2015-07-23 06:01

2015-07-23 06:01

Ta fram klimatavtalet i ljuset

Debatt: FN

Eftersom koldioxidens effekt på klimatet fortfarande är okänd är klimatskulden och tvågradersmålet bara rubrikvänliga politiska honnörsord som saknar vetenskaplig underbyggnad, skriver Lennart Back.

Om ett knappt halvår är det tänkt att alla medlemsstater skall underteckna FN:s klimatavtal i Paris. Många har säkert sett blänkare om avtalet i tidningarna, men när det gäller innehållet har inte mycket sluppit ut. Man kan lätt få intrycket att de som ivrar för ett svenskt undertecknande, det vill säga gröna och röda politiker samt majoriteten av Mediasverige med SR och SVT i spetsen, gärna ser att allmänheten vet så lite som möjligt om avtalets konsekvenser.

Nedan några av avtalets huvudpunkter i mycket kortfattad form:

Ett viktigt mål sägs vara att klara det så kallade tvågradersmålet. Mer om det nedan.

Det skall inrättas en gigantisk så kallad klimatfond som FN skall administrera. Eftersom väst påstås ha en klimatskuld till u-länder på grund av sina koldioxidutsläpp är det de som skall finansiera fonden. Inbetalningar på hundra miljarder dollar per år fram till 2020 har nämnts.

Avtalet skall fastställa utsläppsbegränsningar för att uppnå målet. Man avser att inrätta en klimatdomstol som skall ges stora befogenheter när det gäller sanktioner mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.

Röststarka u-länder med snabb tillväxt, som Kina och Indien, har i princip skaffat sig fria händer att ordna sin energiförsörjning. I övriga u-länder skall fonden stödja utbyggnaden av dyra så kallade förnybara energislag. De som vill ha bidrag skall förmås att hoppa över det utvecklingssteg som baseras på billig fossil energi. Denna majoritet av u-länder skall alltså med fonden som morot hindras från att utnyttja stabilare energikällor som levererar el kontinuerligt och passar deras plånbok bättre.

Tvågradersmålet uppfanns på 1970-talet av en ekonom, William Nordhaus. Det var långt senare det dök upp i klimatdebatten. Eftersom koldioxidens effekt på klimatet fortfarande är okänd är klimatskulden och tvågradersmålet bara rubrikvänliga politiska honnörsord som saknar vetenskaplig underbyggnad. Den tilltänkta brandskattningen av västvärldens ekonomier baseras alltså på utsläpp vars verkan man inte känner. När data som indikerar kommande katastrofer saknas har FN och dess panel IPCC istället hänvisat till datamodeller som starkt överdrivit koldioxidens klimatpåverkan; man har inte velat riskera att människor slutar oroa sig för det framtida klimatet och börjar ifrågasätta larmen och därmed basen för avtalet.

De egentliga avsikterna med avtalet har nämligen med tiden blivit allt tydligare. Trots namnet handlar det inte så mycket om klimat utan mer om makt och pengar. Enligt exempelvis FN:s miljöchef Christiana Figueres blir det första gången i historien som världsekonomin transformeras med avsikt. Hon har också uttryckt åsikten att demokrati är ett problem för klimatpolitiken och att hon ser Kina som ett bra exempel. Vi närmar oss via avtalet en global världsregering i FN:s regi som med hjälp av klimatfonden inrättar något som är svårt att skilja från global planekonomi.

Tycker man att de överstatliga institutionerna i dag har för lite att säga till om är det bara att sitta still i båten. Avtalet innebär ett rejält kliv i riktning mot mer överstatlighet. Tycker man däremot som jag att de redan har tillräckligt stort inflytande måste undertecknandet förhindras. Men hur skall folk kunna ta ställning till ett avtal med okänt innehåll? Här har alla media, och i all synnerhet SR och SVT, en angelägen uppgift som de hittills försummat: Se till att miljöminister Åsa Romson (MP) i god tid får tillfälle att redovisa konsekvenserna av det avtalsförslag hon tänker åka till Paris och underteckna för vår räkning!

