2015-06-02 06:00

2015-06-03 16:52

Oskuldens tid

MARCUS KOHLBERG

Samförståndsanda och transparens; den svenska konsensuskulturen är inkluderande, och bidrar kanske till att förbygga korruption och politikerförakt, eller?

Vi har suttit på historiens läktare i tvåhundra år, vi får kostrekommendationer, och så länge staten skötte järnvägen kom tågen i tid. Successivt har dock även vi blivit en del av den globala gemenskapen. En avreglerad, gränslös, och i viss mån även ansiktslös makt är svårare att förstå, svårare att förhålla sig till, och inte minst svårare att ställa till svars.

I dokumentären Dirty Wars får vi följa den grävande krigsreportern Jeremy Scahill och dennes avslöjanden kring ljusskygga operationer i spåren av kriget mot terrorismen. JSOC (Joint Special Operation Command) är den hemligaste av hemliga specialstyrkor. Med sina dödslistor opererar de fritt, utan hänsyn till nationsgränser eller officiellt deklarerade krigszoner. Jag sitter stum och känner mig som en trygghetsknarkande konspirationsteoretiker med tvivel. Vad hände med kostcirkeln och drulleförsäkringen? Samtidigt – vem försöker jag lura? Bullerbyn är asfalterad, och makten är gränslös, ansiktslös.

I dagarna rullas också FIFA-skandalen upp. Internationella Fotbollsförbundet visar sig vara precis den korrupta, maktfullkomliga herrklubb man kan förvänta sig. I skrivandets stund är ingen åtalad eller dömd, men vi kan väl ändå konstatera att det inte är kyrkkaffe de organiserar.

För att ta tempen på dagens nyhetsflöde sveper jag över text-tv:s rubriker.

Putin anklagar USA för FIFA-skandalen: Ett försök att ta ifrån Ryssland VM.

Det hela blir ett parodiskt skådespel med ena foten i sandlådan, och den andra mitt i den gränslösa, ansiktslösa makten.

Vidare kan Finlands tillträdande justitieminister tänka sig dödsstraff. Helt plötsligt är inte makten längre ansiktslös, men inte mindre skrämmande för det. Förtydliganden har gjorts, och det är inte aktuellt att återinföra dödsstraffet i Finland, men uttalandet lämnar ändå en unken och besk eftersmak.

Som en charmig avrundning på text-tv:s förstasida rekommenderar EU: max fyra espresso om dagen. Det kan vara skadligt för hälsan, och här kommer det roligaste: i synnerhet för barn och gravida. Jag vet inte var de drar gränsen för barn, men det ska till en styvnackad unge för att dra i sig fyra espresso. Artikeln har dock en allvarlig underton där man höjer ett varningens finger för det tilltagande bruket av energidrycker.

Nyheter, skvaller och larmrapporter sköljer osorterat över oss. Det vill till att ha det kritiska filtret intakt.

I självgod fullkomlighet inbillar jag mig att jag kan skilja agnarna från vetet. Samtidigt gnager känslan av att vi inte alltid får veta vad som egentligen pågår, bakom rubrikerna.

Litteraturen är, som alltid, räddningen. Inte bara som tillflykt, utan för att förstå världen.

Jag plockar fram Jila Mossaeds Ett ljud som bara du kan, och Urban Anderssons Svaret...Nära, och sätter mig till rätta.

Förnöjt börjar jag bläddra i böckerna

– och häller upp min fjärde espresso.

 

Vi har suttit på historiens läktare i tvåhundra år, vi får kostrekommendationer, och så länge staten skötte järnvägen kom tågen i tid. Successivt har dock även vi blivit en del av den globala gemenskapen. En avreglerad, gränslös, och i viss mån även ansiktslös makt är svårare att förstå, svårare att förhålla sig till, och inte minst svårare att ställa till svars.

I dokumentären Dirty Wars får vi följa den grävande krigsreportern Jeremy Scahill och dennes avslöjanden kring ljusskygga operationer i spåren av kriget mot terrorismen. JSOC (Joint Special Operation Command) är den hemligaste av hemliga specialstyrkor. Med sina dödslistor opererar de fritt, utan hänsyn till nationsgränser eller officiellt deklarerade krigszoner. Jag sitter stum och känner mig som en trygghetsknarkande konspirationsteoretiker med tvivel. Vad hände med kostcirkeln och drulleförsäkringen? Samtidigt – vem försöker jag lura? Bullerbyn är asfalterad, och makten är gränslös, ansiktslös.

I dagarna rullas också FIFA-skandalen upp. Internationella Fotbollsförbundet visar sig vara precis den korrupta, maktfullkomliga herrklubb man kan förvänta sig. I skrivandets stund är ingen åtalad eller dömd, men vi kan väl ändå konstatera att det inte är kyrkkaffe de organiserar.

För att ta tempen på dagens nyhetsflöde sveper jag över text-tv:s rubriker.

Putin anklagar USA för FIFA-skandalen: Ett försök att ta ifrån Ryssland VM.

Det hela blir ett parodiskt skådespel med ena foten i sandlådan, och den andra mitt i den gränslösa, ansiktslösa makten.

Vidare kan Finlands tillträdande justitieminister tänka sig dödsstraff. Helt plötsligt är inte makten längre ansiktslös, men inte mindre skrämmande för det. Förtydliganden har gjorts, och det är inte aktuellt att återinföra dödsstraffet i Finland, men uttalandet lämnar ändå en unken och besk eftersmak.

Som en charmig avrundning på text-tv:s förstasida rekommenderar EU: max fyra espresso om dagen. Det kan vara skadligt för hälsan, och här kommer det roligaste: i synnerhet för barn och gravida. Jag vet inte var de drar gränsen för barn, men det ska till en styvnackad unge för att dra i sig fyra espresso. Artikeln har dock en allvarlig underton där man höjer ett varningens finger för det tilltagande bruket av energidrycker.

Nyheter, skvaller och larmrapporter sköljer osorterat över oss. Det vill till att ha det kritiska filtret intakt.

I självgod fullkomlighet inbillar jag mig att jag kan skilja agnarna från vetet. Samtidigt gnager känslan av att vi inte alltid får veta vad som egentligen pågår, bakom rubrikerna.

Litteraturen är, som alltid, räddningen. Inte bara som tillflykt, utan för att förstå världen.

Jag plockar fram Jila Mossaeds Ett ljud som bara du kan, och Urban Anderssons Svaret...Nära, och sätter mig till rätta.

Förnöjt börjar jag bläddra i böckerna

– och häller upp min fjärde espresso.