2015-03-20 06:01

2015-03-20 06:01

Offret skuldbeläggs för våldet

Debatt: Lars Vilks

Frågan är dock när, och hur, det blev legitimt att använda hot och våld för att man sig känner kränkt? Och när började vi rättfärdiga det, undrar Anosh Ghasri.

Lappen i bokhandelns skyltfönster talar sitt klara språk: I dag stänger vi klockan 16:00 av säkerhetsskäl. En polishelikopter cirkulerar luftrummet. Fem tungt beväpnade poliser med skarpladdade vapen står utanför lokalen. Metalldetektorn följs av kroppsvisitering, och åhörarna slussas förbi ännu fler poliser. Allt filmas. Väl inne i salen möts man av Säpovakter, och spänningen är lika påtaglig som förväntningarna. Mannen för timmen är inte statsministern, utan konstnären Lars Vilks.

Utrikespolitiska föreningen i Karlstad arrangerade föredömligt den föreläsning med Lars Vilks som Karlstad universitets beklagligt nog valde att ställa in. När en förening bestående av studenter värnar om yttrandefriheten bättre än ett universitet, som bör vara ett säte för reflektion och diskussioner, bör dock varningsklockorna ljuda högt.

Lars Vilks konst aktualiserar inte enbart frågan om konstitutionella rättigheter utan i allra högsta grad även frågan om de värderingar som vi bör skydda och låta känneteckna vårt öppna samhälle. Upplysningens ideal, såsom de kommer till uttryck i våra grundlagar, bör inte tas för givna. Vilks konst aktualiserar, om än mer som konsekvens än syfte, vikten av dessa ideal och är att betrakta som en utmärkt övning i sann demokrati.

Det hörs inte sällan att Lars Vilks kränker de troende och skändar religionsfriheten. Man glömmer förvånansvärt lätt att Vilks konst inte hindrar någon från att utöva sin tro. Om ens tro är så bräcklig att en ritning rubbar den så bör det vara ett större huvudbry för den troende än Vilks. Att rita en historisk person, om det så är en profet, fråntar inte någon rätten att utöva sin religion i enlighet med det egna samvetet, oavsett hur helig profeten anses vara.

Det kanske förhåller sig så att många troende känner sig illa berörda av Vilks konst. Frågan är dock när, och hur, det blev legitimt att använda hot och våld för att man sig känner kränkt? Och när började vi rättfärdiga det? Det är fullkomligt orimligt att den subjektiva känslan av att vara förorättad ska leda till att en konstnär ska vara beroende av livvakter för sin säkerhet. Att dessutom skuldbelägga honom för detta är inte bara beklagligt, utan rentav futilt då man lägger ansvaret för våldet på den utsatte och inte våldsverkaren. Kom väl ihåg att Vilks, eller det fria ordet för den delen, kräver vare sig godkännande eller samtycke, utan egentligen endast tolerans och lagenlig respekt. Tolerans av intoleransen, som inte sällan sker med tillsynes moraliska förtecken, är då blott ett svek.

Det öppna samhället förser alla dess individer med samma rättigheter och skyldigheter. I den stund man sätter upp alternativa spelregler för olika grupper i ett samhälle har man lagt grunden för splittring och konflikter. Om den högst subjektiva upplevelsen av kränkthet får vara måttet för vad som tillåts, för vad det fria ordet får och inte får åstadkomma, så är utfallet givet och inget annat är att förvänta än ständiga undantag för yttrandefriheten. Godtyckligheten i detta borde oroa fler. Yttrandefriheten har sin egen inneboende moral, och de moraliska anspråk som hörs i diskussionen går stick i stäv med den.

Om det fria ordet inte får provocera våra invanda föreställningar, vårt sätt att se och värdera världen, är talet endast en upprepning av de för tillfället accepterade normerna. Det är det förargliga och otänkbara som prövar vår syn på yttrandefriheten, inte det invanda som faller oss i smaken. Problematikens kärna, och utmaningen för de som värnar om det fria ordet, ligger nog just här, i skärningspunkten mellan det otänkbara och toleransen för det.

