2015-07-13 06:01

2015-07-13 06:01

Maktanspråk till besvär för Löfven

Debatt: LO

Det är en ekonomisk och politisk agenda som ligger långt ifrån det som Löfven och Magdalena Andersson hittills har förespråkat. Det som framträder är ett LO som politiskt har mest gemensamt med Vänsterpartiet, skriver Janerik Larsson.

Den senaste LO-kongressen hölls i maj 2012. I juni nästa år är det dags för nästa kongress. Kongressen 2012 markerade en skarp vänstervridning av LO:s politik. Yttersta vänstern, företrädd inte minst av Handels, vann segrar som sedan kom att få stort inflytande på det socialdemokratiska partiet. Ett sätt att beskriva det som hände är att säga att Håkan Juholt visserligen avgått, men den politik han företrädde kom att omfamnas av LO.

Inför nästa LO-kongress har LO gjort ett imponerande utredningsarbete som klart skiljer sig från det som fanns 2012. Med en massiv (400 sidor lång) huvudrapport och 24 underlagsrapporter har LO:s styrelse kunnat ta ställning till ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner”, som huvudrapporten heter, på ett sätt som jag skulle tro skapar förutsättningar för LO-ledningen att styra kongressen dit den vill. Men det sker till priset av en politik som i viktiga avseenden pekar i samma riktning som 2012 – men nu är språkbruket kyligt och analytiskt – inte den radikala agitation som kom att prägla den förra kongressen.

Detta arbete är en kraftig markering mot Stefan Löfven och mot dagens regering. Det är en ekonomisk och politisk agenda som ligger långt ifrån det som Löfven och Magdalena Andersson hittills har förespråkat. Det som framträder är ett LO som politiskt har mest gemensamt med Vänsterpartiet.

Det finns två sätt att läsa LO-rapporten. Dels kan man läsa det som står i den. Dels kan man läsa det som inte finns med. Två begrepp som lyser med sin frånvaro i alla centrala avsnitt när de egentligen skulle höra hemma är ”konkurrenskraft” och ”marknadsekonomi”. Det som finns i rapporten är en lång katalog av åtgärder som kräver hård centralstyrning och planhushållning. Detta kryddas med en lika lång rad av mycket kostnadskrävande ingrepp.

Ett centralt tema är ”mer makt till LO” – och då avses oftast det centrala LO-kansliet, inte medlemsförbunden. LO ska ha mer makt och mer insyn i både det ena och det andra. När renodlad LO-makt inte ter sig riktigt rimlig önskar rapporten en återgång till det korporatism som avskaffades i början av 1990-talet. ”Parterna” ska åter få plats i Arbetsförmedlingens styrelse, är ett sådant krav.

Minnet av hur fackliga krav skapade ekonomisk kris i Sverige på 70- och 80-talen tycks nu vara försvunnet. Maktspråket mot tjänstemannafacken återkommer. Tjänstemännen förstår inte sitt eget bästa – det vill säga att inordna sig under LO i löne- och andra frågor. Här spelar LO:s föreställningar om hur centrala kollektivavtal kan skapa relativlöneförändringar mellan olika kollektiv stor roll. Detta är en viktig trosföreställning vars verklighetsanknytning är närmast obefintlig. En som haft att brottas med den trossatsen är Stefan Löfven som IF Metall-ordförande.

LO:s maktanspråk underlättar inte livet för statsminister Löfven, men han bör se till att hålla emot de vänstervridna fackliga kraven eftersom dessa, till skillnad från vad rapporten gör anspråk på, knappast ökar sysselsättningen.

Janerik Larsson

Författare och rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv, 2005-2010 vice vd på Svenskt Näringsliv

Den senaste LO-kongressen hölls i maj 2012. I juni nästa år är det dags för nästa kongress. Kongressen 2012 markerade en skarp vänstervridning av LO:s politik. Yttersta vänstern, företrädd inte minst av Handels, vann segrar som sedan kom att få stort inflytande på det socialdemokratiska partiet. Ett sätt att beskriva det som hände är att säga att Håkan Juholt visserligen avgått, men den politik han företrädde kom att omfamnas av LO.

Inför nästa LO-kongress har LO gjort ett imponerande utredningsarbete som klart skiljer sig från det som fanns 2012. Med en massiv (400 sidor lång) huvudrapport och 24 underlagsrapporter har LO:s styrelse kunnat ta ställning till ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner”, som huvudrapporten heter, på ett sätt som jag skulle tro skapar förutsättningar för LO-ledningen att styra kongressen dit den vill. Men det sker till priset av en politik som i viktiga avseenden pekar i samma riktning som 2012 – men nu är språkbruket kyligt och analytiskt – inte den radikala agitation som kom att prägla den förra kongressen.

Detta arbete är en kraftig markering mot Stefan Löfven och mot dagens regering. Det är en ekonomisk och politisk agenda som ligger långt ifrån det som Löfven och Magdalena Andersson hittills har förespråkat. Det som framträder är ett LO som politiskt har mest gemensamt med Vänsterpartiet.

Det finns två sätt att läsa LO-rapporten. Dels kan man läsa det som står i den. Dels kan man läsa det som inte finns med. Två begrepp som lyser med sin frånvaro i alla centrala avsnitt när de egentligen skulle höra hemma är ”konkurrenskraft” och ”marknadsekonomi”. Det som finns i rapporten är en lång katalog av åtgärder som kräver hård centralstyrning och planhushållning. Detta kryddas med en lika lång rad av mycket kostnadskrävande ingrepp.

Ett centralt tema är ”mer makt till LO” – och då avses oftast det centrala LO-kansliet, inte medlemsförbunden. LO ska ha mer makt och mer insyn i både det ena och det andra. När renodlad LO-makt inte ter sig riktigt rimlig önskar rapporten en återgång till det korporatism som avskaffades i början av 1990-talet. ”Parterna” ska åter få plats i Arbetsförmedlingens styrelse, är ett sådant krav.

Minnet av hur fackliga krav skapade ekonomisk kris i Sverige på 70- och 80-talen tycks nu vara försvunnet. Maktspråket mot tjänstemannafacken återkommer. Tjänstemännen förstår inte sitt eget bästa – det vill säga att inordna sig under LO i löne- och andra frågor. Här spelar LO:s föreställningar om hur centrala kollektivavtal kan skapa relativlöneförändringar mellan olika kollektiv stor roll. Detta är en viktig trosföreställning vars verklighetsanknytning är närmast obefintlig. En som haft att brottas med den trossatsen är Stefan Löfven som IF Metall-ordförande.

LO:s maktanspråk underlättar inte livet för statsminister Löfven, men han bör se till att hålla emot de vänstervridna fackliga kraven eftersom dessa, till skillnad från vad rapporten gör anspråk på, knappast ökar sysselsättningen.

Janerik Larsson

Författare och rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv, 2005-2010 vice vd på Svenskt Näringsliv

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.