2017-03-07 21:11

2017-03-07 21:11

Urpremiär på ny dramatik

TEATER: "Kamrater" av Sven Smedberg

På söndagen gav Teater DOS i regi av Carina Ekman Sven Smedbergs nyskrivna drama ”Kamrater – variationer över ett kärleksmotiv”. Platsen var Konserthusets stora sal, Ingesund.

Arvika Teaterförening bjöd i söndags på en premiär. Sven Smedbergs nyskrivna Kamrater. Nykomponerad musik för stråkkvartett utgör en sida av dramat. Makarna Fjæstad och Björn Ahlgrensson lånar till den andra sina drag åt en fantasi över ett tidlöst äktenskapstema.

”Det mörker som är ljusets förutsättning” säger Gustaf i uppgörelsen med Maja. Svart och silver. Undertonerna av algrått, dimma och frost framhäver och döljer på samma gång en kärlekskarusell som blandar konfliktämnena med passion, ansvar och - trots allt - kamratskap. Maja säger i pjässlutet ”ja” igen, till Gustaf, sin kamrat, som han till henne. Livet skenar vidare. Om på gammal räls eller ny vet man inte. Men en växel har lagts om.

Äktenskapets natur

Kamrater är en betraktelse av idén om det äktenskapliga kamratskapets natur. Den nya kvinnan, erotiskt fri, med myndighet och makt som en förutsättning för jämställdhet i äktenskap och samhälle hade som tanke etablerats redan vid sekelskiftet av Ellen Key.

Kärlekens villkor

Pjäsens Maja ser tankegången som kärlekens villkor för det äktenskapliga kamratskapet i en arbetande konstnärsduo; bådas rätt till självförverkligande. Och enkom kärleken legitimerar barn och samliv. Barnen är ett ämne i samtalet, en ekvation med flera obekanta.

Denna kommentar till Strindbergs misogyna ”Kamraterna” är en uppfriskande pendling över generationsgränserna. Att Smedbergs konstnärspar är historiskt faktiska grumlar inte bilden. Tvärtom. Jämställdhetsproblematiken är ständigt aktuell och triangeldramats motiv för de inblandade lika oklart som symptomatiskt. Inspirationskällornas biografiska material är väl värt att sprida.

Metoden låter dramat kommentera konsten. Scenerna är dukar – musikens expressiva elegier ramverket.

Många aktörer

Pjäsen har många aktörer och författaren har sett att språkets symbolism trots retorikens böljor har en prosodisk sida där känslans drivkrafter bakom var logisk argumentation kan lyftas till en egen konst. Musikens. Dramats huvudpersoner hade alla ett förhållande till den.

Inte ofta är författare mäktiga att på ett seriöst sätt utveckla även musikalisk tematik. Men Sven Smedberg kan. Stämningarna som fångas har en logisk sida som lyfter känslorna ur svallet; i uttänjda ögonblick görs det som avhandlas möjligt att begrunda. Skulle detta poetisk-musikaliska formskapande kunna utvecklas än mer djupgående, så ligger det i att öka motsättningarnas plats i kompositionen; flera rytmiska och melodiska plan och ett bredare utnyttjande av kvartettens registermässiga vidd.

Vacker timbre

Vattlandsemblen spelade. Kvartetten med det poetiska namnet har en vacker timbre och förståelse för det delikata i uttrycket. Anna Andersson Vass, Lisbeth Vecchi, Göran Lindskog och Ann-Helen Lindskog har alla sin hemvist i Arvika. De fyller ett kvalificerat behov i musikutbudet.

Skådespelarna i pjäsens triangel var Eva-Mi Tapper, Maja; Leif Persson, Gustaf och Peter Stefansson, Björn.

Maja kombinerade veka drag med stort mod sprunget ur självtillit, rättskänsla och passion. Björn som i text och tal oftast beskrev en ängels hamn, var i Gustafs då och då upprörda kommentarer mera av en bängel, men en älskad sådan. Reflektionerna av glöden såg vi, men hettan mellan Maja och Björn var mera antydd. Gustafs imposanta kraftkarl ägde något av de Strindbergska dragen i synen på kvinnan. Men var en resonablare kamrat.

