2018-08-05 19:46

2018-08-06 06:28

Konstens frihet och dilemma

KOMMENTAR: Lilly Rung Klint

På Arvika Hamnfest råder det nollvision mot sexuella ofredanden och de tar enligt sin hemsida ”helt avstånd från alla sorters olagliga droger och preparat”. Trots detta fanns det bland de bokade artisterna mycket kontroversiella namn och jag blev själv antastad.

Vilket förebyggande arbete gjordes? Och är det möjligt för arrangörerna att välja artister utifrån sina egna principer utan att censurera eller lägga band på den konstnärliga friheten?

Under torsdagen gick den stora Hamnfesten av stapeln och tjugosjutusen personer köpte festivalband för att få se sina idoler. Thåström, Zara Larsson, Teddybears och Kapten röd var några av dem som prydde festivalaffischerna med stora namn och professionella bilder. Festivalen riktade sig till alla och lyckades locka publik av stor spridning, både ålders-, köns- och stilmässigt. Bland festivalens line-up däremot var det inte lika stor spridning, bland de framträdande artisterna fanns det över fyrtio män men endast cirka femton kvinnor. Med tanke på dagens debatter, Statementfestivalens framgång och hamnfestens ”för alla”-mentalitet ställer jag mig frågande till arrangörernas, kanske omedvetna men ändå märkbara, ställningstagande. Det var helt enkelt en väldigt manlig show.

Det var popstjärnor, proggband men också rappare och hiphop-artister på scen. Attitydmässigt skiljer de sig åt markant. Hiphopen som föddes på sjuttiotalets amerikanska kvartersfester där ström tjuvkopplades från bland annat gatlyktor till PA-anläggningarna är ofta samhällskritisk och texterna innehåller mycket svordomar och drogromantik. Det har blivit en del av genren och ska självklart inte censureras. Den konstnärliga friheten är folkets främsta vapen mot förtryck och diktatur och ska försvaras till varje pris men gråzonerna är ändå många när vi talar om festivalbokningar. Ska textraden ”knark, knark, mera knark, mera knark så blir du stark” som sjöngs på en av scenerna försvaras på grund av den konstnärliga friheten och ska då artisten också slippa tillskrivas ansvar för sin ståndpunkt? Kanske... men ska samma artist då också besparas och försvaras när hen i sitt mellansnack kallar alla poliser för horungar? Kanske inte... men det finns inga solklara svar på frågorna och det ska vi kanske vara glada att det inte gör. Poängen med konsten är att det inte finns några rätt och fel, vilka är vi då att komma med pekpinnar? Givetvis är inte konsten frikopplad från samtiden, den är snarare en spegling av den. Istället för att peka finger mot arrangörerna som skapar plattformar för gränsöverskridande konst kanske vi ska lyssna på detta kontroversiella och göra något åt orsaken till dess omstriddhet. Att kritisera konsten, eller till och med konstnären, som snarare är en kommentar på eller konsekvens av det som upprör är bara kontraproduktivt.

Avslutningsvis vill jag tillägga att vakterna och poliserna på plats gjorde ett fantastiskt jobb med de förutsättningar som gavs. Att brott av olika slag förekommer med så många berusade personer på samma plats är nästan oundvikligt men vakterna var många och skärpta och förde ut folk på rullande band. Om festivalens line-up på något vis bidrog till problem på området är de sista vi ska skylla på arrangörerna och musikerna som på, om än kontroversiella vis, faktiskt är frihetens beskyddare.

Vilket förebyggande arbete gjordes? Och är det möjligt för arrangörerna att välja artister utifrån sina egna principer utan att censurera eller lägga band på den konstnärliga friheten?

Under torsdagen gick den stora Hamnfesten av stapeln och tjugosjutusen personer köpte festivalband för att få se sina idoler. Thåström, Zara Larsson, Teddybears och Kapten röd var några av dem som prydde festivalaffischerna med stora namn och professionella bilder. Festivalen riktade sig till alla och lyckades locka publik av stor spridning, både ålders-, köns- och stilmässigt. Bland festivalens line-up däremot var det inte lika stor spridning, bland de framträdande artisterna fanns det över fyrtio män men endast cirka femton kvinnor. Med tanke på dagens debatter, Statementfestivalens framgång och hamnfestens ”för alla”-mentalitet ställer jag mig frågande till arrangörernas, kanske omedvetna men ändå märkbara, ställningstagande. Det var helt enkelt en väldigt manlig show.

Det var popstjärnor, proggband men också rappare och hiphop-artister på scen. Attitydmässigt skiljer de sig åt markant. Hiphopen som föddes på sjuttiotalets amerikanska kvartersfester där ström tjuvkopplades från bland annat gatlyktor till PA-anläggningarna är ofta samhällskritisk och texterna innehåller mycket svordomar och drogromantik. Det har blivit en del av genren och ska självklart inte censureras. Den konstnärliga friheten är folkets främsta vapen mot förtryck och diktatur och ska försvaras till varje pris men gråzonerna är ändå många när vi talar om festivalbokningar. Ska textraden ”knark, knark, mera knark, mera knark så blir du stark” som sjöngs på en av scenerna försvaras på grund av den konstnärliga friheten och ska då artisten också slippa tillskrivas ansvar för sin ståndpunkt? Kanske... men ska samma artist då också besparas och försvaras när hen i sitt mellansnack kallar alla poliser för horungar? Kanske inte... men det finns inga solklara svar på frågorna och det ska vi kanske vara glada att det inte gör. Poängen med konsten är att det inte finns några rätt och fel, vilka är vi då att komma med pekpinnar? Givetvis är inte konsten frikopplad från samtiden, den är snarare en spegling av den. Istället för att peka finger mot arrangörerna som skapar plattformar för gränsöverskridande konst kanske vi ska lyssna på detta kontroversiella och göra något åt orsaken till dess omstriddhet. Att kritisera konsten, eller till och med konstnären, som snarare är en kommentar på eller konsekvens av det som upprör är bara kontraproduktivt.

Avslutningsvis vill jag tillägga att vakterna och poliserna på plats gjorde ett fantastiskt jobb med de förutsättningar som gavs. Att brott av olika slag förekommer med så många berusade personer på samma plats är nästan oundvikligt men vakterna var många och skärpta och förde ut folk på rullande band. Om festivalens line-up på något vis bidrog till problem på området är de sista vi ska skylla på arrangörerna och musikerna som på, om än kontroversiella vis, faktiskt är frihetens beskyddare.

  • Lilly Rung Klint

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.