Anosh Ghasri

Folkpartiet Liberalerna

Lappen i bokhandelns skyltfönster talar sitt klara språk: I dag stänger vi klockan 16:00 av säkerhetsskäl. En polishelikopter cirkulerar luftrummet. Fem tungt beväpnade poliser med skarpladdade vapen står utanför lokalen. Metalldetektorn följs av kroppsvisitering, och åhörarna slussas förbi ännu fler poliser. Allt filmas. Väl inne i salen möts man av Säpovakter, och spänningen är lika påtaglig som förväntningarna. Mannen för timmen är inte statsministern, utan konstnären Lars Vilks.

Utrikespolitiska föreningen i Karlstad arrangerade föredömligt den föreläsning med Lars Vilks som Karlstad universitets beklagligt nog valde att ställa in. När en förening bestående av studenter värnar om yttrandefriheten bättre än ett universitet, som bör vara ett säte för reflektion och diskussioner, bör dock varningsklockorna ljuda högt.

Lars Vilks konst aktualiserar inte enbart frågan om konstitutionella rättigheter utan i allra högsta grad även frågan om de värderingar som vi bör skydda och låta känneteckna vårt öppna samhälle. Upplysningens ideal, såsom de kommer till uttryck i våra grundlagar, bör inte tas för givna. Vilks konst aktualiserar, om än mer som konsekvens än syfte, vikten av dessa ideal och är att betrakta som en utmärkt övning i sann demokrati.

Det hörs inte sällan att Lars Vilks kränker de troende och skändar religionsfriheten. Man glömmer förvånansvärt lätt att Vilks konst inte hindrar någon från att utöva sin tro. Om ens tro är så bräcklig att en ritning rubbar den så bör det vara ett större huvudbry för den troende än Vilks. Att rita en historisk person, om det så är en profet, fråntar inte någon rätten att utöva sin religion i enlighet med det egna samvetet, oavsett hur helig profeten anses vara.

Det kanske förhåller sig så att många troende känner sig illa berörda av Vilks konst. Frågan är dock när, och hur, det blev legitimt att använda hot och våld för att man sig känner kränkt? Och när började vi rättfärdiga det? Det är fullkomligt orimligt att den subjektiva känslan av att vara förorättad ska leda till att en konstnär ska vara beroende av livvakter för sin säkerhet. Att dessutom skuldbelägga honom för detta är inte bara beklagligt, utan rentav futilt då man lägger ansvaret för våldet på den utsatte och inte våldsverkaren. Kom väl ihåg att Vilks, eller det fria ordet för den delen, kräver vare sig godkännande eller samtycke, utan egentligen endast tolerans och lagenlig respekt. Tolerans av intoleransen, som inte sällan sker med tillsynes moraliska förtecken, är då blott ett svek.

Det öppna samhället förser alla dess individer med samma rättigheter och skyldigheter. I den stund man sätter upp alternativa spelregler för olika grupper i ett samhälle har man lagt grunden för splittring och konflikter. Om den högst subjektiva upplevelsen av kränkthet får vara måttet för vad som tillåts, för vad det fria ordet får och inte får åstadkomma, så är utfallet givet och inget annat är att förvänta än ständiga undantag för yttrandefriheten. Godtyckligheten i detta borde oroa fler. Yttrandefriheten har sin egen inneboende moral, och de moraliska anspråk som hörs i diskussionen går stick i stäv med den.

Om det fria ordet inte får provocera våra invanda föreställningar, vårt sätt att se och värdera världen, är talet endast en upprepning av de för tillfället accepterade normerna. Det är det förargliga och otänkbara som prövar vår syn på yttrandefriheten, inte det invanda som faller oss i smaken. Problematikens kärna, och utmaningen för de som värnar om det fria ordet, ligger nog just här, i skärningspunkten mellan det otänkbara och toleransen för det.

Anosh Ghasri

Folkpartiet Liberalerna

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.