2018-05-16 06:00

2018-05-16 06:00

Att drabbas av konst

MARCUS KOHLBERG

Jag lyssnar med öppna öron och öppen mun på Ry Cooders purfärska platta The Prodigal Son. Öppna öron för att jag vill suga åt mig vartenda ackordbyte likt en musikalisk tvättsvamp. Öppen mun därför att hakan faller okontrollerat. Det gör den för att musiken som möter mig är sensationellt bra. Ry Cooder lyckas vara rostig utan att bli utstuderat vintage. Han är absolut knivskarp och lyriskt suggestiv på en och samma gång. Sound, produktion, låtval, röst. Allt stämmer. Och Cooders gitarr är som alltid distinkt, ändå smakfullt återhållsam. Mannen som kanske är mest känd för filmmusiken till Wim Wenders Paris, Texas (1984) presenterar här ett subjektivt 1900-tal i retrospektiv, sida vid sida med tre nyskrivna låtar. Ry Cooders Kubaprojekt Buena Vista Social Club (1997) som resulterade i en yrselframkallande bra platta och dokumentärfilm skall också lyftas fram.

På The Prodigal Son finns en omskakande version av Blind Willie Johnsons Nobody’s Fault But Mine. Originalet är en akustisk gospelblues från sent 1920-tal. Johnsons musik finns bevarad för eftervärlden i och med dubbelalbumet The Complete Blind Willie Johnson, väl värd att upptäcka för Er som inte redan gjort det. Cooder laddar sin version med sådan ödslig intensitet att vibrationerna nästan går att ta på. Tolkningen blir till ett luciatåg genom helvetet med en trånande blick upp mot pärleporten. Texten dryper av gudsfruktan där världsliga tillkortakommanden späds på av rasism och djup segregation. Johnson dog, bland annat på grund av lunginflammation, i ruinerna av sitt nedbrunna hus där han ändå levde kvar då alternativ saknades. En bild av amerikanskt 1940-tal. Som ni förstår var Johnson svart, dessutom blind. Cooder förvaltar detta kulturarv med omistlig känsla och lyhördhet. Han förädlar, utan att det för en sekund förtar lystern från Johnsons låtskatt. Snarare belyser Cooder det tidiga 1900-tal ur vilket Johnsons, och många andra bluesmästares, berättande är sprunget.

Cooder förvandlar Nobody’s Fault But Mine till en sex minuter lång spökvandring. Det blir en historisk exposé, men också en ständigt aktuell spegling av föga smickrande realiteter. Detta om man läser in de förutsättningar Johnson levde och verkade under. Något annat perspektiv och förhållningssätt är otänkbart.

Johnson håller krampaktigt i sin bibel låten igenom, eller snarare, genom hela sin produktion. Cooder tar Johnsons personliga berättelse från ett djupt segregerat Texas i början av förra seklet och sätter upp kammarspelet i vår tid. Med nyckfulla och oberäkneliga beslut via Twitter från Vita Huset blir Blind Willie Johnsons sömnlösa mantra en angelägenhet för oss alla. Trygghet och oro, hand i hand.

Det är nittio år sedan Johnson spelade in sina låtar. Cooder flyttar brännpunkten till det absoluta nuet.

Det privata är politiskt och Johnsons spiritual blir en viskning och ett rop som ljuder genom historien och in i framtiden. Lika förgänglig som fundamental.

Cooder förvaltar och förädlar.

Min haka, den faller.

Okontrollerat.

Jag lyssnar med öppna öron och öppen mun på Ry Cooders purfärska platta The Prodigal Son. Öppna öron för att jag vill suga åt mig vartenda ackordbyte likt en musikalisk tvättsvamp. Öppen mun därför att hakan faller okontrollerat. Det gör den för att musiken som möter mig är sensationellt bra. Ry Cooder lyckas vara rostig utan att bli utstuderat vintage. Han är absolut knivskarp och lyriskt suggestiv på en och samma gång. Sound, produktion, låtval, röst. Allt stämmer. Och Cooders gitarr är som alltid distinkt, ändå smakfullt återhållsam. Mannen som kanske är mest känd för filmmusiken till Wim Wenders Paris, Texas (1984) presenterar här ett subjektivt 1900-tal i retrospektiv, sida vid sida med tre nyskrivna låtar. Ry Cooders Kubaprojekt Buena Vista Social Club (1997) som resulterade i en yrselframkallande bra platta och dokumentärfilm skall också lyftas fram.

På The Prodigal Son finns en omskakande version av Blind Willie Johnsons Nobody’s Fault But Mine. Originalet är en akustisk gospelblues från sent 1920-tal. Johnsons musik finns bevarad för eftervärlden i och med dubbelalbumet The Complete Blind Willie Johnson, väl värd att upptäcka för Er som inte redan gjort det. Cooder laddar sin version med sådan ödslig intensitet att vibrationerna nästan går att ta på. Tolkningen blir till ett luciatåg genom helvetet med en trånande blick upp mot pärleporten. Texten dryper av gudsfruktan där världsliga tillkortakommanden späds på av rasism och djup segregation. Johnson dog, bland annat på grund av lunginflammation, i ruinerna av sitt nedbrunna hus där han ändå levde kvar då alternativ saknades. En bild av amerikanskt 1940-tal. Som ni förstår var Johnson svart, dessutom blind. Cooder förvaltar detta kulturarv med omistlig känsla och lyhördhet. Han förädlar, utan att det för en sekund förtar lystern från Johnsons låtskatt. Snarare belyser Cooder det tidiga 1900-tal ur vilket Johnsons, och många andra bluesmästares, berättande är sprunget.

Cooder förvandlar Nobody’s Fault But Mine till en sex minuter lång spökvandring. Det blir en historisk exposé, men också en ständigt aktuell spegling av föga smickrande realiteter. Detta om man läser in de förutsättningar Johnson levde och verkade under. Något annat perspektiv och förhållningssätt är otänkbart.

Johnson håller krampaktigt i sin bibel låten igenom, eller snarare, genom hela sin produktion. Cooder tar Johnsons personliga berättelse från ett djupt segregerat Texas i början av förra seklet och sätter upp kammarspelet i vår tid. Med nyckfulla och oberäkneliga beslut via Twitter från Vita Huset blir Blind Willie Johnsons sömnlösa mantra en angelägenhet för oss alla. Trygghet och oro, hand i hand.

Det är nittio år sedan Johnson spelade in sina låtar. Cooder flyttar brännpunkten till det absoluta nuet.

Det privata är politiskt och Johnsons spiritual blir en viskning och ett rop som ljuder genom historien och in i framtiden. Lika förgänglig som fundamental.

Cooder förvaltar och förädlar.

Min haka, den faller.

Okontrollerat.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.