2015-01-03 06:00

2015-01-20 22:40

Problematisk bild av demokratin

Debatt: Decemberöverenskommelsen

Församlingen är nu splittrad i två delar. Den ena respekterar inte vår etno-kulturella diversitet. Den andra bygger en elitriksdag där vissa väljares representanter inte får vara med, skriver Anna Ekström.

Sakpolitiskt har Sverige fortfarande tre block (det blå, det rödgröna och det blågula). Men i förhållande till styresskicket har landet nu enbart två (det rödgrönblå och det blågula). Båda uppvisar en problematisk bild av demokratin.

Det ena blocket består av en kartell som skapat en egen riksdag inom den gamla. I den inre riksdagen finns, sakpolitiskt sett, två block: ett blått och ett rödgrönt. Man har rekonstruerat riksdagen som den såg ut förr, innan Sverigedemokraterna valdes in: Det största blocket regerar och får igenom sin budget – som om det hade majoritet, vilket det har i den inre riksdagen. Kartellen har de facto förbjudit SD att sitta i deras riksdag. De har dragit en ideologisk gräns kring vilka som är välkomna i den svenska demokratin.

Det andra blocket (SD) har i stället valt att avgränsa demokratin med hjälp av etno-kulturella kriterier. Demokrati, skriver SD i sitt program, betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk... Ordet folk är här synonymt med ordet nation, som Björn Söder nyligen använde för att säga att samer och judar inte är svenskar.

SD:s svenskhetsbegrepp är alltså kopplat till deras demokratibegrepp. Vilka tillhör då folket, det vill säga vilka utgör inget hot mot folkstyret? Partiet ger två skilda definitioner av folket eller nationen.

Å ena sidan definieras nationen med hjälp av historiska och genetiska band: Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna... Nationen är, menar SD, den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Dessa faktorer utesluter invandrare ur den demokratiska gemenskapen.

Å andra sidan förnekar partiet att dess förståelse av nationsbegreppet har något med historia och genetik att göra. Man hävdar istället att SD avgränsar nationen med hjälp av kultur, språk, identitet och lojalitet, något som gör det möjligt att bli svensk genom assimilation. Men assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget...

Enligt denna andra definition kan en infödd svensk förlora sitt medlemskap i nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är svårt även för en infödd att uppfylla SD:s krav på svenskhet. Man måste ägna sig åt vissa ritualer, helga vissa högtider, klä sig som man ska, bete sig på ett visst sätt, och så vidare. Så knyts natur och kultur samman och får assimilationen att framstå som ännu svårare: Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram...

I en demokrati representerar parlamentet befolkningen i hela dess kulturella, etniska och åsiktsmässiga diversitet. Det gör inte den svenska riksdagen efter den 27 december. Församlingen är nu splittrad i två delar. Den ena respekterar inte vår etno-kulturella diversitet. Den andra bygger en elitriksdag där vissa väljares representanter inte får vara med.

Var det nödvändigt att inskränka demokratin för att hindra SD från att göra detsamma? Eller kunde riksdagsledamöterna ha förhandlat om sakpolitiken, som värdiga representanter för en befolkning som valt en heterogen riksdag?

Anna Ekström

Fri skribent

Sakpolitiskt har Sverige fortfarande tre block (det blå, det rödgröna och det blågula). Men i förhållande till styresskicket har landet nu enbart två (det rödgrönblå och det blågula). Båda uppvisar en problematisk bild av demokratin.

Det ena blocket består av en kartell som skapat en egen riksdag inom den gamla. I den inre riksdagen finns, sakpolitiskt sett, två block: ett blått och ett rödgrönt. Man har rekonstruerat riksdagen som den såg ut förr, innan Sverigedemokraterna valdes in: Det största blocket regerar och får igenom sin budget – som om det hade majoritet, vilket det har i den inre riksdagen. Kartellen har de facto förbjudit SD att sitta i deras riksdag. De har dragit en ideologisk gräns kring vilka som är välkomna i den svenska demokratin.

Det andra blocket (SD) har i stället valt att avgränsa demokratin med hjälp av etno-kulturella kriterier. Demokrati, skriver SD i sitt program, betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk... Ordet folk är här synonymt med ordet nation, som Björn Söder nyligen använde för att säga att samer och judar inte är svenskar.

SD:s svenskhetsbegrepp är alltså kopplat till deras demokratibegrepp. Vilka tillhör då folket, det vill säga vilka utgör inget hot mot folkstyret? Partiet ger två skilda definitioner av folket eller nationen.

Å ena sidan definieras nationen med hjälp av historiska och genetiska band: Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna... Nationen är, menar SD, den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Dessa faktorer utesluter invandrare ur den demokratiska gemenskapen.

Å andra sidan förnekar partiet att dess förståelse av nationsbegreppet har något med historia och genetik att göra. Man hävdar istället att SD avgränsar nationen med hjälp av kultur, språk, identitet och lojalitet, något som gör det möjligt att bli svensk genom assimilation. Men assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget...

Enligt denna andra definition kan en infödd svensk förlora sitt medlemskap i nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är svårt även för en infödd att uppfylla SD:s krav på svenskhet. Man måste ägna sig åt vissa ritualer, helga vissa högtider, klä sig som man ska, bete sig på ett visst sätt, och så vidare. Så knyts natur och kultur samman och får assimilationen att framstå som ännu svårare: Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram...

I en demokrati representerar parlamentet befolkningen i hela dess kulturella, etniska och åsiktsmässiga diversitet. Det gör inte den svenska riksdagen efter den 27 december. Församlingen är nu splittrad i två delar. Den ena respekterar inte vår etno-kulturella diversitet. Den andra bygger en elitriksdag där vissa väljares representanter inte får vara med.

Var det nödvändigt att inskränka demokratin för att hindra SD från att göra detsamma? Eller kunde riksdagsledamöterna ha förhandlat om sakpolitiken, som värdiga representanter för en befolkning som valt en heterogen riksdag?

Anna Ekström

Fri skribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.