2015-06-19 06:00

2015-06-19 06:00

En femtekolonnares bekännelser

Debatt: Sverige

De gånger jag möttes av rasism tillskrev jag den de berörda individerna, omedveten om att de var handlingsförlamade och viljelösa pjäser som slungades runt i de stora strukturerna, skriver Anosh Ghasri.

Jag måste medge att jag alltför länge svävat i blindo, och det är nu med vämjelse jag ser tillbaka på min blindhet. Jag har länge varit en Onkel Tom, en femtekolonnare, en husblatte om ni så vill, som länge förnekat och försakat sin egen person i jakt på sina vita överordnades gunst.

Jag betraktade länge, och med stolthet, min tämligen hyggliga framgång som en form av en klassresa och anade inte att denna stolthet endast var en villfarelse som borgerlighetens hejarop invaggat mig i för att jag inte ska förnimma ondskan, de stora strukturerna. Det finns strukturer i Sverige som jag inte varit medveten om. Strukturer som både hindrar och tar viljan att försöka ifrån människor, strukturer som emellanåt förmår människor att sätta bostadsområden i brand, stöka på bibliotek eller slänga sten på polisen. Strukturer som är allt och inget, skapade av alla och inga.

Min tidigare blindhet visste inga gränser. De gånger jag möttes av rasism tillskrev jag den de berörda individerna, omedveten om att de var handlingsförlamade och viljelösa pjäser som slungades runt i de stora strukturerna. I min liberala tro att inget trumfar individens frihet framförde jag länge kritik mot religiösa fanatiker som begränsade kvinnors och barns livsutrymmen. Men det var då det, nu vet jag bättre. Nu förstår att jag att dessa fanatiker själva är förtryckta, och att vi då bör inkludera deras upplevelser i våra analyser. Feminismens gräns går vid religiösa förtryckares upplevelse av förnärmelse, har jag förstått, och felaktigheten i en handling avgörs av människors samhällspositioner: man har rätt att slå så länge man slår nerifrån.

Länge hyste jag en stark tilltro till individens handlingsförmåga och har, mer än tillbörligt, trott på individens förmåga att själv forma sitt eget liv. Dock förstod jag alltför sent att denna tilltro blott var ett resultat av min s k privilegierade position, den position som vid ett första anblick kan anses bottna i hårt arbete och medvetna val. Nu när jag vet bättre låter jag mig inte längre luras. Alla har vi rätt till framgång, oavhängigt våra egna insatser.

Ack, vilka förargliga och försumliga ideal borgerligheten har förlett mig med genom åren. Ideal som, i all sin omedelbara nykterhet, ständigt envisas med att sträcka sig bortom yttre attribut som hudfärg, etnicitet och ras. Ideal som enträget ser individens frihet som det främsta målet när det i själva verket är kultur och religion som är av vikt för vårt samhälleliga vara.

Människan har dessvärre förlänats en sådan grymhet av naturen att hen inte alltid anammar det som är bäst för henom. Jag hoppas att ni, mina kamrater i Feministiskt Initiativ, förlåter mig om jag trots mina nyvunna insikter inte slukar era intersektionalistiska analyser med hull och hår. Ni förstår, mina direkta erfarenheter av att växa upp i en totalitär och förtryckande stat skänker ett löjes skymmer över en del av era analyser. Och ni, mina kamrater i Vänsterpartiet, får ursäkta mig om jag inte i all hast slänger mig över förklaringsmodellerna där klass övergetts till förmån för ras och etnicitet. Om inte en direkt bättring, så åtminstone ett försök till bättring efter förmåga lovas. Jag kommer hädanefter att överge mina strider för individens frihet och låta mig reduceras till det pjäs som strukturerna begär.

Kära läsare, Jessamyun West sa att sinne för ironi har räddat fler hjärtan från att krossas än vad sinne för humor har gjort – det måste till ironi för att kunna uppskatta skämt som drabbar en själv. Ja, jag har tagit till ironin för att kunna hantera de analyser som görs av mig och många andra med mig.

