2017-11-01 06:00

2017-11-01 06:00

Män med makt

MARCUS KOHLBERG

Det viskas och konspireras i maktens korridorer. I pelargångarna faller långa skuggor och tystnaden ekar mellan väggar av marmor. Illusionen är en av demokratins (och diktaturens) viktigaste ingredienser, och den upprätthålls av män med makt.

Reaktionära element i opposition mot en progressiv, svensk utrikespolitik planlägger, finansierar och iscensätter mordet på statsminister Olof Palme. Kjell Sundvalls Sista kontraktet är egentligen en ganska medelmåttig film, ändå sitter jag som fastnaglad. Jag har aldrig kunnat släppa Palmemordet. Med jämna och ojämna mellanrum poppar det upp i mitt liv. Efter att de gångna veckorna ha sett ett antal dokumentärer (för vilken gång i ordningen?) och läst artiklar i ämnet ser jag alltså Sista kontraktet på nytt. Filmen använder dramaturgiska klichéer på ett skickligt och effektivt sätt för att driva en berättelse vars upplösning vi alla känner till. Den grava inkompetens eller medvetna mörkning som präglat verklighetens utredningsarbete är chockerande och djupt frustrerande. Djupt frustrerande.

Ett ouppklarat statsmannamord i modern tid är inte bara en skamfläck, utan också ett nationellt trauma. Konspirationen i Sista kontraktet känns befriande uppriktig, givet att den bitvis yxiga gestaltningen skymmer helhetsbilden. Julius Caesar, Gustaf III, Kennedy, Gandhi. Och Palme. En påtänd ensamvarg från Sollentuna som gärningsman? Knappast. Men så blev han ju friad i Hovrätten också, Christer Pettersson. Ett faktum som främst företrädare för den rörelse som Palme själv förkroppsligade tycks bortse från. Såväl Stefan Löfven som Ingvar Carlsson, nuvarande respektive före detta socialdemokratisk statsminister, har fällt uttalanden där de tycks acceptera tanken på att Christer Pettersson var skyldig till mordet. För det första ogiltigförklarar de därmed utslaget från oberoende domstolar. Dessutom skickar det signaler till Palmeutredningen att de inte förväntar sig ett uppklarande av fallet, vilket är en fullkomligt hisnande uppvisning i undfallenhet. Låt vara att Sundvalls film bygger på spekulativa teorier, men berättelsen vågar ändå peka i en riktning där förklaringen sannolikt ligger.

Offentliga huvud rullar i #metoo-kampanjens kölvatten. Men det leder också till diskussioner kring middagsbord och på arbetsplatser. Diskussioner om normer och acceptans, om självrannsakan och eftertanke. Män med makt utgör norm och genomsyrar samhällsbyggets alla skikt.

”De bruna löven är lika dyrbara som Dödahavsrullar.” Det var Tranströmer som skrev det. Sådan vördnad för naturen är en tröst när illusionen rämnar.

På macken pratar jag med en kvinna som kör en Saab V4 i exceptionellt gott skick. Våldsam nostalgi sköljer över mig. På Palmes tid var V4:an en vanlig siluett i stadsbilden. Det var före #metoo, men samma maktstrukturer förekom såklart. Män som missbrukar sin makt har alltid funnits. De ägnar sig åt kvinnohat och de skjuter statsministrar.

Illusion eller insikt – vad gör minst ont?

De bruna löven ligger där, dyrbarare än någonsin.

 

Reaktionära element i opposition mot en progressiv, svensk utrikespolitik planlägger, finansierar och iscensätter mordet på statsminister Olof Palme. Kjell Sundvalls Sista kontraktet är egentligen en ganska medelmåttig film, ändå sitter jag som fastnaglad. Jag har aldrig kunnat släppa Palmemordet. Med jämna och ojämna mellanrum poppar det upp i mitt liv. Efter att de gångna veckorna ha sett ett antal dokumentärer (för vilken gång i ordningen?) och läst artiklar i ämnet ser jag alltså Sista kontraktet på nytt. Filmen använder dramaturgiska klichéer på ett skickligt och effektivt sätt för att driva en berättelse vars upplösning vi alla känner till. Den grava inkompetens eller medvetna mörkning som präglat verklighetens utredningsarbete är chockerande och djupt frustrerande. Djupt frustrerande.

Ett ouppklarat statsmannamord i modern tid är inte bara en skamfläck, utan också ett nationellt trauma. Konspirationen i Sista kontraktet känns befriande uppriktig, givet att den bitvis yxiga gestaltningen skymmer helhetsbilden. Julius Caesar, Gustaf III, Kennedy, Gandhi. Och Palme. En påtänd ensamvarg från Sollentuna som gärningsman? Knappast. Men så blev han ju friad i Hovrätten också, Christer Pettersson. Ett faktum som främst företrädare för den rörelse som Palme själv förkroppsligade tycks bortse från. Såväl Stefan Löfven som Ingvar Carlsson, nuvarande respektive före detta socialdemokratisk statsminister, har fällt uttalanden där de tycks acceptera tanken på att Christer Pettersson var skyldig till mordet. För det första ogiltigförklarar de därmed utslaget från oberoende domstolar. Dessutom skickar det signaler till Palmeutredningen att de inte förväntar sig ett uppklarande av fallet, vilket är en fullkomligt hisnande uppvisning i undfallenhet. Låt vara att Sundvalls film bygger på spekulativa teorier, men berättelsen vågar ändå peka i en riktning där förklaringen sannolikt ligger.

Offentliga huvud rullar i #metoo-kampanjens kölvatten. Men det leder också till diskussioner kring middagsbord och på arbetsplatser. Diskussioner om normer och acceptans, om självrannsakan och eftertanke. Män med makt utgör norm och genomsyrar samhällsbyggets alla skikt.

”De bruna löven är lika dyrbara som Dödahavsrullar.” Det var Tranströmer som skrev det. Sådan vördnad för naturen är en tröst när illusionen rämnar.

På macken pratar jag med en kvinna som kör en Saab V4 i exceptionellt gott skick. Våldsam nostalgi sköljer över mig. På Palmes tid var V4:an en vanlig siluett i stadsbilden. Det var före #metoo, men samma maktstrukturer förekom såklart. Män som missbrukar sin makt har alltid funnits. De ägnar sig åt kvinnohat och de skjuter statsministrar.

Illusion eller insikt – vad gör minst ont?

De bruna löven ligger där, dyrbarare än någonsin.