2015-06-22 06:00

2015-06-22 06:00

Stor okunskap om biobränslen

Debatt: Förtydligande

Komplexiteten kring biodrivmedel är för stor för att ledande politiker ska hinna ta åt sig all information som krävs för att förstå vad det handlar om, skriver Gunnar Westlind.

Jag känner mig här manad att följa upp den satiriskt, lätt överdriva, ”regeringssagan” om biobränslen för fordon jag fick publicerad i NWT den 10 juni. Jag har nu den hårda vägen (via mejl, sms etc.) fått känna av att satir är svårt. Vad menade jag egentligen?

Sagan innehöll ju ett ”elakt” påhittat händelseförlopp i regeringskansliet. Faktum är att ”sagan” ändå speglar verkligheten väl, som jag har uppfattat den. Komplexiteten kring biodrivmedel är för stor för att ledande politiker ska hinna ta åt sig all information som krävs för att förstå vad det handlar om. Den är också för komplicerad för politikernas närmaste rådgivare. Rådgivarna har heller inte kapacitet att sätta sig in i frågan. Kapacitet i betydelse tillräcklig teknisk och ekonomisk kunskap.

Rådgivaren blir informerad av sin bränsleexpert (som alldeles säker vet vad han/hon talar om). Men politikerns rådgivare förstår inte. När denne, som inte förstod, skall förklara det för sin politiker, dör frågan ut. Man övergår till att tala om jobbskatteavdragen eller vinster i vården, där argumenten redan är utredda. Den ledande politikern måste ta sig tid och sätta sig ner och försöka förstå. Det krävs lite kemikunskaper, miljökunskaper, ekonominkunskaper, sunt förnuft och ett genuint intresse för frågan. Allt utom det sista går att lära sig.

När inte rådgivaren kan bemöta politikernas argument av typen: ”Metanol innehåller så lite energi per liter”. ”Biogasbussar bara brinner”. ”Det släpps ut en massa metan i luften från produktionsanläggningar för biogas”. ”Skall vi inte satsa på el istället”? ”Är etanol så bra egentligen”? Är man inte så insatt i frågan att man kan motargumentera påståenden som grundas på rykten och förenklade klyschor, så händer ingenting. Inte ens vad det gäller det sista citatet, där svaret av kända skäl är nej. Dessutom ligger frågan om beskattning och spelregler av biobränslen på remiss på flera olika regeringsdepartement och ingen verkar ha samordningsansvaret för att se till att något händer.

Finansdepartementet har ansvar att dra in skattemedel och där är man orolig för att efterfrågan på bensin skall minska då allmänheten sedan evinnerlig tid redan accepterat dess höga beskattning. Ett biobränsle tål inte samma beskattning då förnyelsebara biobränslen är dyrare att producera. De håvas inte upp ur jorden som olja. Men nu är det så att Sverige har lovat omvärlden att före år 2030 ha en fossilfri fordonsflotta till förmån för miljön. Det är hög tid för regeringen att sätta ner foten vilka spelregler som skall gälla. Spelreglerna måste också naturligtvis vara teknikneutrala.

Många olika lösningar kommer att behövas för att så småningom få fram den effektivaste bränsleprodukten. Det tar 5-7 år att projektera och bygga en fabrik för tredje generationens biobränsle. Vissa har förberett sig och kan få igång en produktion på kanske tre år, men att sätta spaden i backen är det som kostar de stora pengarna. Vet man inte hur de framtida beskattningsreglerna blir så kommer ingen spade i backen. Nu måste regeringen och riksdagen komma till beslut om man menar allvar med att uppfylla föresatsen om ett fossilfritt fordonsbränsle för vårt fordonsbestånd. Inte bara för miljöns skull utan också för jobben och vårt energioberoende.

Gunnar Westlind

Örebro

Jag känner mig här manad att följa upp den satiriskt, lätt överdriva, ”regeringssagan” om biobränslen för fordon jag fick publicerad i NWT den 10 juni. Jag har nu den hårda vägen (via mejl, sms etc.) fått känna av att satir är svårt. Vad menade jag egentligen?

Sagan innehöll ju ett ”elakt” påhittat händelseförlopp i regeringskansliet. Faktum är att ”sagan” ändå speglar verkligheten väl, som jag har uppfattat den. Komplexiteten kring biodrivmedel är för stor för att ledande politiker ska hinna ta åt sig all information som krävs för att förstå vad det handlar om. Den är också för komplicerad för politikernas närmaste rådgivare. Rådgivarna har heller inte kapacitet att sätta sig in i frågan. Kapacitet i betydelse tillräcklig teknisk och ekonomisk kunskap.

Rådgivaren blir informerad av sin bränsleexpert (som alldeles säker vet vad han/hon talar om). Men politikerns rådgivare förstår inte. När denne, som inte förstod, skall förklara det för sin politiker, dör frågan ut. Man övergår till att tala om jobbskatteavdragen eller vinster i vården, där argumenten redan är utredda. Den ledande politikern måste ta sig tid och sätta sig ner och försöka förstå. Det krävs lite kemikunskaper, miljökunskaper, ekonominkunskaper, sunt förnuft och ett genuint intresse för frågan. Allt utom det sista går att lära sig.

När inte rådgivaren kan bemöta politikernas argument av typen: ”Metanol innehåller så lite energi per liter”. ”Biogasbussar bara brinner”. ”Det släpps ut en massa metan i luften från produktionsanläggningar för biogas”. ”Skall vi inte satsa på el istället”? ”Är etanol så bra egentligen”? Är man inte så insatt i frågan att man kan motargumentera påståenden som grundas på rykten och förenklade klyschor, så händer ingenting. Inte ens vad det gäller det sista citatet, där svaret av kända skäl är nej. Dessutom ligger frågan om beskattning och spelregler av biobränslen på remiss på flera olika regeringsdepartement och ingen verkar ha samordningsansvaret för att se till att något händer.

Finansdepartementet har ansvar att dra in skattemedel och där är man orolig för att efterfrågan på bensin skall minska då allmänheten sedan evinnerlig tid redan accepterat dess höga beskattning. Ett biobränsle tål inte samma beskattning då förnyelsebara biobränslen är dyrare att producera. De håvas inte upp ur jorden som olja. Men nu är det så att Sverige har lovat omvärlden att före år 2030 ha en fossilfri fordonsflotta till förmån för miljön. Det är hög tid för regeringen att sätta ner foten vilka spelregler som skall gälla. Spelreglerna måste också naturligtvis vara teknikneutrala.

Många olika lösningar kommer att behövas för att så småningom få fram den effektivaste bränsleprodukten. Det tar 5-7 år att projektera och bygga en fabrik för tredje generationens biobränsle. Vissa har förberett sig och kan få igång en produktion på kanske tre år, men att sätta spaden i backen är det som kostar de stora pengarna. Vet man inte hur de framtida beskattningsreglerna blir så kommer ingen spade i backen. Nu måste regeringen och riksdagen komma till beslut om man menar allvar med att uppfylla föresatsen om ett fossilfritt fordonsbränsle för vårt fordonsbestånd. Inte bara för miljöns skull utan också för jobben och vårt energioberoende.

Gunnar Westlind

Örebro

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.