Anosh Ghasri

Folkpartiet Liberalerna

Jag måste medge att jag alltför länge svävat i blindo, och det är nu med vämjelse jag ser tillbaka på min blindhet. Jag har länge varit en Onkel Tom, en femtekolonnare, en husblatte om ni så vill, som länge förnekat och försakat sin egen person i jakt på sina vita överordnades gunst.

Jag betraktade länge, och med stolthet, min tämligen hyggliga framgång som en form av en klassresa och anade inte att denna stolthet endast var en villfarelse som borgerlighetens hejarop invaggat mig i för att jag inte ska förnimma ondskan, de stora strukturerna. Det finns strukturer i Sverige som jag inte varit medveten om. Strukturer som både hindrar och tar viljan att försöka ifrån människor, strukturer som emellanåt förmår människor att sätta bostadsområden i brand, stöka på bibliotek eller slänga sten på polisen. Strukturer som är allt och inget, skapade av alla och inga.

Min tidigare blindhet visste inga gränser. De gånger jag möttes av rasism tillskrev jag den de berörda individerna, omedveten om att de var handlingsförlamade och viljelösa pjäser som slungades runt i de stora strukturerna. I min liberala tro att inget trumfar individens frihet framförde jag länge kritik mot religiösa fanatiker som begränsade kvinnors och barns livsutrymmen. Men det var då det, nu vet jag bättre. Nu förstår att jag att dessa fanatiker själva är förtryckta, och att vi då bör inkludera deras upplevelser i våra analyser. Feminismens gräns går vid religiösa förtryckares upplevelse av förnärmelse, har jag förstått, och felaktigheten i en handling avgörs av människors samhällspositioner: man har rätt att slå så länge man slår nerifrån.

Länge hyste jag en stark tilltro till individens handlingsförmåga och har, mer än tillbörligt, trott på individens förmåga att själv forma sitt eget liv. Dock förstod jag alltför sent att denna tilltro blott var ett resultat av min s k privilegierade position, den position som vid ett första anblick kan anses bottna i hårt arbete och medvetna val. Nu när jag vet bättre låter jag mig inte längre luras. Alla har vi rätt till framgång, oavhängigt våra egna insatser.

Ack, vilka förargliga och försumliga ideal borgerligheten har förlett mig med genom åren. Ideal som, i all sin omedelbara nykterhet, ständigt envisas med att sträcka sig bortom yttre attribut som hudfärg, etnicitet och ras. Ideal som enträget ser individens frihet som det främsta målet när det i själva verket är kultur och religion som är av vikt för vårt samhälleliga vara.

Människan har dessvärre förlänats en sådan grymhet av naturen att hen inte alltid anammar det som är bäst för henom. Jag hoppas att ni, mina kamrater i Feministiskt Initiativ, förlåter mig om jag trots mina nyvunna insikter inte slukar era intersektionalistiska analyser med hull och hår. Ni förstår, mina direkta erfarenheter av att växa upp i en totalitär och förtryckande stat skänker ett löjes skymmer över en del av era analyser. Och ni, mina kamrater i Vänsterpartiet, får ursäkta mig om jag inte i all hast slänger mig över förklaringsmodellerna där klass övergetts till förmån för ras och etnicitet. Om inte en direkt bättring, så åtminstone ett försök till bättring efter förmåga lovas. Jag kommer hädanefter att överge mina strider för individens frihet och låta mig reduceras till det pjäs som strukturerna begär.

Kära läsare, Jessamyun West sa att sinne för ironi har räddat fler hjärtan från att krossas än vad sinne för humor har gjort – det måste till ironi för att kunna uppskatta skämt som drabbar en själv. Ja, jag har tagit till ironin för att kunna hantera de analyser som görs av mig och många andra med mig.

Anosh Ghasri

Folkpartiet Liberalerna

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.