2015-09-23 10:12

2015-09-23 10:12

Ord och tanke

MARCUS KOHLBERG

I en debatt i radioprogrammet OBS (P1, Sveriges Radio) diskuterades häromveckan de intellektuellas ansvar i samband med det flyktingansvar som åligger Europa. Kontentan blev att intellektuella inte har vare sig mer eller mindre ansvar än folk i allmänhet.

För det första; vilka är de intellektuella? Frågan är såklart tillspetsad och närmast retorisk till sin natur. Jag förstår att med de intellektuella menas människor som ägnar sig åt att tänka, skriva och delta i samhällsdebatten. Men ordet är laddat och kan upplevas exkluderande.

För det andra; de intellektuella måste väl ändå anses ha ett ansvar att analysera, förklara, klä av och problematisera de stora frågorna som formar vårt samhälle, vår historieskrivning och i förlängningen vår syn på framtiden.

En av panelmedlemmarna, författaren Elisabeth Hjort, landade dock i en sådan slutsats, och tog på så sätt det moraliska ansvar man kan avkräva människor med en offentlig plattform till sitt förfogande.

Omvärlden står i lågor, men i utkanterna av vår union möts människor som flyr från extremistiskt våld och diktatur av vattenkanoner, taggtråd och tårgas.

Maybe not our finest moment?

Konsten är också en del av samhället, och den som skapar kan bara göra självporträtt. Det blir tydligt när jag läser Jila Mossaed, en av mina absoluta favoritpoeter. Jila Mossaed kom från Iran till Sverige 1986, och hennes texter genomsyras av saknad, obesvarade frågor och dubbel identitet. Hennes lyrik landar med ledig självklarhet i ett svenskt sammanhang, och enligt mitt förmenande har hon bidragit till att berika den svenska litteraturen och det svenska språket med nya klangfärger.

På senaste mötet med Värmländska Författarsällskapet här i sensommar valdes Mansour Almansour in som ny medlem. Mansour kommer från Syrien. Han har erfarenheter från syriskt fängelse, vilket inte lämnar någon oberörd. Jag satt tillsammans med Jan R Ohlsson, flyhänt författare baserad i Karlstad med ett tiotal böcker i bagaget. Vi sörplade kaffe och diskuterade intensivt. Jag lade entusiastiskt ut texten om min andra diktsamling som kommer i höst, och Jan med sin digra erfarenhet berättade hur hans skrivprocesser brukar gestalta sig. Ovärderliga samtal för mig, som skönlitterär nybörjare. Efter Mansours framträdande kunde jag dock inte låta bli att tänka att min lyxångestpoesi faller ganska platt vid en jämförelse.

Men som sagt, det går bara att skapa självporträtt. Således smyger sig även politiken och samhällsdebatten in min lyrik, vare sig jag vill eller ej. Det är oundvikligt. För övrigt har konsten och kulturen ett egenvärde, oavsett utgångspunkt.

Konsten kan utgöra en barriär mot förtryck och barbari.

Samtalet måste fortgå, och där har de intellektuella ett ansvar.

Alla med en offentlig plattform till sitt förfogande har ett ansvar.

Vi behöver debatt, men vi behöver också konst och litteratur.

Det kan synligöra vansinnet och rasismen och våldet.

Kanske till och med skingra tårgasen – om så bara för en stund.

I en debatt i radioprogrammet OBS (P1, Sveriges Radio) diskuterades häromveckan de intellektuellas ansvar i samband med det flyktingansvar som åligger Europa. Kontentan blev att intellektuella inte har vare sig mer eller mindre ansvar än folk i allmänhet.

För det första; vilka är de intellektuella? Frågan är såklart tillspetsad och närmast retorisk till sin natur. Jag förstår att med de intellektuella menas människor som ägnar sig åt att tänka, skriva och delta i samhällsdebatten. Men ordet är laddat och kan upplevas exkluderande.

För det andra; de intellektuella måste väl ändå anses ha ett ansvar att analysera, förklara, klä av och problematisera de stora frågorna som formar vårt samhälle, vår historieskrivning och i förlängningen vår syn på framtiden.

En av panelmedlemmarna, författaren Elisabeth Hjort, landade dock i en sådan slutsats, och tog på så sätt det moraliska ansvar man kan avkräva människor med en offentlig plattform till sitt förfogande.

Omvärlden står i lågor, men i utkanterna av vår union möts människor som flyr från extremistiskt våld och diktatur av vattenkanoner, taggtråd och tårgas.

Maybe not our finest moment?

Konsten är också en del av samhället, och den som skapar kan bara göra självporträtt. Det blir tydligt när jag läser Jila Mossaed, en av mina absoluta favoritpoeter. Jila Mossaed kom från Iran till Sverige 1986, och hennes texter genomsyras av saknad, obesvarade frågor och dubbel identitet. Hennes lyrik landar med ledig självklarhet i ett svenskt sammanhang, och enligt mitt förmenande har hon bidragit till att berika den svenska litteraturen och det svenska språket med nya klangfärger.

På senaste mötet med Värmländska Författarsällskapet här i sensommar valdes Mansour Almansour in som ny medlem. Mansour kommer från Syrien. Han har erfarenheter från syriskt fängelse, vilket inte lämnar någon oberörd. Jag satt tillsammans med Jan R Ohlsson, flyhänt författare baserad i Karlstad med ett tiotal böcker i bagaget. Vi sörplade kaffe och diskuterade intensivt. Jag lade entusiastiskt ut texten om min andra diktsamling som kommer i höst, och Jan med sin digra erfarenhet berättade hur hans skrivprocesser brukar gestalta sig. Ovärderliga samtal för mig, som skönlitterär nybörjare. Efter Mansours framträdande kunde jag dock inte låta bli att tänka att min lyxångestpoesi faller ganska platt vid en jämförelse.

Men som sagt, det går bara att skapa självporträtt. Således smyger sig även politiken och samhällsdebatten in min lyrik, vare sig jag vill eller ej. Det är oundvikligt. För övrigt har konsten och kulturen ett egenvärde, oavsett utgångspunkt.

Konsten kan utgöra en barriär mot förtryck och barbari.

Samtalet måste fortgå, och där har de intellektuella ett ansvar.

Alla med en offentlig plattform till sitt förfogande har ett ansvar.

Vi behöver debatt, men vi behöver också konst och litteratur.

Det kan synligöra vansinnet och rasismen och våldet.

Kanske till och med skingra tårgasen – om så bara för en stund.