2015-05-08 06:00

2015-05-08 06:00

Värna märket avtalsförhandlingarna

Debatt: Arbetsmarknad

Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen, skriver Britt Nordström.

Löneutvecklingen i Sverige har varit mycket stark. Under de senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar på hela 60 procent samtidigt som vi har haft stora produktivitetsökningar i näringslivet. Så här var det inte under 1970- och 80-talen. Då hade vi okontrollerade löneökningar, som ledde till hög inflation och sämre konkurrenskraft men inte gav de anställda några reella förbättringar. De flesta insåg att detta var en ohållbar situation.

Därför kom arbetsgivare och fack överens om det s k Industriavtalet 1997. Syftet var att skapa en ordnad lönebildning som skulle stärka konkurrenskraften för svensk industri och samtidigt ge utrymme för en bra löneutveckling. Industriavtalet är i dag undertecknat av 17 fackliga och arbetsgivarorganisationer och berör direkt cirka 500 000 anställda. Genom att Svenskt Näringsliv, LO, SKL och Arbetsgivarverket sluter upp kring skrivningarna är ytterligare 1,5 miljoner arbetstagare berörda. En hörnsten är att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter märket för hur höga löneökningarna kan bli som mest – i alla branscher – utan att konkurrenskraften skadas.

Tyvärr är den globala ekonomiska utvecklingen svag. Problemen är framförallt stora i Europa som betyder mest för svensk exportindustri. Vi kan inte räkna med att efterfrågan växer de närmaste åren. Vi kan inte heller förlita oss på en allt svagare krona. Nu måste vi – mer än någonsin tidigare – värna svensk industris konkurrenskraft för att i varje fall kunna behålla marknadsandelar och sysselsättning.

Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att det sätts ett märke som gynnar konkurrenskraften och som alla respekterar. Annars riskerar vi att sänka den svenska ekonomin och återvända till den dystra tiden för mer än 20 år sedan.

Men parterna måste ha rätt bild av förutsättningarna. Tyvärr har de senaste årens överenskommelser om löneökningar gjorts under förutsättning att inflationen skulle hamna på cirka två procent. Som alla vet har den varit mycket lägre än så i flera år. Det kan låta bra, men sätts märket efter fel förutsättningar urholkas konkurrenskraften. Vi måste våga se verkligheten som den är.

Britt Nordström

Regionchef, Teknikföretagen, Region Mitt

Löneutvecklingen i Sverige har varit mycket stark. Under de senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar på hela 60 procent samtidigt som vi har haft stora produktivitetsökningar i näringslivet. Så här var det inte under 1970- och 80-talen. Då hade vi okontrollerade löneökningar, som ledde till hög inflation och sämre konkurrenskraft men inte gav de anställda några reella förbättringar. De flesta insåg att detta var en ohållbar situation.

Därför kom arbetsgivare och fack överens om det s k Industriavtalet 1997. Syftet var att skapa en ordnad lönebildning som skulle stärka konkurrenskraften för svensk industri och samtidigt ge utrymme för en bra löneutveckling. Industriavtalet är i dag undertecknat av 17 fackliga och arbetsgivarorganisationer och berör direkt cirka 500 000 anställda. Genom att Svenskt Näringsliv, LO, SKL och Arbetsgivarverket sluter upp kring skrivningarna är ytterligare 1,5 miljoner arbetstagare berörda. En hörnsten är att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter märket för hur höga löneökningarna kan bli som mest – i alla branscher – utan att konkurrenskraften skadas.

Tyvärr är den globala ekonomiska utvecklingen svag. Problemen är framförallt stora i Europa som betyder mest för svensk exportindustri. Vi kan inte räkna med att efterfrågan växer de närmaste åren. Vi kan inte heller förlita oss på en allt svagare krona. Nu måste vi – mer än någonsin tidigare – värna svensk industris konkurrenskraft för att i varje fall kunna behålla marknadsandelar och sysselsättning.

Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att det sätts ett märke som gynnar konkurrenskraften och som alla respekterar. Annars riskerar vi att sänka den svenska ekonomin och återvända till den dystra tiden för mer än 20 år sedan.

Men parterna måste ha rätt bild av förutsättningarna. Tyvärr har de senaste årens överenskommelser om löneökningar gjorts under förutsättning att inflationen skulle hamna på cirka två procent. Som alla vet har den varit mycket lägre än så i flera år. Det kan låta bra, men sätts märket efter fel förutsättningar urholkas konkurrenskraften. Vi måste våga se verkligheten som den är.

Britt Nordström

Regionchef, Teknikföretagen, Region Mitt

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.