2017-04-25 13:21

2017-04-25 13:21

Minnesvärd romansafton

MUSIK: Internationella artister på Ingesund

I söndagens konsert på Arvika Konserthus, Ingesund, framträdde två av Sveriges mest internationella artister i ett romantiskt Lied-program.

Sånger av Alma Mahler, Robert Schumann, Alexander von Zemlinsky och Richard Strauss gavs en mörk lyster av Anna Larsson, alt, och Francisca Skoogh, piano. Sånger av Alma Mahler, Robert Schumann, Alexander von Zemlinsky och Richard Strauss gavs en mörk lyster av Anna Larsson, alt, och Francisca Skoogh, piano.

Denna Liederabent - Romansafton - som Arvika Konsertförening årligen försöker anordna - var minnesvärd. Den stora tyska-österrikiska sångtradition fick visa sig från sin bästa sida.

Lieden kan i formen ha karaktär av allt från enkel visa till aria. Ur folklig tradition och teaterns, operans och kyrkomusikens formspråk har liedkonsten utvecklats till en egen musikalisk-poetisk genre. Med musiken som mikroskop går man djupt in i texternas vävnad av litterärt sett ofta symbolisk poesi. Sångkonsten målar och schatterar orden i en melodik vars verkan ligger nära poetens inre stämningsbild, den som födde orden. Pianosatserna breddar och fördjupar skildringen. Visar känslornas natur, hur de lever och rör sig i hjärtats dolda rum.

Berömd make

Alma Mahler, en kvinnlig tonsättare som var gift med mer kände Gustav Mahler, och levde 1879 -1964 har inte bara berättat om livet vid sidan av sin berömde make utan också komponerat. Bland annat över hundra sånger.

Ur opuset Fünf Lieder till dikter av olika poeter inledde Anna Larsson med tre: Die Stille Stadt (Dehmel) Laue Sommernacht (Bierbaum) och Bei dir ist es traut (Rilke). Poeterna skiftar men kärleken är den samma. I alla tider oändlig; hemlig, tyst och ömtålig. I Rilkes text slår bortdöende klockor från längesedan. Kvällen lyssnar på det ingen får veta.

Ett strålande framförande där Franciskas pianotoner smekte sångarens kind, den mot nottexten kanske väl ofta vända. Men som bild av en blygt blickande blomma blev scenen levande teater. En salong i Wien. Minnet en dröm. Gäster: Schindler, Freud, Gustav. Alma: Uruppförande.

I Robert Schumanns tonsättning av Adelbert von Chamissos diktverk Frauenliebe und Leben (1830) var sångerskans sceniska frihet större. Anna Larssons subtilt tolkande sång av mörker och ljus och de delikat välavvägda pianofraserna, smalt ihop till ett rum, en stund och ett livsöde som klev ur sitt adertonhundratal som en slags tidsemigrant och blev ett skuggspel på vår inre duk av verklighet – en jämförelse över tid och rum där känslor och händelser är desamma. Om än villkoren skiftar med sederna, är kärleken, döden och drömmarna den mänskliga tillvarons konstanter.

Gryende expressionism

Hovsångerskan, alten Anna Larsson återkom efter paus först med sex sånger, op 13, av Alexander von Zemlinsky (1871-1942). En wienare man inte hört så mycket av, men mera om. Lärare till Schönberg. Ett aldrig sinande intresse för det nya. Idag hörs han igen på hemmaplan. Hans flykt till Amerika på 40-talet har säkert bidragit till den relativa glömskan. I hans stil blandas romantik med en gryende expressionism. Man förnam utöver inflytandet från Schönberg även ackord, ackordväxlingar och melodivändningar som känns igen hos Kurt Weil. För mig fanns annars mitt i hans arkaiserande medeltidsinspirationer en slags ”spleen” som vore han blott en sorgmodig iakttagare av livets och ödenas rullande gång. Inga enkla saker att gestalta men de blev levande i sin art, med ett melos man inte vill leva i men anar i trollskogen.

Richard Strauss (1864-1949) en seglivad överlevare och äkta romantiker fick stå för slutet. En serie odödliga sånger. Fint sammansatta ur opus 10, 29, 36 och 27. Samtliga sagolikt gestaltade av denna odödliga röst; klar och ren, en flod, en bäck; nätter och dagrar, kraft och skimmer. Oförglömlig blev stämningen i Traum durch die Dämmerung: Strauss genialitet tillvaratagen i minsta detalj! I Für fünfzehn Pfenniger var kärleken krass och inte långt från lyktstolpen. Allerseelen och Cæcilie lät evighetens tanke lysa. Extranumret Morgen gjorde oss bofasta i himmelsljuset.

