2015-03-23 06:01

2015-03-23 06:01

Livsmedelsstrategi för vem?

Debatt: Lantbruk

Var och vart annat år är någon del av det svenska lantbruket i rejäl kris. För ett par år sedan var det grisföretagandet som krävde en nationell haverikommission. Nu är det mjölken, skriver Patrik Ohlsson.

För lantbrukets del är det oviktigt om landet Sverige har hög självförsörjningsgrad. Marknadsandelar med lönsamhet är intressant. Kritisk massa för att bygder ska vara intressanta för mjölkbilen att åka till, kollegor att samarbeta med, många potentiella arbetsgivare för att vara en intressant bransch att utbilda sig för. Sådant är viktigt när vi pratar antal gårdar, ur lantbrukets perspektiv. Självförsörjning och boendemiljö och förutsättningar för besöksnäringen är kommuner, regioner, staten och varje enskild medborgares intresse att säkerställa genom sina val, beslut och prioriteringar. Bonden och mål för självförsörjning deras verktyg och måttstock. Inte bondens ansvar.

Var och vart annat år är någon del av det svenska lantbruket i rejäl kris. För ett par år sedan var det grisföretagandet som krävde en nationell haverikommission. Nu är det mjölken. Det är någonting som är fundamentalt fel när detta upprepas nästan varje år i en av de viktigaste branscherna i ett samhälle.

Färre än hälften av de som år 2000 bodde i en bygd som gjordes vacker och attraktiv av en mjölkbonde har sin bonde kvar. Det första decenniet på 2000-talet ökade importen av yoghurt och fil med 150 procent, smör med 1 300 procent och mjölk och grädde med 2 700 procent. Hälften av osten vi äter är importerad. Samma med kött. Varannan tugga är importerad. Detta gör det svenska landskapet fattigare. Men också villaägarna.

Jordbruksverkets statistik visar att bostadsvärdena är högre i aktiva jordbruksbygder. Den kommunala ekonomin och arbetsmarknaden bättre i samma bygder. Med snåla privata och offentliga plånböcker har die dummen Schweden importerat sig till såväl offentlig som privat fattigdom.

De bönder som slutat med mjölkproduktion har oftast gått till månadslön, semester och reglerade arbetstider. Marken har andra användningsområden. Skog är inget dåligt alternativ. 43 procent av den värmländska jordbruksmarken har planterats de senaste 80 åren. Där står nu, för bonden, stora värden. Bonden har oftast, åtminstone på lång sikt, alternativ. Har samhället och medborgarna det? På lång sikt?

Enligt WWF behöver världen de kommande 40 åren producera lika mycket mat som vi gjort de senaste 8 000 åren – med snabbt minskande fossila resurser och med svenska konsumenters konkurrensförmåga om det världsmarknaden erbjuder ikapp- och förbisprungna av flera miljarder asiater, afrikaner och sydamerikaner. Det är spelplanen.

Den 23 mars kommer landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till Karlstad för att presentera det fortsatta arbetet med den nationella livsmedelsstrategin, och för att lyssna på vad vi kan och vill göra här. Här är min sammanfattning på fyra meningar:

På kort sikt och för enskilda företags överlevnad är det helt avgörande att politiken ökar sina ambitioner utöver vad som föreslås i konkurrenskraftsutredningen. I längre perspektiv är det dock i första hand i medborgarnas och samhällets intresse med ett lönsamt lantbruk. Maten kan vara en motor för regional utveckling och tillväxt. Bonden är ett verktyg inte ett särintresse i det.

Patrik Ohlsson

Ordförande, LRF Värmland

För lantbrukets del är det oviktigt om landet Sverige har hög självförsörjningsgrad. Marknadsandelar med lönsamhet är intressant. Kritisk massa för att bygder ska vara intressanta för mjölkbilen att åka till, kollegor att samarbeta med, många potentiella arbetsgivare för att vara en intressant bransch att utbilda sig för. Sådant är viktigt när vi pratar antal gårdar, ur lantbrukets perspektiv. Självförsörjning och boendemiljö och förutsättningar för besöksnäringen är kommuner, regioner, staten och varje enskild medborgares intresse att säkerställa genom sina val, beslut och prioriteringar. Bonden och mål för självförsörjning deras verktyg och måttstock. Inte bondens ansvar.

Var och vart annat år är någon del av det svenska lantbruket i rejäl kris. För ett par år sedan var det grisföretagandet som krävde en nationell haverikommission. Nu är det mjölken. Det är någonting som är fundamentalt fel när detta upprepas nästan varje år i en av de viktigaste branscherna i ett samhälle.

Färre än hälften av de som år 2000 bodde i en bygd som gjordes vacker och attraktiv av en mjölkbonde har sin bonde kvar. Det första decenniet på 2000-talet ökade importen av yoghurt och fil med 150 procent, smör med 1 300 procent och mjölk och grädde med 2 700 procent. Hälften av osten vi äter är importerad. Samma med kött. Varannan tugga är importerad. Detta gör det svenska landskapet fattigare. Men också villaägarna.

Jordbruksverkets statistik visar att bostadsvärdena är högre i aktiva jordbruksbygder. Den kommunala ekonomin och arbetsmarknaden bättre i samma bygder. Med snåla privata och offentliga plånböcker har die dummen Schweden importerat sig till såväl offentlig som privat fattigdom.

De bönder som slutat med mjölkproduktion har oftast gått till månadslön, semester och reglerade arbetstider. Marken har andra användningsområden. Skog är inget dåligt alternativ. 43 procent av den värmländska jordbruksmarken har planterats de senaste 80 åren. Där står nu, för bonden, stora värden. Bonden har oftast, åtminstone på lång sikt, alternativ. Har samhället och medborgarna det? På lång sikt?

Enligt WWF behöver världen de kommande 40 åren producera lika mycket mat som vi gjort de senaste 8 000 åren – med snabbt minskande fossila resurser och med svenska konsumenters konkurrensförmåga om det världsmarknaden erbjuder ikapp- och förbisprungna av flera miljarder asiater, afrikaner och sydamerikaner. Det är spelplanen.

Den 23 mars kommer landsbygdsminister Sven-Erik Bucht till Karlstad för att presentera det fortsatta arbetet med den nationella livsmedelsstrategin, och för att lyssna på vad vi kan och vill göra här. Här är min sammanfattning på fyra meningar:

På kort sikt och för enskilda företags överlevnad är det helt avgörande att politiken ökar sina ambitioner utöver vad som föreslås i konkurrenskraftsutredningen. I längre perspektiv är det dock i första hand i medborgarnas och samhällets intresse med ett lönsamt lantbruk. Maten kan vara en motor för regional utveckling och tillväxt. Bonden är ett verktyg inte ett särintresse i det.

Patrik Ohlsson

Ordförande, LRF Värmland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.