2016-03-07 06:01

2016-03-07 06:01

Styrs facket bara av egenintresset?

Debatt: Avtalsrörelsen

Det finns i dagsläget en uppenbar risk att företag inom delar av byggsektorn och särskilt måleribranschen kommer att tillhöra de som drabbas av strejkhot. De lönekrav som målarfacket driver ligger nämligen långt från vad som är en realistisk uppgörelse och ett ansvarsfullt avtal, skriver Stefan Olsson och Roland Johansson.

Byggfackens orealistiska lönekrav i årets avtalsrörelse riskerar att leda till allvarliga konsekvenser både för dem som har jobb och för de som står utanför arbetsmarknaden. I så fall blir måleribranschen särskilt drabbad.

Lite i medial skymundan pågår just nu 2016 års avtalsrörelse. I år är det ovanligt många löneavtal inom både den offentliga och privata sektorn som är föremål för förhandlingar. När vi kommer fram till mitten av mars vet vi förmodligen inom vilka avtalsområden där det finns förutsättningar för arbetsgivare och fack att komma överens och vilka förhandlingar som hotar att sluta i konflikter. Det finns i dagsläget en uppenbar risk att företag inom delar av byggsektorn och särskilt måleribranschen kommer att tillhöra de som drabbas av strejkhot. De lönekrav som målarfacket driver ligger nämligen långt från vad som är en realistisk uppgörelse och ett ansvarsfullt avtal.

Sedan slutet av 1990-talet har det så kallade Industriavtalet satt riktmärket för alla viktiga löneavtal i Sverige. Avtalet där den exportinriktade industrin har tillåtits att sätta ramarna har skapat förutsättningar för den svenska exportindustrin att växa och samtidigt gett löntagarna mer pengar i plånboken. Under hela 2000-talet har löneutvecklingen kännetecknats av förhållandevis låga nominella löneökningar men som i kombination med den låga inflationen ändå gett betydande reallöneökningar.

Industriavtalet har också varit till stor nytta för företag och anställda som tillhör den inhemska servicesektorn, vilket Måleriföretagens medlemmar gör. Den positiva reallöneutvecklingen, Rot-avdragets betydelse och en gynnsam byggkonjunktur har inneburit att våra medlemsföretag kunnat ge mer i lönekuverten samtidigt som branschen har kunna växa och utvecklas.

Denna positiva utveckling är nu hotad. Sedan årsskiftet är Rot-avdraget kraftigt försämrat vilket redan lett till att våra medlemmar förlorar jobb till den svarta sektorn. Flaskhalsar inom bostadsbyggandet gör att marknaden för måleritjänster inte längre växer.

Till detta kommer nu hotet om löneökningar långt utöver vad Sverige och vår egen bransch tål. Vår fackliga motpart spelar ett högt spel genom att frångå industrins lönenormerande roll när de kräver löneökningar på minst 3,2 procent 2016. Detta är betydligt högre än industrifackens krav på 2,8 procent och avsevärt högre än inflationen.

Men fackets lönekrav är inte bara en utmaning mot arbetsgivarna, det är också en cynisk handling i ett läge där Sverige borde samlas kring uppgiften att skapa nya jobb. Vi vet alla att Sverige står inför en omfattande integrationsutmaning. De närmaste åren kommer vi att behöva skapa tiotusentals nya jobb för alla de nyanlända som flyr undan krig och förföljelse. Vår bransch skulle kunna bidra till att skapa fler jobb och därmed en bättre och effektivare integration. Men detta förutsätter en ansvarsfull lönepolitik och att vi gemensamt hittar metoder såsom en modern lärlingsutbildning, inträdesjobb med mera som skapar nya och bättre möjligheter för våra nyanlända.

Utgången av den avtalsrörelse som just nu pågår kommer att få stor betydelse för den seriösa målarbranschens framtida konkurrenskraft. Men det finns också en uppenbar risk för att resultatet visar sig vara en förlorad möjlighet för måleriföretag runt om i landet att bli instegsarbetsgivaren för nyanlända till vårt land. Det sägs att egenintresset aldrig förnekar sig, det är något som byggfacken i år verkar vilja leda i bevis.

