2015-08-01 06:01

2015-08-01 06:01

Sverige behöver gå med i Nato

Debatt: Säkerhetspolitik

Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv har de olika nordiska försvarssamarbetena tydliga begränsningar. De nordiska länder som är med i Nato kommer att sätta Nato först, inte Norden, skriver Karin Enström.

De negativa säkerhetspolitiska förändringar som präglar vår omvärld är djupt oroande. För att långsiktigt stärka den svenska säkerhets- och försvarsförmågan måste Sverige bli medlem i Nato. Dessvärre stänger den rödgröna regeringen dörren mot ett svenskt Natomedlemskap, ofta med hänvisning till nordiska försvarssamarbeten.

Nya Moderaterna är positiva till försvarssamarbeten med våra nordiska grannar. Men vi ser inte de nordiska försvarssamarbetena som ett alternativ till ett svenskt Natomedlemskap. Då försvarssamarbetena saknar försvarsgarantier är de endast ett komplement.

I den rödgröna regeringens utrikesdeklaration står det att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians”. I samma andetag försöker utrikesminister Wallström få det att låta som om Sverige garanteras hjälp vid händelse av krig samtidigt som Sveriges militära alliansfrihet står fast. Det är i sig ett dilemma som inte ökar svensk säkerhet. Snarare tvärtom.

Istället för att staka ut en väg för ett svenskt Natomedlemskap hänvisar den rödgröna regeringen allt oftare till de olika nordiska försvarssamarbetena. Bland annat sa statsminister Stefan Löfven (S) i en av riksdagens frågestunder nyligen att Sverige ”har ett försvarssamarbete med Finland och ett försvarssamarbete med de andra nordiska länderna. Vi har samarbete med Nato och i ett flertal olika konstellationer. Vi är långt ifrån ensamma”. Vad Löfven glömde att säga var att utan ett Natomedlemskap har Sverige inga garantier om skydd från Nato, samarbete eller ej.

Att Sverige ska samarbeta med våra nordiska grannar håller vi helt med om. Det finns många fördelar med fördjupade samarbeten mellan de nordiska försvarsmakterna. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv har de olika nordiska försvarssamarbetena tydliga begränsningar.

De nordiska länder som är med i Nato kommer att sätta Nato först, inte Norden. Eftersom Finland och Sverige är militärt alliansfria kan inget av länderna ge några försvarsgarantier utan att lämna sin militära alliansfrihet. Detta gör att så länge Sverige prioriterar den militära alliansfriheten främst är vi i händelse av krig, trots Löfvens försök till lugn, närmast att ses som ensamma.

Det ändrade säkerhetspolitiska läget ställer krav på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Nordiska försvarssamarbeten kan ge Sverige många fördelar men de har också begränsningar, främst eftersom de inte innefattar några försvarsgarantier. Den rödgröna regeringen måste inse att alliansfriheten har tjänat ut sin roll och förbereda Sverige på att söka medlemskap i Nato.

Karin Enström (M)

Utrikespolitisk talesperson samt vice ordförande riksdagens utrikesutskott

De negativa säkerhetspolitiska förändringar som präglar vår omvärld är djupt oroande. För att långsiktigt stärka den svenska säkerhets- och försvarsförmågan måste Sverige bli medlem i Nato. Dessvärre stänger den rödgröna regeringen dörren mot ett svenskt Natomedlemskap, ofta med hänvisning till nordiska försvarssamarbeten.

Nya Moderaterna är positiva till försvarssamarbeten med våra nordiska grannar. Men vi ser inte de nordiska försvarssamarbetena som ett alternativ till ett svenskt Natomedlemskap. Då försvarssamarbetena saknar försvarsgarantier är de endast ett komplement.

I den rödgröna regeringens utrikesdeklaration står det att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians”. I samma andetag försöker utrikesminister Wallström få det att låta som om Sverige garanteras hjälp vid händelse av krig samtidigt som Sveriges militära alliansfrihet står fast. Det är i sig ett dilemma som inte ökar svensk säkerhet. Snarare tvärtom.

Istället för att staka ut en väg för ett svenskt Natomedlemskap hänvisar den rödgröna regeringen allt oftare till de olika nordiska försvarssamarbetena. Bland annat sa statsminister Stefan Löfven (S) i en av riksdagens frågestunder nyligen att Sverige ”har ett försvarssamarbete med Finland och ett försvarssamarbete med de andra nordiska länderna. Vi har samarbete med Nato och i ett flertal olika konstellationer. Vi är långt ifrån ensamma”. Vad Löfven glömde att säga var att utan ett Natomedlemskap har Sverige inga garantier om skydd från Nato, samarbete eller ej.

Att Sverige ska samarbeta med våra nordiska grannar håller vi helt med om. Det finns många fördelar med fördjupade samarbeten mellan de nordiska försvarsmakterna. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv har de olika nordiska försvarssamarbetena tydliga begränsningar.

De nordiska länder som är med i Nato kommer att sätta Nato först, inte Norden. Eftersom Finland och Sverige är militärt alliansfria kan inget av länderna ge några försvarsgarantier utan att lämna sin militära alliansfrihet. Detta gör att så länge Sverige prioriterar den militära alliansfriheten främst är vi i händelse av krig, trots Löfvens försök till lugn, närmast att ses som ensamma.

Det ändrade säkerhetspolitiska läget ställer krav på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Nordiska försvarssamarbeten kan ge Sverige många fördelar men de har också begränsningar, främst eftersom de inte innefattar några försvarsgarantier. Den rödgröna regeringen måste inse att alliansfriheten har tjänat ut sin roll och förbereda Sverige på att söka medlemskap i Nato.

Karin Enström (M)

Utrikespolitisk talesperson samt vice ordförande riksdagens utrikesutskott

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.