2015-03-30 06:00

2015-03-30 06:00

Sjukvårdens främsta utmaning

Debatt: Ökad efterfrågan

Är det i det här läget då inte möjligt att få till stånd mer genomtänkta öppna prioriteringar inom sjukvården om vad vi främst skall satsa våra resurser på, undrar Alf Sundin.

Sjukvårdens problem är ytterst sett inte ett effektivitetsproblem. Visst kan sjukvården bli effektivare och få en mer rationell inriktning, men det löser inte det avgörande problemet. I ett välfärdssamhälle, där efterfrågan på offentlig sjukvård ständigt ökar till följd av förbättrade metoder, mediciner och hjälpmedel blir det allt svårare att klara finansieringen. Det gäller i synnerhet i ett samhälle, där befolkningen blir allt äldre. Det finns flera fenomen, som förstärker den här utvecklingen. Allt fler diagnoser ställs i dag som tidigare inte uppfattades som sjukdomar som gick att behandla. I dag är bilden en annan med en ökad efterfrågan av medicinska insatser och vård som följd.

Inte sällan organiserar sig dessa patientgrupper och börjar agera. Med hjälp av olika aktiviteter i form av upprop, demonstrationer och uppvaktningar söker man synliggöra sina problem för berörda myndigheter och i media. Ett exempel: För några veckor sedan var det problematiken med endometrios – en vanlig orsak till bäckensmärtor hos kvinnor – som uppmärksammades i media. Det är en styrka i ett samhälle när man solidariskt agerar tillsammans för att förbättra sjukvården. Därtill kommer skador och sjukdomar, som tidigare inte gick att på ett adekvat sätt behandla, men som i dag med hjälp av operativa ingrepp går att bota. Det kan t.ex. gälla knä- och höftoperationer, transplantationer, hjärn- och hjärtoperationer, etc.

Till bilden hör också att läkemedelsindustrin har ett egenintresse av att allt fler sjukdomsliknande tillstånd kräver olika typer av medicinering. I likhet med andra marknader gäller det att öka försäljningen och vidga sina marknadsandelar. Den statliga delfinansieringen av läkemedel är en förutsättning, då den underlättar möjligheterna för de stora patientgrupperna att få ta del av befintlig medicin. Alltså nya framsteg genererar i sin tur nya behov och efterfrågan på sjukvård, som är omåttliga och i princip obegränsade om inte resurserna utgjort restriktionen. Alla vill vi ju leva ett friskt, rikt och långt liv. Detta medför i sin tur krav på att söka tillgodose människors ökade behov av en mer kvalificerad sjukvård.

Är det i det här läget då inte möjligt att få till stånd mer genomtänkta öppna prioriteringar inom sjukvården om vad vi främst skall satsa våra resurser på för att på bästa sätt tillvarata personalens kompetens och teknisk utrustning? Jag är väl medveten om att prioritering av hälso- och sjukvård fortfarande är en laddad politisk fråga i vårt land. Det kan konstateras att det var först i början av 1990-talet, som frågan om prioritering i sjukvården på allvar kom upp på den politiska dagordningen. Det har många gånger visat sig både komplicerat och känsligt – inte minst utifrån etiska utgångspunkter – med prioriteringar inom sjukvården. Det finns inga enkla svar. Vad får egentligen etiken kosta, för att ta ett exempel?

När det gäller prioritetsproblematiken har vissa framsteg gjorts på den övergripande nivån. Men mycket återstår att göra främst vad gäller bristen på jämlikhet; kvinnor får sämre vård än män, lågutbildade sämre än högavlönade och invandrare sämre än inrikes födda. Problemen har också varit påtagliga när man skall tillämpa det vid det enskilda sjukhuset och för den enskilde patienten. Det är främst öppenheten som fallerat. I detta avseende finns det mycket som återstår att göras. En utgångspunkt för ett framtida öppet prioriteringsarbete skulle kunna vara; att definiera ett basåtagande för den offentliga sjukhusvården, som bygger på en aktiv medborgardialog.

