2015-07-20 11:22

2015-07-20 11:22

Bra, bättre, Brättne!

BRÄTTNE: Musikfestival vid Brättne Brygga

Den gångna helgen gick årets musikfest vid Brättne Brygga av stapeln. I den fantastiska bruksmiljön intill vattnet bjöds det mat, musik och mänsklig samvaro. Generationer möttes, och atmosfären var tillbakalutat inbjudande.

Vädrets makter gjorde att arrangörerna såg sig tvungna att flytta hela kalaset inomhus redan tidigt under lördagen. Rummet, scenen, i Brättne osar dock av karaktär, så intet gick förlorat. Stämningen förblev intakt, trots att tidsschemat sprack.

Imse

Första akten att äntra inomhusscenen var Imse, med sin patenterade folkrock. Fin-fina Liten stad spanns runt en melankolisk melodislinga som ramade in den gråmulna sommareftermiddagen.

Baklängesvals var som en mix av Cowboy Junkies majsfältscountry, nordiskt vemod och kontinental kabarétradition.

Snyggt var ordet!

Helakustiska Tode/Röhstö med två gitarrer och bas, var driven och effektiv power-visa. Förutom eget material spelades Cornelis, samt en översättning/tolkning av Joni Mitchells Carey.

I det hänseendet gör Tode/Röhstö Ulf Lundell sällskap (Lundells Glad igen). Sannerligen skickligt musicerande. Trio = respekt!

Eftermiddagen övergick i tidig kväll när Caroline Erikssons Band levererade sitt set. Melodiös soulfunk på engelska gled över i rak rock på svenska med Springsteen-vibbar. Lyhört, tight och proffsigt.

Carolines gästspel med Imse tidigare under eftermiddagen återgäldades, vilket speglade festivalens själ.

Jorden är platt

Kvällen var ung, och kittlande bandnamn som Rödgrön Röra, och Almost Brothers Band (rockhistorisk referens: Allman Brothers Band), väntade. Sist ut, enligt programmet, var Fredrik Uvefalk Band.

Festivalen i Brättne är ett serum mot radio-nonsens och likriktning. Det kommersiella kattguldet lyser med sin frånvaro. Inga tomma gester, ingen dold agenda.

What you see is what you get.

Göran Nilsson, vissångare och öppningsakt på lördagen, även känd som folkbildare och frilansande humanist, sammanfattade saken kanske allra bäst:

Från min horisont är jorden platt.

Vädrets makter gjorde att arrangörerna såg sig tvungna att flytta hela kalaset inomhus redan tidigt under lördagen. Rummet, scenen, i Brättne osar dock av karaktär, så intet gick förlorat. Stämningen förblev intakt, trots att tidsschemat sprack.

Imse

Första akten att äntra inomhusscenen var Imse, med sin patenterade folkrock. Fin-fina Liten stad spanns runt en melankolisk melodislinga som ramade in den gråmulna sommareftermiddagen.

Baklängesvals var som en mix av Cowboy Junkies majsfältscountry, nordiskt vemod och kontinental kabarétradition.

Snyggt var ordet!

Helakustiska Tode/Röhstö med två gitarrer och bas, var driven och effektiv power-visa. Förutom eget material spelades Cornelis, samt en översättning/tolkning av Joni Mitchells Carey.

I det hänseendet gör Tode/Röhstö Ulf Lundell sällskap (Lundells Glad igen). Sannerligen skickligt musicerande. Trio = respekt!

Eftermiddagen övergick i tidig kväll när Caroline Erikssons Band levererade sitt set. Melodiös soulfunk på engelska gled över i rak rock på svenska med Springsteen-vibbar. Lyhört, tight och proffsigt.

Carolines gästspel med Imse tidigare under eftermiddagen återgäldades, vilket speglade festivalens själ.

Jorden är platt

Kvällen var ung, och kittlande bandnamn som Rödgrön Röra, och Almost Brothers Band (rockhistorisk referens: Allman Brothers Band), väntade. Sist ut, enligt programmet, var Fredrik Uvefalk Band.

Festivalen i Brättne är ett serum mot radio-nonsens och likriktning. Det kommersiella kattguldet lyser med sin frånvaro. Inga tomma gester, ingen dold agenda.

What you see is what you get.

Göran Nilsson, vissångare och öppningsakt på lördagen, även känd som folkbildare och frilansande humanist, sammanfattade saken kanske allra bäst:

Från min horisont är jorden platt.