En del att önska

Som helhet kunde man önskat fler och större tempoväxlingar och livligare fysisk aktion. Det finns en del utöver det elegiska att önska av den i övrigt goda regin. Tempot på scenen kommer att öka när man är varmare i kläderna. Både drama och iscensättning fick entusiastiskt mottagande.

Arvika Teaterförening bjöd i söndags på en premiär. Sven Smedbergs nyskrivna Kamrater. Nykomponerad musik för stråkkvartett utgör en sida av dramat. Makarna Fjæstad och Björn Ahlgrensson lånar till den andra sina drag åt en fantasi över ett tidlöst äktenskapstema.

”Det mörker som är ljusets förutsättning” säger Gustaf i uppgörelsen med Maja. Svart och silver. Undertonerna av algrått, dimma och frost framhäver och döljer på samma gång en kärlekskarusell som blandar konfliktämnena med passion, ansvar och - trots allt - kamratskap. Maja säger i pjässlutet ”ja” igen, till Gustaf, sin kamrat, som han till henne. Livet skenar vidare. Om på gammal räls eller ny vet man inte. Men en växel har lagts om.

Äktenskapets natur

Kamrater är en betraktelse av idén om det äktenskapliga kamratskapets natur. Den nya kvinnan, erotiskt fri, med myndighet och makt som en förutsättning för jämställdhet i äktenskap och samhälle hade som tanke etablerats redan vid sekelskiftet av Ellen Key.

Kärlekens villkor

Pjäsens Maja ser tankegången som kärlekens villkor för det äktenskapliga kamratskapet i en arbetande konstnärsduo; bådas rätt till självförverkligande. Och enkom kärleken legitimerar barn och samliv. Barnen är ett ämne i samtalet, en ekvation med flera obekanta.

Denna kommentar till Strindbergs misogyna ”Kamraterna” är en uppfriskande pendling över generationsgränserna. Att Smedbergs konstnärspar är historiskt faktiska grumlar inte bilden. Tvärtom. Jämställdhetsproblematiken är ständigt aktuell och triangeldramats motiv för de inblandade lika oklart som symptomatiskt. Inspirationskällornas biografiska material är väl värt att sprida.

Metoden låter dramat kommentera konsten. Scenerna är dukar – musikens expressiva elegier ramverket.

Många aktörer

Pjäsen har många aktörer och författaren har sett att språkets symbolism trots retorikens böljor har en prosodisk sida där känslans drivkrafter bakom var logisk argumentation kan lyftas till en egen konst. Musikens. Dramats huvudpersoner hade alla ett förhållande till den.

Inte ofta är författare mäktiga att på ett seriöst sätt utveckla även musikalisk tematik. Men Sven Smedberg kan. Stämningarna som fångas har en logisk sida som lyfter känslorna ur svallet; i uttänjda ögonblick görs det som avhandlas möjligt att begrunda. Skulle detta poetisk-musikaliska formskapande kunna utvecklas än mer djupgående, så ligger det i att öka motsättningarnas plats i kompositionen; flera rytmiska och melodiska plan och ett bredare utnyttjande av kvartettens registermässiga vidd.

Vacker timbre

Vattlandsemblen spelade. Kvartetten med det poetiska namnet har en vacker timbre och förståelse för det delikata i uttrycket. Anna Andersson Vass, Lisbeth Vecchi, Göran Lindskog och Ann-Helen Lindskog har alla sin hemvist i Arvika. De fyller ett kvalificerat behov i musikutbudet.

Skådespelarna i pjäsens triangel var Eva-Mi Tapper, Maja; Leif Persson, Gustaf och Peter Stefansson, Björn.

Maja kombinerade veka drag med stort mod sprunget ur självtillit, rättskänsla och passion. Björn som i text och tal oftast beskrev en ängels hamn, var i Gustafs då och då upprörda kommentarer mera av en bängel, men en älskad sådan. Reflektionerna av glöden såg vi, men hettan mellan Maja och Björn var mera antydd. Gustafs imposanta kraftkarl ägde något av de Strindbergska dragen i synen på kvinnan. Men var en resonablare kamrat.

En del att önska

Som helhet kunde man önskat fler och större tempoväxlingar och livligare fysisk aktion. Det finns en del utöver det elegiska att önska av den i övrigt goda regin. Tempot på scenen kommer att öka när man är varmare i kläderna. Både drama och iscensättning fick entusiastiskt mottagande.

  • Sverker Magnusson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.