2016-03-14 06:00

2016-03-14 06:00

Stark hotbild mot den svenska modellen

Debatt: Arbetsmarknad

Men situationen försvåras nu av att politiker och så kallade experter lägger sig i avtalsrörelsen. Med direkta krav på lönesänkningar försöker de styra parternas arbete vid förhandlingsborden, skriver Magnus Hildebrand.

Vi närmar oss snabbt den tidpunkt när de första kollektivavtalen löper ut. Samtidigt som vi ser en svensk och i särklass väl fungerande lönebildningsmodell attackeras från nästan alla håll. Inte sedan 1997 har utmaningarna vid förhandlingsborden varit så stora som nu.

Då, efter årtionden av kaos och hög inflation, lade parterna inom industrin grunden för en stabil lönebildningsmodell med Industriavtalet 1997. En modell som sedan dess har gett årliga reallöneökningar för alla samt skapat ordning och reda på arbetsmarknaden. Den fortsätter också göra så. Tillväxten i Sveriges ekonomi är god och ger utrymme för oss parter på arbetsmarknaden att ta kloka beslut för framtidens arbetsmarknad.

Men situationen försvåras nu av att politiker och så kallade experter lägger sig i avtalsrörelsen. Med direkta krav på lönesänkningar försöker de styra parternas arbete vid förhandlingsborden. I den privata tjänstesektorn retirerar Almega från den svenska modellen och sitt ansvar för rikstäckande kollektivavtal med löneökningar. I den offentliga sektorn jagar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kostnader och ser sifferlösa avtal som en väsentlig del av lösningen. Detta är inget annat än allvarliga hot mot den svenska modellen.

Det är fortfarande den internationellt konkurrensutsatta sektorn, alltså industrin som ska sätta nivån för löneökningstakten. Allt annat vore oansvarigt. Det så kallade märket har tjänat oss väl. Men i samband med den fallerade LO-samordningen har även vissa fackförbund sett tillfälle att utmana märket. I förlängningen handlar det om hela lönebildningsmodellen. Om de som nu utmanar lönebildningen fullföljer sina krav kan de vara säkra på en sak – industrins anställda kommer aldrig att acceptera att bli reducerade till lönetrampoliner för andra fackförbund.

Och de som nu försöker skjuta ner en ansvarsfull lönebildningsmodell är skyldiga oss ett svar. Vad ska vi ha i stället? För de allvarliga hoten har ytterst ett pris. Det kan väl inte vara kaos som är målet?

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland

Vi närmar oss snabbt den tidpunkt när de första kollektivavtalen löper ut. Samtidigt som vi ser en svensk och i särklass väl fungerande lönebildningsmodell attackeras från nästan alla håll. Inte sedan 1997 har utmaningarna vid förhandlingsborden varit så stora som nu.

Då, efter årtionden av kaos och hög inflation, lade parterna inom industrin grunden för en stabil lönebildningsmodell med Industriavtalet 1997. En modell som sedan dess har gett årliga reallöneökningar för alla samt skapat ordning och reda på arbetsmarknaden. Den fortsätter också göra så. Tillväxten i Sveriges ekonomi är god och ger utrymme för oss parter på arbetsmarknaden att ta kloka beslut för framtidens arbetsmarknad.

Men situationen försvåras nu av att politiker och så kallade experter lägger sig i avtalsrörelsen. Med direkta krav på lönesänkningar försöker de styra parternas arbete vid förhandlingsborden. I den privata tjänstesektorn retirerar Almega från den svenska modellen och sitt ansvar för rikstäckande kollektivavtal med löneökningar. I den offentliga sektorn jagar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kostnader och ser sifferlösa avtal som en väsentlig del av lösningen. Detta är inget annat än allvarliga hot mot den svenska modellen.

Det är fortfarande den internationellt konkurrensutsatta sektorn, alltså industrin som ska sätta nivån för löneökningstakten. Allt annat vore oansvarigt. Det så kallade märket har tjänat oss väl. Men i samband med den fallerade LO-samordningen har även vissa fackförbund sett tillfälle att utmana märket. I förlängningen handlar det om hela lönebildningsmodellen. Om de som nu utmanar lönebildningen fullföljer sina krav kan de vara säkra på en sak – industrins anställda kommer aldrig att acceptera att bli reducerade till lönetrampoliner för andra fackförbund.

Och de som nu försöker skjuta ner en ansvarsfull lönebildningsmodell är skyldiga oss ett svar. Vad ska vi ha i stället? För de allvarliga hoten har ytterst ett pris. Det kan väl inte vara kaos som är målet?

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.