2015-02-27 06:00

2015-02-27 06:00

Skillnad på Charlie Hebdo och Lars Vilks?

Debatt: Yttrandefrihet

Vem ska bestämma vilka som för tillfället ska undgå satirens skarpa granskning? Vem avgör vad som är bra eller skadlig konst, och var gränsen för den sårande konsten går, skriver Anosh Ghasri.

Terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris var ett brutalt uppvaknande som påminde oss om vikten av att skydda yttrandefriheten. Attentatet i Paris var en anskrämlig attack på det fria ordet, en rättighet som en sekulär demokrati erbjuder sina medborgare, som inte ska tas för givet. Blott fem veckor senare kom nästa attack på yttrandefriheten. Denna gång i Danmark, och på ett seminarium om konst och yttrandefrihet med Lars Vilks som deltagare.

Det märkliga har, märkligt och tragiskt nog, inte varit själva attacken utan de diskussioner som följt den. Där attentatet i Paris besvarades med de stora massornas tröstande ställningstagande för offren och det fria ordet, möttes vi i fallet med Vilks av kvasimoraliska ifrågasättanden av hans konst och en diskussion om konstnärers moraliska ansvar i utformandet av konst, och satir. Vilks har med åren fått en allt lägre status i Sverige, och är i dag kanske den konstnär som många stöttar i det fördolda och föraktar i det offentliga.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken, ställs vi inför en oundviklig fråga. Nämligen om vi tar ställning för yttrandefriheten av principiella skäl, och därmed i alla lägen, eller om vi endast tar ställning för det fria ordet när det ställningstagandet ackompanjeras av de stora massornas godkännande, och i ett tillstånd som tillnärmelsevis präglas av kollektiv affekt.

Det finns de som, iklädda tillsynes höga moraliska anspråk, undrar vad den satir och konst som sårar tjänar till. De menar att vissa grupper, inte sällan definierade utifrån religionstillhörighet, ska undandras det fria ordets långa tunga. Dessa moralens väktare missar dock det problematiska med tillfälliga och godtyckliga gränser för yttrandefriheten. Vem ska bestämma vilka som för tillfället ska undgå satirens skarpa granskning? Vem avgör vad som är bra eller skadlig konst, och var gränsen för den sårande konsten går?

Vi bör ha i åtanke att ingen offras på yttrandefrihetens altare. Man föräras snarare att vara en medborgare i den stora gemenskapen, i ett och samma samhälle, på samma villkor, utifrån samma principer och med samma rättigheter och skyldigheter. Satir och konst kan snarare ha en enande funktion, hur splittrande de än må verka på ytan.

De debattörer som förespråkar begränsningar i yttrandefriheten, om än moraliska sådana, bör för övrigt påminnas om att rätten till en historisk person, en profet i fallet med Vilks, inte är förbehållen den grupp som bekänner sig till den tron. I egenskap av en historisk person tillhör profeten världsarvet, och därmed även Vilks. Hur man väljer att förhålla sig till detta arv, och vilken grad av respekt man tillmäter det, är en senare fråga. I sin iver att skydda muslimer från ondska missar man även, skrämmande nog, att man målar en mörk och medeltida bild av muslimer som en grupp som inte tål att bli ifrågasatta, och som inte kan bemöta kritik på annat sätt än med hot och våld. Den bilden är mer skadlig än Vilks ritningar.

Livets inneboende mångfald av idéer och tankar gör det omöjligt för en individ att godta allt. Man behöver inte gilla eller godkänna Vilks konst. Man kan rentav starkt ogilla den. Den nästintill provokativt frånvarande estetiska aspekten i hans numera kända teckningar gör det svårt att med gott samvete kalla ritningarna för konst. Men Vilks har den okränkbara rätten att rita de, oavhängigt vad du eller jag tycker om dem. Den enda gräns som bör påtalas i sammanhanget är att gränsen för en individs rättigheter går där nästas rättigheter börjar. Rätten till liv är absolut. Det är däremot inte rätten att mörda för sin övertygelse. En tämligen enkel ekvation som alltfler behöver påminnas om allt oftare.

