2017-07-17 06:01

2017-07-17 06:01

Betesskador har inte minskat tillräckligt

Replik: Skogen

Det vi säger är att dagens situation inte är hållbar. Det handlar om att både jägare och markägare, i dialog och i högre grad, behöver ta sitt ansvar, skriver Bengt Danielsson.

Svar till Bengt Nyman (NWT 11/7)

Älgens betesskador på tall har minskat i Värmland, skriver Bengt Nyman i en replik på Skogsstyrelsens debattartikel. I det korta perspektivet är det sant och naturligtvis positivt, men det går inte att säga att det är mer än en tillfällig förbättring. Enstaka år kan resultaten ibland slå såväl uppåt som nedåt, så det är alldeles för tidigt att blåsa faran över.

Bengt Nyman har också rätt i att älgen ger oss ett högkvalitativt kött, ofta lokalt producerat och utan långa transporter. Den ger oss också möjlighet till upplevelser. Däremot bedömer vi inte att det finns någon risk för att älgen ska försvinna från Värmland.

Det vi säger är att dagens situation inte är hållbar. Det handlar om att både jägare och markägare, i dialog och i högre grad, behöver ta sitt ansvar. Markägarna behöver öka ståndortsanpassningen och, där skadorna är höga, jägarna minska älgtillgången. Det går inte att bara göra det ena eller det andra. Speciellt inte i Värmland där endast drygt 60 procent av den magra marken har återbeskogats med tall. 30 procent består av gran, vilket inte alls stämmer överens med rekommendationen att andra trädslag än tall bara ska utgöra ringa inslag på denna typ av mark.

På de mellanbördiga markerna är endast 10 procent av arealen beskogad med tall. Motsvarande siffra för gran är cirka 80 procent. Den marktypen ska till betydande del återbeskogas med tall. 10 procent är inte ens i närheten av att vara det. Även om vi ser en kortsiktig minskning av betesskadorna är det en realitet att de långsiktiga målen för betesskador inte har nåtts. Nivåerna för de årliga tallskadorna ligger på flera håll fortfarande för högt, och när det gäller andelen gamla skador har målet inte nåtts överhuvudtaget.

Resultaten av älgbetesinventeringen (Äbin) bygger på analys av ungskogar där träden i genomsnitt är cirka 2–2,5 meter höga. När skogen har växt till 5 meters höjd ska 70 procent av stammarna vara skadefria; det målet har en mycket stor andel av älgförvaltningsområdenas styrelser antagit. I Värmland är den skadefria andelen cirka 46 procent, vilket innebär att det är en bra bit kvar till målet.

Bengt Nyman lyfter fram betydelsen av jakten för en god livskvalitet. Det är inte något som vi ifrågasätter. Men man måste komma ihåg att förutsättningarna för att ha en viss mängd älg i våra skogar förändras över tid. Det är en av anledningarna till att den nya beslutade älgförvaltningen ska och behöver vara adaptiv.

En faktor som har förändrats jämfört med tidigare år då älgstammen var som tätast, är att vi i dag har mindre areal ungskog, och den trenden fortsätter de närmaste åren i Värmland. Det betyder att de älgar som finns har fått en mindre areal ungskog att vistas i. Skadorna riskerar därmed att bli höga trots att vi har färre älgar. Kombinerat med en överanvändning av gran blir resultatet inte bra ur någons perspektiv.

Att komma till rätta med älgskadeproblemet är och kommer framöver att vara en av älgförvaltningens viktigaste uppgifter. Om läget ska förbättras måste markägare och jägare gemensamt vidta kraftfulla åtgärder, precis som vi skrev i vår ursprungliga debattartikel. Vi kan inte vara nöjda förrän de årliga skadorna stabilt och över tid ligger på acceptabla nivåer.

Bengt Danielsson

Skogsstyrelsens distriktschef i Värmland

Svar till Bengt Nyman (NWT 11/7)

Älgens betesskador på tall har minskat i Värmland, skriver Bengt Nyman i en replik på Skogsstyrelsens debattartikel. I det korta perspektivet är det sant och naturligtvis positivt, men det går inte att säga att det är mer än en tillfällig förbättring. Enstaka år kan resultaten ibland slå såväl uppåt som nedåt, så det är alldeles för tidigt att blåsa faran över.

Bengt Nyman har också rätt i att älgen ger oss ett högkvalitativt kött, ofta lokalt producerat och utan långa transporter. Den ger oss också möjlighet till upplevelser. Däremot bedömer vi inte att det finns någon risk för att älgen ska försvinna från Värmland.

Det vi säger är att dagens situation inte är hållbar. Det handlar om att både jägare och markägare, i dialog och i högre grad, behöver ta sitt ansvar. Markägarna behöver öka ståndortsanpassningen och, där skadorna är höga, jägarna minska älgtillgången. Det går inte att bara göra det ena eller det andra. Speciellt inte i Värmland där endast drygt 60 procent av den magra marken har återbeskogats med tall. 30 procent består av gran, vilket inte alls stämmer överens med rekommendationen att andra trädslag än tall bara ska utgöra ringa inslag på denna typ av mark.

På de mellanbördiga markerna är endast 10 procent av arealen beskogad med tall. Motsvarande siffra för gran är cirka 80 procent. Den marktypen ska till betydande del återbeskogas med tall. 10 procent är inte ens i närheten av att vara det. Även om vi ser en kortsiktig minskning av betesskadorna är det en realitet att de långsiktiga målen för betesskador inte har nåtts. Nivåerna för de årliga tallskadorna ligger på flera håll fortfarande för högt, och när det gäller andelen gamla skador har målet inte nåtts överhuvudtaget.

Resultaten av älgbetesinventeringen (Äbin) bygger på analys av ungskogar där träden i genomsnitt är cirka 2–2,5 meter höga. När skogen har växt till 5 meters höjd ska 70 procent av stammarna vara skadefria; det målet har en mycket stor andel av älgförvaltningsområdenas styrelser antagit. I Värmland är den skadefria andelen cirka 46 procent, vilket innebär att det är en bra bit kvar till målet.

Bengt Nyman lyfter fram betydelsen av jakten för en god livskvalitet. Det är inte något som vi ifrågasätter. Men man måste komma ihåg att förutsättningarna för att ha en viss mängd älg i våra skogar förändras över tid. Det är en av anledningarna till att den nya beslutade älgförvaltningen ska och behöver vara adaptiv.

En faktor som har förändrats jämfört med tidigare år då älgstammen var som tätast, är att vi i dag har mindre areal ungskog, och den trenden fortsätter de närmaste åren i Värmland. Det betyder att de älgar som finns har fått en mindre areal ungskog att vistas i. Skadorna riskerar därmed att bli höga trots att vi har färre älgar. Kombinerat med en överanvändning av gran blir resultatet inte bra ur någons perspektiv.

Att komma till rätta med älgskadeproblemet är och kommer framöver att vara en av älgförvaltningens viktigaste uppgifter. Om läget ska förbättras måste markägare och jägare gemensamt vidta kraftfulla åtgärder, precis som vi skrev i vår ursprungliga debattartikel. Vi kan inte vara nöjda förrän de årliga skadorna stabilt och över tid ligger på acceptabla nivåer.

Bengt Danielsson

Skogsstyrelsens distriktschef i Värmland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.