåller något som måste skyddas, så är det väl självklart ägaren ha betalt för det han eller hon tvingas lämna ifrån sig. Att ens behöva bli ifrågasatt för att man vill ha betalt för sin produkt, det är ovärdigt.

Alla politiska beslut medför kostnader, men när det gäller skogen ligger kostnaden inte hos ”köparen” utan hos den som redan äger. Istället för att ifrågasätta varandra (skogsägare, virkesköpare och anställda) borde vi gemensamt vända blicken mot dem som beslutat villkoren och samfällt efterfråga schyssta villkor för alla inblandade. Vem kan vara emot något sådant?

Britt Marie Nordquist

Ekshärad

Ledamot Mellanskog, norra Värmlandssbo

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.