Lennart Back

Före detta adjunkt i maskinteknik

Om ett knappt halvår är det tänkt att alla medlemsstater skall underteckna FN:s klimatavtal i Paris. Många har säkert sett blänkare om avtalet i tidningarna, men när det gäller innehållet har inte mycket sluppit ut. Man kan lätt få intrycket att de som ivrar för ett svenskt undertecknande, det vill säga gröna och röda politiker samt majoriteten av Mediasverige med SR och SVT i spetsen, gärna ser att allmänheten vet så lite som möjligt om avtalets konsekvenser.

Nedan några av avtalets huvudpunkter i mycket kortfattad form:

Ett viktigt mål sägs vara att klara det så kallade tvågradersmålet. Mer om det nedan.

Det skall inrättas en gigantisk så kallad klimatfond som FN skall administrera. Eftersom väst påstås ha en klimatskuld till u-länder på grund av sina koldioxidutsläpp är det de som skall finansiera fonden. Inbetalningar på hundra miljarder dollar per år fram till 2020 har nämnts.

Avtalet skall fastställa utsläppsbegränsningar för att uppnå målet. Man avser att inrätta en klimatdomstol som skall ges stora befogenheter när det gäller sanktioner mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.

Röststarka u-länder med snabb tillväxt, som Kina och Indien, har i princip skaffat sig fria händer att ordna sin energiförsörjning. I övriga u-länder skall fonden stödja utbyggnaden av dyra så kallade förnybara energislag. De som vill ha bidrag skall förmås att hoppa över det utvecklingssteg som baseras på billig fossil energi. Denna majoritet av u-länder skall alltså med fonden som morot hindras från att utnyttja stabilare energikällor som levererar el kontinuerligt och passar deras plånbok bättre.

Tvågradersmålet uppfanns på 1970-talet av en ekonom, William Nordhaus. Det var långt senare det dök upp i klimatdebatten. Eftersom koldioxidens effekt på klimatet fortfarande är okänd är klimatskulden och tvågradersmålet bara rubrikvänliga politiska honnörsord som saknar vetenskaplig underbyggnad. Den tilltänkta brandskattningen av västvärldens ekonomier baseras alltså på utsläpp vars verkan man inte känner. När data som indikerar kommande katastrofer saknas har FN och dess panel IPCC istället hänvisat till datamodeller som starkt överdrivit koldioxidens klimatpåverkan; man har inte velat riskera att människor slutar oroa sig för det framtida klimatet och börjar ifrågasätta larmen och därmed basen för avtalet.

De egentliga avsikterna med avtalet har nämligen med tiden blivit allt tydligare. Trots namnet handlar det inte så mycket om klimat utan mer om makt och pengar. Enligt exempelvis FN:s miljöchef Christiana Figueres blir det första gången i historien som världsekonomin transformeras med avsikt. Hon har också uttryckt åsikten att demokrati är ett problem för klimatpolitiken och att hon ser Kina som ett bra exempel. Vi närmar oss via avtalet en global världsregering i FN:s regi som med hjälp av klimatfonden inrättar något som är svårt att skilja från global planekonomi.

Tycker man att de överstatliga institutionerna i dag har för lite att säga till om är det bara att sitta still i båten. Avtalet innebär ett rejält kliv i riktning mot mer överstatlighet. Tycker man däremot som jag att de redan har tillräckligt stort inflytande måste undertecknandet förhindras. Men hur skall folk kunna ta ställning till ett avtal med okänt innehåll? Här har alla media, och i all synnerhet SR och SVT, en angelägen uppgift som de hittills försummat: Se till att miljöminister Åsa Romson (MP) i god tid får tillfälle att redovisa konsekvenserna av det avtalsförslag hon tänker åka till Paris och underteckna för vår räkning!

Lennart Back

Före detta adjunkt i maskinteknik

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.