2011-01-11 07:30

2015-01-05 22:22

Vindkraftslobbyn vill bestämma över kommunerna

ENERGIPOLITIK DEBATT

Är det kanske så, att myndigheten och dess rapportskrivare anser, att demokrati är en alltför allvarlig sak för att överlåtas till ett flertal, skriver Björn Törnvall och Jonny Fagerström.

Den statliga Energimyndigheten har kommit ut med en rapport, ”Sammanställning konsekvenser 16 kap. 4 § Miljöbalken av 2010-12-07”, vilken fått stort utrymme i media. Den behandlar effekter av kommunernas remissansvar i tillståndsärenden för vindkraft, det s k kommunala vetot.

Först ett tankeväckande citat ur rapporten: ”Sverige är en demokrati, och ska styras av folkvalda politiker. Kommunen ska ha planmonopol och planprocessen ska enligt PBL omfatta en demokratisk process som ger kommunmedborgare möjlighet till att påverka utformningen. Som 16 kap. 4 § miljöbalken är utformad i dag kan externa grupperingar med stark medial uppvaktning avgöra en kommuns markanvändning lång tid framöver.”

Detta uttalande torde vara ett praktexempel på enögt cirkelresonemang. Först slås det fast att Sverige är en demokrati, därefter påstås att externa grupperingar med stark medial förankring skulle vara ett hot. Vilka externa grupperingar avses? Är det medborgare med en annan uppfattning än den politiskt korrekta, eller är det kanske så, att myndigheten och dess rapportskrivare anser, att demokrati är en alltför allvarlig sak för att överlåtas till ett flertal?

Rapporten från Energimyndigheten är fylld av antydningar och innehåller hänvisningar till påståenden som av olika fantasifulla skäl inte kan verifieras. Den saknar därför egentligt värde. Friskrivningarna från det statliga verkets sida för rapportens innehåll skänker inte heller någon trovärdighet vare sig till rapporten eller till dess beställares syfte med densamma.

Möjligen kan man känna viss sympati för rapportens förslag till klargörande för att undvika att vissa kommuner som rapporten påstår använder lagstiftningen som ett medel att pressa ut åtaganden om betalning från exploatörerna i utbyte mot sitt medgivande till exploatering. Ett förfarande, som om det verkligen förekommer, av statliga Boverket likställts med mutor. Rapportens förslag om att kommunernas remissansvar innebärande rätten att avslå en ansökan, det kommunala vetot, skall vara förenat med ett krav på en motivering av ställningstagandet kan nog anses som rimligt.

Att däremot införa särskilda tidsbegränsningar inom vilka en kommun skall besvara en remiss, annars skulle kommunen anses ha tillstyrkt ansökan, måste avvisas bestämt. Det finns ännu alltför många goda skäl till varför en kommun inte kan besvara en remiss inom viss tid, för att en sådan regel skall kunna vara acceptabel. Förslaget, som vi tidigare hört från miljöministern luktar otillåtet ministerstyre och tafsande på den kommunala beslutanderätten.

Slutligen, att kommunernas s k vetorätt är sista utposten för demokratin och som sådan absolut omistlig, förstår givetvis alla kommunpolitiker. Att som rapporten gör, ta upp en diskussion i syfte att ifrågasätta denna grundläggande trygghet för alla landets kommuninvånare, visar bara hur lite rapportskrivaren och beställaren Energimyndigheten bryr sig om betydelsen av ordet demokrati. Om de nu alls förstår den, se citatet om demokratin ovan. Våra riksdagspolitiker har förhoppningsvis större förståelse för demokratins verkliga betydelse för väljarna, än den vindkraftslobbyn och Energimyndigheten nu visar upp i sin pågående kampanj mot den kommunala vetorätten.

Björn Törnvall

Jonny Fagerström

Föreningen Svenskt Landskapsskydd

Den statliga Energimyndigheten har kommit ut med en rapport, ”Sammanställning konsekvenser 16 kap. 4 § Miljöbalken av 2010-12-07”, vilken fått stort utrymme i media. Den behandlar effekter av kommunernas remissansvar i tillståndsärenden för vindkraft, det s k kommunala vetot.

Först ett tankeväckande citat ur rapporten: ”Sverige är en demokrati, och ska styras av folkvalda politiker. Kommunen ska ha planmonopol och planprocessen ska enligt PBL omfatta en demokratisk process som ger kommunmedborgare möjlighet till att påverka utformningen. Som 16 kap. 4 § miljöbalken är utformad i dag kan externa grupperingar med stark medial uppvaktning avgöra en kommuns markanvändning lång tid framöver.”

Detta uttalande torde vara ett praktexempel på enögt cirkelresonemang. Först slås det fast att Sverige är en demokrati, därefter påstås att externa grupperingar med stark medial förankring skulle vara ett hot. Vilka externa grupperingar avses? Är det medborgare med en annan uppfattning än den politiskt korrekta, eller är det kanske så, att myndigheten och dess rapportskrivare anser, att demokrati är en alltför allvarlig sak för att överlåtas till ett flertal?

Rapporten från Energimyndigheten är fylld av antydningar och innehåller hänvisningar till påståenden som av olika fantasifulla skäl inte kan verifieras. Den saknar därför egentligt värde. Friskrivningarna från det statliga verkets sida för rapportens innehåll skänker inte heller någon trovärdighet vare sig till rapporten eller till dess beställares syfte med densamma.

Möjligen kan man känna viss sympati för rapportens förslag till klargörande för att undvika att vissa kommuner som rapporten påstår använder lagstiftningen som ett medel att pressa ut åtaganden om betalning från exploatörerna i utbyte mot sitt medgivande till exploatering. Ett förfarande, som om det verkligen förekommer, av statliga Boverket likställts med mutor. Rapportens förslag om att kommunernas remissansvar innebärande rätten att avslå en ansökan, det kommunala vetot, skall vara förenat med ett krav på en motivering av ställningstagandet kan nog anses som rimligt.

Att däremot införa särskilda tidsbegränsningar inom vilka en kommun skall besvara en remiss, annars skulle kommunen anses ha tillstyrkt ansökan, måste avvisas bestämt. Det finns ännu alltför många goda skäl till varför en kommun inte kan besvara en remiss inom viss tid, för att en sådan regel skall kunna vara acceptabel. Förslaget, som vi tidigare hört från miljöministern luktar otillåtet ministerstyre och tafsande på den kommunala beslutanderätten.

Slutligen, att kommunernas s k vetorätt är sista utposten för demokratin och som sådan absolut omistlig, förstår givetvis alla kommunpolitiker. Att som rapporten gör, ta upp en diskussion i syfte att ifrågasätta denna grundläggande trygghet för alla landets kommuninvånare, visar bara hur lite rapportskrivaren och beställaren Energimyndigheten bryr sig om betydelsen av ordet demokrati. Om de nu alls förstår den, se citatet om demokratin ovan. Våra riksdagspolitiker har förhoppningsvis större förståelse för demokratins verkliga betydelse för väljarna, än den vindkraftslobbyn och Energimyndigheten nu visar upp i sin pågående kampanj mot den kommunala vetorätten.

Björn Törnvall

Jonny Fagerström

Föreningen Svenskt Landskapsskydd

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.
null
null
null

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.