2015-06-05 06:01

2015-06-05 15:32

Sexdagarskrigets betydelse i dag

Debatt: Mellanöstern

Israel stödde FN:s säkerhetsrådsresolution 242 – att dra sig tillbaka från ockuperade områden om grannarna gick med på att erkänna Israels existens och rätt att leva inom säkra och erkända gränser, skriver Lisa Abramowicz.

Vad vet folk om Sexdagarskriget 1967 idag? Ofta inte mycket mer än att Israel erövrade stora områden arabiskt land. Därför kan det vara av intresse att påminna om bakgrunden till kriget, och varför konflikten ännu inte är löst.

Egypten hade i flera månader före krigets utbrott bedrivit en aggressiv krigspropaganda mot Israel i media. Egyptens ledare Gamal Abdul Nasser höll timslånga radiotal om den kommande ”historiska segern” mot judarna. I alla arabiska huvudstäder pågick massdemonstrationer för Nasser. Egypten blockerade Aqabaviken för israelisk trafik och uppmanade FN, som hade fredsbevarande styrkor på Sinaihalvön, att dra tillbaka dessa.

Trots att framträdande medlemmar av FN:s säkerhetsråd hade utfäst garantier om skydd av Israel, lämnade FN:s styrkor hela området utan något motstånd. Därefter marscherade egyptiska trupper genom Sinaihalvön upp till gränsen mot Israel. Redan 18 månader före juni 1967 hade Israel ständigt attackerats av PLO och syriska styrkor. Egypten gick senare med i stridigheterna i och med sitt förbund med Syrien.

Som svar på krigshotet bildades en samlingsregering i Israel och landet massmobiliserade. Eftersom Israel på vissa ställen bara är 14 kilometer brett var det för farligt att invänta ett massivt arabiskt anfall. Israels enda chans att segra var enligt mottot ”anfall är bästa försvar”.

Tidigt den 5 juni attackerade det israeliska flygvapnet. Trots att de arabiska trupperna låg stridsberedda vid Israels gränser, överraskades de. När Israel hade förstört Egyptens och Syriens flygvapen samma dag, fick Jordaniens kung Hussein ett meddelande från Israel: ”Vi lovar att inte angripa Jordanien. Gå inte med i kriget!” Men Nasser lurade in Hussein i kriget genom att berätta rövarhistorier om arabiska framgångar. Husseins styrkor i östra Jerusalem öppnade eld mot Israel. Resultatet blev förödande för Jordanien. Hela Västbanken och östra Jerusalem erövrades av Israel, liksom Sinaihalvön och Gaza från Egypten och Golanhöjderna från Syrien.

Israel trodde på grund av erövringarna att landet fått ett gott förhandlingsläge. Israel stödde FN:s säkerhetsrådsresolution 242 – att dra sig tillbaka från ockuperade områden om grannarna gick med på att erkänna Israels existens och rätt att leva inom säkra och erkända gränser. Men arabstaterna röstade emot. Det dröjde till 1977 innan Egypten erkände Israel och ett fredsavtal slöts 1982. Därigenom återfick Egypten hela Sinaihalvön men avsade sig anspråk på Gaza. Jordanien slöt fred med Israel 1994 men avsade sig anspråk på Västbanken till förmån för PLO.

De områden som kvarstår under israelisk kontroll är Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Trots flera omgångar fredsförhandlingar har inga fredsavtal slutits även om Osloavtalet är ett ramavtal mellan PLO och Israel. Trots israeliska fredserbjudanden, bl a 2000 och 2008, har det stupat på att PLO vägrat acceptera att inte alla flyktingar i oändliga led får ”återvända” till Israel. Detta är huvudorsaken till att Israel fortfarande ockuperar dessa områden.

Israel lämnade ockuperat gränsområde i södra Libanon 2000, men detta vakuum fylldes snabbt av terrorgruppen Hizbollah, som startade krig mot Israel 2006. Israel utrymde helt Gaza 2005 till PLO. Efter Hamas kupp mot PLO 2007 har Hamas startat tre krig mot Israel, 2008, 2012 och 2014. Att som många gör, begära att Israel utan ett fredsavtal, ska utrymma Västbanken är varken realistiskt eller fredsbefrämjande. Särskilt inte i det nuvarande kaotiska läget i regionen.