Stefan Olsson

Förhandlingsordförande Måleriföretagen i Sverige

Roland Johansson

Vd Hagfors Måleri AB i Hagfors samt styrelseledamot Måleriföretagen i Sverige

Byggfackens orealistiska lönekrav i årets avtalsrörelse riskerar att leda till allvarliga konsekvenser både för dem som har jobb och för de som står utanför arbetsmarknaden. I så fall blir måleribranschen särskilt drabbad.

Lite i medial skymundan pågår just nu 2016 års avtalsrörelse. I år är det ovanligt många löneavtal inom både den offentliga och privata sektorn som är föremål för förhandlingar. När vi kommer fram till mitten av mars vet vi förmodligen inom vilka avtalsområden där det finns förutsättningar för arbetsgivare och fack att komma överens och vilka förhandlingar som hotar att sluta i konflikter. Det finns i dagsläget en uppenbar risk att företag inom delar av byggsektorn och särskilt måleribranschen kommer att tillhöra de som drabbas av strejkhot. De lönekrav som målarfacket driver ligger nämligen långt från vad som är en realistisk uppgörelse och ett ansvarsfullt avtal.

Sedan slutet av 1990-talet har det så kallade Industriavtalet satt riktmärket för alla viktiga löneavtal i Sverige. Avtalet där den exportinriktade industrin har tillåtits att sätta ramarna har skapat förutsättningar för den svenska exportindustrin att växa och samtidigt gett löntagarna mer pengar i plånboken. Under hela 2000-talet har löneutvecklingen kännetecknats av förhållandevis låga nominella löneökningar men som i kombination med den låga inflationen ändå gett betydande reallöneökningar.

Industriavtalet har också varit till stor nytta för företag och anställda som tillhör den inhemska servicesektorn, vilket Måleriföretagens medlemmar gör. Den positiva reallöneutvecklingen, Rot-avdragets betydelse och en gynnsam byggkonjunktur har inneburit att våra medlemsföretag kunnat ge mer i lönekuverten samtidigt som branschen har kunna växa och utvecklas.

Denna positiva utveckling är nu hotad. Sedan årsskiftet är Rot-avdraget kraftigt försämrat vilket redan lett till att våra medlemmar förlorar jobb till den svarta sektorn. Flaskhalsar inom bostadsbyggandet gör att marknaden för måleritjänster inte längre växer.

Till detta kommer nu hotet om löneökningar långt utöver vad Sverige och vår egen bransch tål. Vår fackliga motpart spelar ett högt spel genom att frångå industrins lönenormerande roll när de kräver löneökningar på minst 3,2 procent 2016. Detta är betydligt högre än industrifackens krav på 2,8 procent och avsevärt högre än inflationen.

Men fackets lönekrav är inte bara en utmaning mot arbetsgivarna, det är också en cynisk handling i ett läge där Sverige borde samlas kring uppgiften att skapa nya jobb. Vi vet alla att Sverige står inför en omfattande integrationsutmaning. De närmaste åren kommer vi att behöva skapa tiotusentals nya jobb för alla de nyanlända som flyr undan krig och förföljelse. Vår bransch skulle kunna bidra till att skapa fler jobb och därmed en bättre och effektivare integration. Men detta förutsätter en ansvarsfull lönepolitik och att vi gemensamt hittar metoder såsom en modern lärlingsutbildning, inträdesjobb med mera som skapar nya och bättre möjligheter för våra nyanlända.

Utgången av den avtalsrörelse som just nu pågår kommer att få stor betydelse för den seriösa målarbranschens framtida konkurrenskraft. Men det finns också en uppenbar risk för att resultatet visar sig vara en förlorad möjlighet för måleriföretag runt om i landet att bli instegsarbetsgivaren för nyanlända till vårt land. Det sägs att egenintresset aldrig förnekar sig, det är något som byggfacken i år verkar vilja leda i bevis.

Stefan Olsson

Förhandlingsordförande Måleriföretagen i Sverige

Roland Johansson

Vd Hagfors Måleri AB i Hagfors samt styrelseledamot Måleriföretagen i Sverige

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.