2018-07-11 06:00

2018-07-11 06:00

I den drömlösa sömnen

KRÖNIKA

Stömne, midsommardagen. Fjorden glittrar en bit bort. Högsommarvärme, blomsterängar. Och riddare. Det är riggat för tornerspel. Stämningshöjande musik dånar ur högtalarsystemet. Tonen är hollywoodskt dramatisk. Jag köper det.

Filmen har i allra högsta grad bidragit till att forma vår, i och för sig många gånger skeva, bild av medeltiden. Hästar och folk i full mundering. Gycklare. Intrycken silas genom minnen och referenser. Robin Hood, Biskops-Arnö, populärhistoria och Upplands 1300-talskyrkor. Medeltiden har kommit att bli grunden för vår allmänna uppfattning om svunnen tid. Sinnebilden av historia, blueprint för fantasygenren. Klappret av hovar och rasslande ringbrynjor som forsar fram genom den silverblanka middagstimmen. Till detta: adrenalin-stinn rockmusik. Illusionen bryts. Less is more och vår illustrerade historia tål att visas upp som den är. Synd på så rara ärter. Vissa gränser är flytande, som den mellan dåtid och nutid. Som den mellan illusion och verklighet. Likt det smärtsamma ljudet när en vinylplatta repas och grammofonnålen knäcks blir det väldigt tydligt när denna gräns korsas. Men var går till exempel gränsen mellan arbete och fritid? Vid stämpelklockan för de allra flesta. Om inte ens passion utgör själva jobbet. Ett privilegium. Jag pratar musik med en god vän. Vi pratar ofta musik, och spelar musik. Plattor och spellistor alltså. Ingen av oss är någon musiker. Han gillar progg, ett uttryck jag aldrig fullt ut förstått. Men där fanns många bra bandnamn. Bäst av dem alla är ”Arbete & fritid”. Det är ett statement så övergripande att det inte går att kommentera. Briljant. Arbete och fritid utgör fundamentala delar av livet och den jämlikhetskamp som bedrevs i början av förra seklet. Sedan skulle tekniken rädda oss var det tänkt. Ett större mått av fritid tack vare automatisering. Vi skulle arbeta mindre. Det blev tvärtom. Arbete har blivit ett självändamål. Det handlar om gränser. Nord- och Sydkorea kontra Sverige-Norge. Att inte säga hela sanningen är inte nödvändigtvis att ljuga. När blir lagom för mycket?

Musikdiskussionen fortgår. Ljudet av en pilsnerkapsyl som landar på utemöbelns bordsskiva av glas. Musiken flödar genom det öppna fönstret. Jag sitter kvar, och höjer volymen med hjälp av mobilen. Tekniken ser till att jag behöver jobba mindre. Vi försöker trumfa varandras konsertupplevelser. Han har sett Springsteen ihop med sitt E Street Band. Tungt. Jag såg PJ Harvey redan 1993. Så fortsätter vi. Kvällen övergår i tidig natt. En högst flytande gräns i sommarsverige. De enda gränser vi inte obehindrat korsar är kanske de som går inom oss. Testa att berätta eller skriva något riktigt självutlämnande. Jättesvårt, närmast omöjligt. Det bränner till i tangenterna. Den retoriska ansatsen må vara en riddare i full galopp. Men precis innan stöten drar vi tillbaka lansen.

Drömlös sömn och expanderande galaxer.

Illusion, verklighet, arbete och fritid.

Vissa gränser är svårare att se än andra.

Din egen karta, den ritar du – ingen annan.

 

Marcus Kohlberg

Filmen har i allra högsta grad bidragit till att forma vår, i och för sig många gånger skeva, bild av medeltiden. Hästar och folk i full mundering. Gycklare. Intrycken silas genom minnen och referenser. Robin Hood, Biskops-Arnö, populärhistoria och Upplands 1300-talskyrkor. Medeltiden har kommit att bli grunden för vår allmänna uppfattning om svunnen tid. Sinnebilden av historia, blueprint för fantasygenren. Klappret av hovar och rasslande ringbrynjor som forsar fram genom den silverblanka middagstimmen. Till detta: adrenalin-stinn rockmusik. Illusionen bryts. Less is more och vår illustrerade historia tål att visas upp som den är. Synd på så rara ärter. Vissa gränser är flytande, som den mellan dåtid och nutid. Som den mellan illusion och verklighet. Likt det smärtsamma ljudet när en vinylplatta repas och grammofonnålen knäcks blir det väldigt tydligt när denna gräns korsas. Men var går till exempel gränsen mellan arbete och fritid? Vid stämpelklockan för de allra flesta. Om inte ens passion utgör själva jobbet. Ett privilegium. Jag pratar musik med en god vän. Vi pratar ofta musik, och spelar musik. Plattor och spellistor alltså. Ingen av oss är någon musiker. Han gillar progg, ett uttryck jag aldrig fullt ut förstått. Men där fanns många bra bandnamn. Bäst av dem alla är ”Arbete & fritid”. Det är ett statement så övergripande att det inte går att kommentera. Briljant. Arbete och fritid utgör fundamentala delar av livet och den jämlikhetskamp som bedrevs i början av förra seklet. Sedan skulle tekniken rädda oss var det tänkt. Ett större mått av fritid tack vare automatisering. Vi skulle arbeta mindre. Det blev tvärtom. Arbete har blivit ett självändamål. Det handlar om gränser. Nord- och Sydkorea kontra Sverige-Norge. Att inte säga hela sanningen är inte nödvändigtvis att ljuga. När blir lagom för mycket?

Musikdiskussionen fortgår. Ljudet av en pilsnerkapsyl som landar på utemöbelns bordsskiva av glas. Musiken flödar genom det öppna fönstret. Jag sitter kvar, och höjer volymen med hjälp av mobilen. Tekniken ser till att jag behöver jobba mindre. Vi försöker trumfa varandras konsertupplevelser. Han har sett Springsteen ihop med sitt E Street Band. Tungt. Jag såg PJ Harvey redan 1993. Så fortsätter vi. Kvällen övergår i tidig natt. En högst flytande gräns i sommarsverige. De enda gränser vi inte obehindrat korsar är kanske de som går inom oss. Testa att berätta eller skriva något riktigt självutlämnande. Jättesvårt, närmast omöjligt. Det bränner till i tangenterna. Den retoriska ansatsen må vara en riddare i full galopp. Men precis innan stöten drar vi tillbaka lansen.

Drömlös sömn och expanderande galaxer.

Illusion, verklighet, arbete och fritid.

Vissa gränser är svårare att se än andra.

Din egen karta, den ritar du – ingen annan.

 

Marcus Kohlberg

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.