Lisa Abramowicz

Generalsekreterare, Svensk Israel-Information

Vad vet folk om Sexdagarskriget 1967 idag? Ofta inte mycket mer än att Israel erövrade stora områden arabiskt land. Därför kan det vara av intresse att påminna om bakgrunden till kriget, och varför konflikten ännu inte är löst.

Egypten hade i flera månader före krigets utbrott bedrivit en aggressiv krigspropaganda mot Israel i media. Egyptens ledare Gamal Abdul Nasser höll timslånga radiotal om den kommande ”historiska segern” mot judarna. I alla arabiska huvudstäder pågick massdemonstrationer för Nasser. Egypten blockerade Aqabaviken för israelisk trafik och uppmanade FN, som hade fredsbevarande styrkor på Sinaihalvön, att dra tillbaka dessa.

Trots att framträdande medlemmar av FN:s säkerhetsråd hade utfäst garantier om skydd av Israel, lämnade FN:s styrkor hela området utan något motstånd. Därefter marscherade egyptiska trupper genom Sinaihalvön upp till gränsen mot Israel. Redan 18 månader före juni 1967 hade Israel ständigt attackerats av PLO och syriska styrkor. Egypten gick senare med i stridigheterna i och med sitt förbund med Syrien.

Som svar på krigshotet bildades en samlingsregering i Israel och landet massmobiliserade. Eftersom Israel på vissa ställen bara är 14 kilometer brett var det för farligt att invänta ett massivt arabiskt anfall. Israels enda chans att segra var enligt mottot ”anfall är bästa försvar”.

Tidigt den 5 juni attackerade det israeliska flygvapnet. Trots att de arabiska trupperna låg stridsberedda vid Israels gränser, överraskades de. När Israel hade förstört Egyptens och Syriens flygvapen samma dag, fick Jordaniens kung Hussein ett meddelande från Israel: ”Vi lovar att inte angripa Jordanien. Gå inte med i kriget!” Men Nasser lurade in Hussein i kriget genom att berätta rövarhistorier om arabiska framgångar. Husseins styrkor i östra Jerusalem öppnade eld mot Israel. Resultatet blev förödande för Jordanien. Hela Västbanken och östra Jerusalem erövrades av Israel, liksom Sinaihalvön och Gaza från Egypten och Golanhöjderna från Syrien.

Israel trodde på grund av erövringarna att landet fått ett gott förhandlingsläge. Israel stödde FN:s säkerhetsrådsresolution 242 – att dra sig tillbaka från ockuperade områden om grannarna gick med på att erkänna Israels existens och rätt att leva inom säkra och erkända gränser. Men arabstaterna röstade emot. Det dröjde till 1977 innan Egypten erkände Israel och ett fredsavtal slöts 1982. Därigenom återfick Egypten hela Sinaihalvön men avsade sig anspråk på Gaza. Jordanien slöt fred med Israel 1994 men avsade sig anspråk på Västbanken till förmån för PLO.

De områden som kvarstår under israelisk kontroll är Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Trots flera omgångar fredsförhandlingar har inga fredsavtal slutits även om Osloavtalet är ett ramavtal mellan PLO och Israel. Trots israeliska fredserbjudanden, bl a 2000 och 2008, har det stupat på att PLO vägrat acceptera att inte alla flyktingar i oändliga led får ”återvända” till Israel. Detta är huvudorsaken till att Israel fortfarande ockuperar dessa områden.

Israel lämnade ockuperat gränsområde i södra Libanon 2000, men detta vakuum fylldes snabbt av terrorgruppen Hizbollah, som startade krig mot Israel 2006. Israel utrymde helt Gaza 2005 till PLO. Efter Hamas kupp mot PLO 2007 har Hamas startat tre krig mot Israel, 2008, 2012 och 2014. Att som många gör, begära att Israel utan ett fredsavtal, ska utrymma Västbanken är varken realistiskt eller fredsbefrämjande. Särskilt inte i det nuvarande kaotiska läget i regionen.

Lisa Abramowicz

Generalsekreterare, Svensk Israel-Information

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.