2015-07-28 06:01

2015-07-28 06:01

Självstyrelsen är på väg att försvagas

Debatt: Kommunerna

Statsmakterna har stiftat lagar om medborgerliga rättigheter, som många gånger är kostnadsdrivande. Betalningsansvaret har kommunerna att svara för, skriver Alf Sundin.

De övergripande ramarna för kommunernas befogenheter anges i kommunallagen. Enligt denna får kommunerna ha hand som sådant som är av ”allmänt intresse” för dess medlemmar. Samtidigt begränsar kommunallagen kommunernas befogenheter, till exempel får de inte driva näringsverksamhet i vinstsyfte.

Kommunerna har dock offentligrättsliga befogenheter, till exempel rätt att ta ut skatt och bedriva myndighetsutövning, men de är samtidigt föremål för en särskild statlig kontroll. Riksdagen föreskriver vidare genom lag en rad obligatoriska förvaltningsuppgifter som åligger kommunerna. Detta görs i speciallagar som exempel socialtjänstlagen, skollagen och miljöbalken.

Kampen om den politiska makten mellan den centrala, regionala och den lokala nivån har en lång historia i vårt land. Formerna har dock skiftat. Ett exempel: Man ersatte för ett antal år sedan specialdestinerade statsbidrag till kommunerna med generella statsbidrag för att kommunerna härigenom skulle kunna svara för olika uppdrag. Alltså man fick sina statsbidrag i en gemensam ”påse” med möjligheter att göra egna prioriteringar och därmed kunna stärka det kommunala självstyret. Men det tog inte så lång tid innan statsmakterna i stället började styra den kommunala verksamheten med bl a rättighetslagar, maxtaxor, förstärkt statlig tillsyn och underfinansierade reformer.

Statsmakterna har stiftat lagar om medborgerliga rättigheter, som många gånger är kostnadsdrivande. Betalningsansvaret har kommunerna att svara för. Den här typen av lagstiftning har ofta medfört en dynamisk kostnadsökning. Dessa så kallade rättighetslagar innebär nämligen att berörda kommuninvånare kan gå till domstol om man upplever att kommunen försummat sina skyldigheter. Några av lagarna var dessutom underfinansierade redan när de infördes.

Maxtaxa betyder att det finns ett tak på den taxa som får tas ut för en viss avgiftsbelagd offentlig tjänst där taxans storlek varierar med inkomsten. Skolverket t ex ger statsbidrag till kommuner som kompensation för att de har maxtaxa för förskola, fritidshem och pedagogisk omsorg.

Under de två senaste decennierna har det funnits en allt tydligare tendens till att ökad detaljstyrning från statens sida. Det har gällt oavsett vilken politisk färg regeringen haft.

Den som beslutar om olika uppgifter skall också svara för finansieringen. Följer man inte denna grundläggande princip kan det leda till systemfel och ekonomisk instabilitet. Nu senast gäller det ekonomiska ansvaret för flyktingmottagandet i vårt land. Den naturliga utgångspunkten är att statsmakterna tar det fulla ansvaret för denna verksamhet. Kommunerna bör dock ges rimliga förutsättningar att hantera detta mottagande.

Hur skall vi kunna vitalisera den kommunala självstyrelsen i framtiden? En ändamålsenlig väg vore att tillämpa subsidiaritetsprincipen som styrsystem. Den innebär att besluten tas där den lokala kunskapen och de lokala erfarenheterna finns. Effektiviteten ökar i motsvarande grad. Samtidigt underlättas också möjligheterna för medborgarna att lokalt utkräva ansvar, när man ser konsekvenserna av denna typ av beslut. Bakgrunden till den här beslutsmodellen utgår ifrån synen att makten kommer underifrån och det är bara i de fall där ett beslutsorgan inte på ett ändamålsenligt sätt kan sköta och besluta i en uppgift som den skall flyttas till en högre nivå.

Det kan tilläggas att Sverige sa ja till Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989. 
I den finns subsidiaritetsprincipen inskriven, som bland annat innebär – enligt ovan – att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. När och vilka politiska krafter kommer att stödja ett sådant beslut?