Anosh Ghasri (FP)

Karlstad

Terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris var ett brutalt uppvaknande som påminde oss om vikten av att skydda yttrandefriheten. Attentatet i Paris var en anskrämlig attack på det fria ordet, en rättighet som en sekulär demokrati erbjuder sina medborgare, som inte ska tas för givet. Blott fem veckor senare kom nästa attack på yttrandefriheten. Denna gång i Danmark, och på ett seminarium om konst och yttrandefrihet med Lars Vilks som deltagare.

Det märkliga har, märkligt och tragiskt nog, inte varit själva attacken utan de diskussioner som följt den. Där attentatet i Paris besvarades med de stora massornas tröstande ställningstagande för offren och det fria ordet, möttes vi i fallet med Vilks av kvasimoraliska ifrågasättanden av hans konst och en diskussion om konstnärers moraliska ansvar i utformandet av konst, och satir. Vilks har med åren fått en allt lägre status i Sverige, och är i dag kanske den konstnär som många stöttar i det fördolda och föraktar i det offentliga.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken, ställs vi inför en oundviklig fråga. Nämligen om vi tar ställning för yttrandefriheten av principiella skäl, och därmed i alla lägen, eller om vi endast tar ställning för det fria ordet när det ställningstagandet ackompanjeras av de stora massornas godkännande, och i ett tillstånd som tillnärmelsevis präglas av kollektiv affekt.

Det finns de som, iklädda tillsynes höga moraliska anspråk, undrar vad den satir och konst som sårar tjänar till. De menar att vissa grupper, inte sällan definierade utifrån religionstillhörighet, ska undandras det fria ordets långa tunga. Dessa moralens väktare missar dock det problematiska med tillfälliga och godtyckliga gränser för yttrandefriheten. Vem ska bestämma vilka som för tillfället ska undgå satirens skarpa granskning? Vem avgör vad som är bra eller skadlig konst, och var gränsen för den sårande konsten går?

Vi bör ha i åtanke att ingen offras på yttrandefrihetens altare. Man föräras snarare att vara en medborgare i den stora gemenskapen, i ett och samma samhälle, på samma villkor, utifrån samma principer och med samma rättigheter och skyldigheter. Satir och konst kan snarare ha en enande funktion, hur splittrande de än må verka på ytan.

De debattörer som förespråkar begränsningar i yttrandefriheten, om än moraliska sådana, bör för övrigt påminnas om att rätten till en historisk person, en profet i fallet med Vilks, inte är förbehållen den grupp som bekänner sig till den tron. I egenskap av en historisk person tillhör profeten världsarvet, och därmed även Vilks. Hur man väljer att förhålla sig till detta arv, och vilken grad av respekt man tillmäter det, är en senare fråga. I sin iver att skydda muslimer från ondska missar man även, skrämmande nog, att man målar en mörk och medeltida bild av muslimer som en grupp som inte tål att bli ifrågasatta, och som inte kan bemöta kritik på annat sätt än med hot och våld. Den bilden är mer skadlig än Vilks ritningar.

Livets inneboende mångfald av idéer och tankar gör det omöjligt för en individ att godta allt. Man behöver inte gilla eller godkänna Vilks konst. Man kan rentav starkt ogilla den. Den nästintill provokativt frånvarande estetiska aspekten i hans numera kända teckningar gör det svårt att med gott samvete kalla ritningarna för konst. Men Vilks har den okränkbara rätten att rita de, oavhängigt vad du eller jag tycker om dem. Den enda gräns som bör påtalas i sammanhanget är att gränsen för en individs rättigheter går där nästas rättigheter börjar. Rätten till liv är absolut. Det är däremot inte rätten att mörda för sin övertygelse. En tämligen enkel ekvation som alltfler behöver påminnas om allt oftare.

Anosh Ghasri (FP)

Karlstad

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.