2016-01-25 06:00

2016-01-25 06:00

Olyckligt beslut om normkritik

Debatt: Sveriges Elevråd

Min slutsats blir att svensk skola inte behöver tala mindre om normer – utan mer. Kärlek, trohet och tvåsamhet må låta hopplöst omodernt, men det har tjänat oss rätt väl under de senaste tusen åren, skriver Olof Edsinger.

För en tid sedan inbjöd Sveriges Elevråd (Svea) till sin årliga kongress. Till de viktigaste besluten hörde valet av ny skolpolitisk fokusfråga, och resultatet blev att man under de kommande två åren ska ägna stora delar av sina resurser åt att lobba för en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning. Detta är djupt olyckligt.

Normkritiken har redan nu blivit det ”stora nya” i svensk skola. I snart sagt varenda nyutgivet material på temat sex och samlevnad förkunnas normernas och normalitetens död. Som så ofta annars är det RFSU och RFSL som går i bräschen. Båda dessa organisationer gör sitt bästa för att ifrågasätta till exempel kärleksnormen, trohetsnormen och tvåsamhetsnormen.

Men även de etablerade läromedelsförlagen predikar normkritikens evangelium. Gleerups ondgör sig över att man ”förutsätts vara heterosexuell tills man öppet visar eller berättar att man har en annan sexuell läggning”. Liber påpekar att du har ”rätt att ha sex utan att vara kär”. Och bokförlaget Bonnier ställer sig frågan ”om det alls är eftersträvansvärt att vara normal?”

Sveriges Elevråd har naturligtvis all rätt att fatta vilka kongressbeslut de vill, men jag är övertygad om att majoriteten av Sveriges föräldrar skulle önska en radikalt annorlunda bild av sex och relationer på sina barns skola!

Ursprunget till den normkritiska pedagogiken är den internationella queerrörelsen. Inom queer vänder man sig hela tiden mot det påstått normala. Såväl det biologiska som det sociala könet betraktas som flytande, och den så kallade tvåkönsnormen hamnar återkommande i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Jag förnekar förstås inte att det finns människor som upplever någon form av främlingskap inför sin biologiska kropp. Enligt patientföreningen Benjamin är det en pojke på 2 400 och en flicka på 4 700 som har den medicinska diagnosen transsexualism. Där alltså den signal som styr vilken könsidentitet man får i hjärnan har blivit en annan än individens biologiska kön. Mellan 2 och 3 procent av Sveriges befolkning definierar sig därtill som homosexuell.

Men att med detta som grund styra om skolans undervisning för en hel generation ungdomar är enligt min mening inget annat än ett övergrepp. Det man då gör är nämligen att man lägger på det stora flertalet en identitetsbrottning som normalt bara skulle behöva gälla för några få.

Till saken hör att gränslösheten redan nu är att betrakta som en av de kanske viktigaste förklaringarna till den unga generationens psykiska ohälsa. Enligt UngKAB09, som är den senaste stora svenska sexualundersökningen, har 46 procent (!) av alla ungdomar och unga vuxna blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja. Uppmärksammade twitterkampanjer som #prataomdet och #morkertalet talar samma dystra språk.

Min slutsats blir att svensk skola inte behöver tala mindre om normer – utan mer. Kärlek, trohet och tvåsamhet må låta hopplöst omodernt, men det har tjänat oss rätt väl under de senaste tusen åren. Och även om det är förståeligt att människor som identifierar sig som hbtq kan känna frustration över att de inte är som ”alla andra” blir det knappast bättre av att hela befolkningen ska tvingas in i samma identitetskamp som de själva. Särskilt som de normkritiska perspektiven står i stark konflikt med de värderingar som en stor del av Sveriges elever och föräldrar håller för riktiga och sanna.

Alltså, Svea: Lägg resurserna på något annat än detta normkritiska vågspel. En hel generation barn och unga ligger i vågskålen. Och ett stort antal föräldrar som varje dag – intet ont anande – sänder sina barn till skolan.

Olof Edsinger

Talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet

För en tid sedan inbjöd Sveriges Elevråd (Svea) till sin årliga kongress. Till de viktigaste besluten hörde valet av ny skolpolitisk fokusfråga, och resultatet blev att man under de kommande två åren ska ägna stora delar av sina resurser åt att lobba för en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning. Detta är djupt olyckligt.

Normkritiken har redan nu blivit det ”stora nya” i svensk skola. I snart sagt varenda nyutgivet material på temat sex och samlevnad förkunnas normernas och normalitetens död. Som så ofta annars är det RFSU och RFSL som går i bräschen. Båda dessa organisationer gör sitt bästa för att ifrågasätta till exempel kärleksnormen, trohetsnormen och tvåsamhetsnormen.

Men även de etablerade läromedelsförlagen predikar normkritikens evangelium. Gleerups ondgör sig över att man ”förutsätts vara heterosexuell tills man öppet visar eller berättar att man har en annan sexuell läggning”. Liber påpekar att du har ”rätt att ha sex utan att vara kär”. Och bokförlaget Bonnier ställer sig frågan ”om det alls är eftersträvansvärt att vara normal?”

Sveriges Elevråd har naturligtvis all rätt att fatta vilka kongressbeslut de vill, men jag är övertygad om att majoriteten av Sveriges föräldrar skulle önska en radikalt annorlunda bild av sex och relationer på sina barns skola!

Ursprunget till den normkritiska pedagogiken är den internationella queerrörelsen. Inom queer vänder man sig hela tiden mot det påstått normala. Såväl det biologiska som det sociala könet betraktas som flytande, och den så kallade tvåkönsnormen hamnar återkommande i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Jag förnekar förstås inte att det finns människor som upplever någon form av främlingskap inför sin biologiska kropp. Enligt patientföreningen Benjamin är det en pojke på 2 400 och en flicka på 4 700 som har den medicinska diagnosen transsexualism. Där alltså den signal som styr vilken könsidentitet man får i hjärnan har blivit en annan än individens biologiska kön. Mellan 2 och 3 procent av Sveriges befolkning definierar sig därtill som homosexuell.

Men att med detta som grund styra om skolans undervisning för en hel generation ungdomar är enligt min mening inget annat än ett övergrepp. Det man då gör är nämligen att man lägger på det stora flertalet en identitetsbrottning som normalt bara skulle behöva gälla för några få.

Till saken hör att gränslösheten redan nu är att betrakta som en av de kanske viktigaste förklaringarna till den unga generationens psykiska ohälsa. Enligt UngKAB09, som är den senaste stora svenska sexualundersökningen, har 46 procent (!) av alla ungdomar och unga vuxna blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja. Uppmärksammade twitterkampanjer som #prataomdet och #morkertalet talar samma dystra språk.

Min slutsats blir att svensk skola inte behöver tala mindre om normer – utan mer. Kärlek, trohet och tvåsamhet må låta hopplöst omodernt, men det har tjänat oss rätt väl under de senaste tusen åren. Och även om det är förståeligt att människor som identifierar sig som hbtq kan känna frustration över att de inte är som ”alla andra” blir det knappast bättre av att hela befolkningen ska tvingas in i samma identitetskamp som de själva. Särskilt som de normkritiska perspektiven står i stark konflikt med de värderingar som en stor del av Sveriges elever och föräldrar håller för riktiga och sanna.

Alltså, Svea: Lägg resurserna på något annat än detta normkritiska vågspel. En hel generation barn och unga ligger i vågskålen. Och ett stort antal föräldrar som varje dag – intet ont anande – sänder sina barn till skolan.

Olof Edsinger

Talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.