Sånger av Alma Mahler, Robert Schumann, Alexander von Zemlinsky och Richard Strauss gavs en mörk lyster av Anna Larsson, alt, och Francisca Skoogh, piano. Sånger av Alma Mahler, Robert Schumann, Alexander von Zemlinsky och Richard Strauss gavs en mörk lyster av Anna Larsson, alt, och Francisca Skoogh, piano.

Denna Liederabent - Romansafton - som Arvika Konsertförening årligen försöker anordna - var minnesvärd. Den stora tyska-österrikiska sångtradition fick visa sig från sin bästa sida.

Lieden kan i formen ha karaktär av allt från enkel visa till aria. Ur folklig tradition och teaterns, operans och kyrkomusikens formspråk har liedkonsten utvecklats till en egen musikalisk-poetisk genre. Med musiken som mikroskop går man djupt in i texternas vävnad av litterärt sett ofta symbolisk poesi. Sångkonsten målar och schatterar orden i en melodik vars verkan ligger nära poetens inre stämningsbild, den som födde orden. Pianosatserna breddar och fördjupar skildringen. Visar känslornas natur, hur de lever och rör sig i hjärtats dolda rum.

Berömd make

Alma Mahler, en kvinnlig tonsättare som var gift med mer kände Gustav Mahler, och levde 1879 -1964 har inte bara berättat om livet vid sidan av sin berömde make utan också komponerat. Bland annat över hundra sånger.

Ur opuset Fünf Lieder till dikter av olika poeter inledde Anna Larsson med tre: Die Stille Stadt (Dehmel) Laue Sommernacht (Bierbaum) och Bei dir ist es traut (Rilke). Poeterna skiftar men kärleken är den samma. I alla tider oändlig; hemlig, tyst och ömtålig. I Rilkes text slår bortdöende klockor från längesedan. Kvällen lyssnar på det ingen får veta.

Ett strålande framförande där Franciskas pianotoner smekte sångarens kind, den mot nottexten kanske väl ofta vända. Men som bild av en blygt blickande blomma blev scenen levande teater. En salong i Wien. Minnet en dröm. Gäster: Schindler, Freud, Gustav. Alma: Uruppförande.

I Robert Schumanns tonsättning av Adelbert von Chamissos diktverk Frauenliebe und Leben (1830) var sångerskans sceniska frihet större. Anna Larssons subtilt tolkande sång av mörker och ljus och de delikat välavvägda pianofraserna, smalt ihop till ett rum, en stund och ett livsöde som klev ur sitt adertonhundratal som en slags tidsemigrant och blev ett skuggspel på vår inre duk av verklighet – en jämförelse över tid och rum där känslor och händelser är desamma. Om än villkoren skiftar med sederna, är kärleken, döden och drömmarna den mänskliga tillvarons konstanter.

Gryende expressionism

Hovsångerskan, alten Anna Larsson återkom efter paus först med sex sånger, op 13, av Alexander von Zemlinsky (1871-1942). En wienare man inte hört så mycket av, men mera om. Lärare till Schönberg. Ett aldrig sinande intresse för det nya. Idag hörs han igen på hemmaplan. Hans flykt till Amerika på 40-talet har säkert bidragit till den relativa glömskan. I hans stil blandas romantik med en gryende expressionism. Man förnam utöver inflytandet från Schönberg även ackord, ackordväxlingar och melodivändningar som känns igen hos Kurt Weil. För mig fanns annars mitt i hans arkaiserande medeltidsinspirationer en slags ”spleen” som vore han blott en sorgmodig iakttagare av livets och ödenas rullande gång. Inga enkla saker att gestalta men de blev levande i sin art, med ett melos man inte vill leva i men anar i trollskogen.

Richard Strauss (1864-1949) en seglivad överlevare och äkta romantiker fick stå för slutet. En serie odödliga sånger. Fint sammansatta ur opus 10, 29, 36 och 27. Samtliga sagolikt gestaltade av denna odödliga röst; klar och ren, en flod, en bäck; nätter och dagrar, kraft och skimmer. Oförglömlig blev stämningen i Traum durch die Dämmerung: Strauss genialitet tillvaratagen i minsta detalj! I Für fünfzehn Pfenniger var kärleken krass och inte långt från lyktstolpen. Allerseelen och Cæcilie lät evighetens tanke lysa. Extranumret Morgen gjorde oss bofasta i himmelsljuset.

  • Sverker Magnusson