Alf Sundin

Statsvetare, Karlstads universitet

Sjukvårdens problem är ytterst sett inte ett effektivitetsproblem. Visst kan sjukvården bli effektivare och få en mer rationell inriktning, men det löser inte det avgörande problemet. I ett välfärdssamhälle, där efterfrågan på offentlig sjukvård ständigt ökar till följd av förbättrade metoder, mediciner och hjälpmedel blir det allt svårare att klara finansieringen. Det gäller i synnerhet i ett samhälle, där befolkningen blir allt äldre. Det finns flera fenomen, som förstärker den här utvecklingen. Allt fler diagnoser ställs i dag som tidigare inte uppfattades som sjukdomar som gick att behandla. I dag är bilden en annan med en ökad efterfrågan av medicinska insatser och vård som följd.

Inte sällan organiserar sig dessa patientgrupper och börjar agera. Med hjälp av olika aktiviteter i form av upprop, demonstrationer och uppvaktningar söker man synliggöra sina problem för berörda myndigheter och i media. Ett exempel: För några veckor sedan var det problematiken med endometrios – en vanlig orsak till bäckensmärtor hos kvinnor – som uppmärksammades i media. Det är en styrka i ett samhälle när man solidariskt agerar tillsammans för att förbättra sjukvården. Därtill kommer skador och sjukdomar, som tidigare inte gick att på ett adekvat sätt behandla, men som i dag med hjälp av operativa ingrepp går att bota. Det kan t.ex. gälla knä- och höftoperationer, transplantationer, hjärn- och hjärtoperationer, etc.

Till bilden hör också att läkemedelsindustrin har ett egenintresse av att allt fler sjukdomsliknande tillstånd kräver olika typer av medicinering. I likhet med andra marknader gäller det att öka försäljningen och vidga sina marknadsandelar. Den statliga delfinansieringen av läkemedel är en förutsättning, då den underlättar möjligheterna för de stora patientgrupperna att få ta del av befintlig medicin. Alltså nya framsteg genererar i sin tur nya behov och efterfrågan på sjukvård, som är omåttliga och i princip obegränsade om inte resurserna utgjort restriktionen. Alla vill vi ju leva ett friskt, rikt och långt liv. Detta medför i sin tur krav på att söka tillgodose människors ökade behov av en mer kvalificerad sjukvård.

Är det i det här läget då inte möjligt att få till stånd mer genomtänkta öppna prioriteringar inom sjukvården om vad vi främst skall satsa våra resurser på för att på bästa sätt tillvarata personalens kompetens och teknisk utrustning? Jag är väl medveten om att prioritering av hälso- och sjukvård fortfarande är en laddad politisk fråga i vårt land. Det kan konstateras att det var först i början av 1990-talet, som frågan om prioritering i sjukvården på allvar kom upp på den politiska dagordningen. Det har många gånger visat sig både komplicerat och känsligt – inte minst utifrån etiska utgångspunkter – med prioriteringar inom sjukvården. Det finns inga enkla svar. Vad får egentligen etiken kosta, för att ta ett exempel?

När det gäller prioritetsproblematiken har vissa framsteg gjorts på den övergripande nivån. Men mycket återstår att göra främst vad gäller bristen på jämlikhet; kvinnor får sämre vård än män, lågutbildade sämre än högavlönade och invandrare sämre än inrikes födda. Problemen har också varit påtagliga när man skall tillämpa det vid det enskilda sjukhuset och för den enskilde patienten. Det är främst öppenheten som fallerat. I detta avseende finns det mycket som återstår att göras. En utgångspunkt för ett framtida öppet prioriteringsarbete skulle kunna vara; att definiera ett basåtagande för den offentliga sjukhusvården, som bygger på en aktiv medborgardialog.

Alf Sundin

Statsvetare, Karlstads universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.