Alf Sundin

Statsvetare, Karlstads universitet

De övergripande ramarna för kommunernas befogenheter anges i kommunallagen. Enligt denna får kommunerna ha hand som sådant som är av ”allmänt intresse” för dess medlemmar. Samtidigt begränsar kommunallagen kommunernas befogenheter, till exempel får de inte driva näringsverksamhet i vinstsyfte.

Kommunerna har dock offentligrättsliga befogenheter, till exempel rätt att ta ut skatt och bedriva myndighetsutövning, men de är samtidigt föremål för en särskild statlig kontroll. Riksdagen föreskriver vidare genom lag en rad obligatoriska förvaltningsuppgifter som åligger kommunerna. Detta görs i speciallagar som exempel socialtjänstlagen, skollagen och miljöbalken.

Kampen om den politiska makten mellan den centrala, regionala och den lokala nivån har en lång historia i vårt land. Formerna har dock skiftat. Ett exempel: Man ersatte för ett antal år sedan specialdestinerade statsbidrag till kommunerna med generella statsbidrag för att kommunerna härigenom skulle kunna svara för olika uppdrag. Alltså man fick sina statsbidrag i en gemensam ”påse” med möjligheter att göra egna prioriteringar och därmed kunna stärka det kommunala självstyret. Men det tog inte så lång tid innan statsmakterna i stället började styra den kommunala verksamheten med bl a rättighetslagar, maxtaxor, förstärkt statlig tillsyn och underfinansierade reformer.

Statsmakterna har stiftat lagar om medborgerliga rättigheter, som många gånger är kostnadsdrivande. Betalningsansvaret har kommunerna att svara för. Den här typen av lagstiftning har ofta medfört en dynamisk kostnadsökning. Dessa så kallade rättighetslagar innebär nämligen att berörda kommuninvånare kan gå till domstol om man upplever att kommunen försummat sina skyldigheter. Några av lagarna var dessutom underfinansierade redan när de infördes.

Maxtaxa betyder att det finns ett tak på den taxa som får tas ut för en viss avgiftsbelagd offentlig tjänst där taxans storlek varierar med inkomsten. Skolverket t ex ger statsbidrag till kommuner som kompensation för att de har maxtaxa för förskola, fritidshem och pedagogisk omsorg.

Under de två senaste decennierna har det funnits en allt tydligare tendens till att ökad detaljstyrning från statens sida. Det har gällt oavsett vilken politisk färg regeringen haft.

Den som beslutar om olika uppgifter skall också svara för finansieringen. Följer man inte denna grundläggande princip kan det leda till systemfel och ekonomisk instabilitet. Nu senast gäller det ekonomiska ansvaret för flyktingmottagandet i vårt land. Den naturliga utgångspunkten är att statsmakterna tar det fulla ansvaret för denna verksamhet. Kommunerna bör dock ges rimliga förutsättningar att hantera detta mottagande.

Hur skall vi kunna vitalisera den kommunala självstyrelsen i framtiden? En ändamålsenlig väg vore att tillämpa subsidiaritetsprincipen som styrsystem. Den innebär att besluten tas där den lokala kunskapen och de lokala erfarenheterna finns. Effektiviteten ökar i motsvarande grad. Samtidigt underlättas också möjligheterna för medborgarna att lokalt utkräva ansvar, när man ser konsekvenserna av denna typ av beslut. Bakgrunden till den här beslutsmodellen utgår ifrån synen att makten kommer underifrån och det är bara i de fall där ett beslutsorgan inte på ett ändamålsenligt sätt kan sköta och besluta i en uppgift som den skall flyttas till en högre nivå.

Det kan tilläggas att Sverige sa ja till Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989. 
I den finns subsidiaritetsprincipen inskriven, som bland annat innebär – enligt ovan – att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. När och vilka politiska krafter kommer att stödja ett sådant beslut?

Alf Sundin

Statsvetare, Karlstads universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.