2015-03-25 13:50

2015-03-25 13:54

Den gamla goda tiden?

KRÖNIKA: MARCUS KOHLBERG

När börjar en förändring? Hur börjar en förändring? När beslut tas som påtagligt och konkret förändrar förutsättningarna beror detta antingen på att tiden är mogen, eller att det finns oppositionella krafter som motsätter sig rådande ordning. Avgörande datum, årtal, är som orienteringskontroller i den förflutna topografin. Däremellan gäller det att läsa det historiska landskapet. När påbörjades förändringen som ledde fram till den där avgörande orienteringskontrollen? Gradvisa förskjutningar, marginella justeringar. Små, små steg, som kan utlösa laviner. Samhället och språket, kulturen, är i ständig förändring. Den nationalromantiska vurmen för det förgångna måste ständigt brottas med denna paradox. Arketyper, schabloner, laddas med symbolvärde över något som aldrig existerat i statisk form.

 

Det sägs att vi lever i en brytningstid. Ett paradigmskifte som pågått hela min uppväxt, även om självbilden av ett annat Sverige levde kvar åtminstone till skotten på Sveavägen.

Förskjutningar och justeringar, såväl politiska som moraliska och sociala, gör att samhällskroppen ändrar form, byter färg. Så har det alltid varit. Och så kommer det, sannolikt, att förbli.

Det är tämligen riskfyllt att idealisera det förflutna. Saker och ting blir, allt som oftast, bättre. Nationalistiska drömmar om ett för-urbant barkbröds-Sverige är världsfrånvänd dumhet. Att kliva upp i svinottan och gå bakom en oxe i lervällingen för att sedan stupa i säng, brännmärkt av hunger och gudsfruktan, är inget att sträva efter. Däremot är efterkrigstidens tre första decennier en politisk parentes vad det gäller jämlikhet och standardhöjning som kom alla till dels. Detta som resultat av social ingenjörskonst. Samtidigt fanns det plats för internationell solidaritet.

 

Sannolikt kommer framtida skribenter utan politiskt ansvar att blicka tillbaka på vår tid med nostalgiska suckar; ”I början av 2000-talet, då kunde man minsann få tillfällig anställning som timvikarie! Och bankerna hade fortfarande kvar en gnutta moral. De delade inte ut fantasisummor till ägarna, och sparräntan var hög! Och folk träffades verkligen, och pratade med varandra. Sociala medier var inte alls lika utbrett som idag. Dessutom var ersättningsnivåerna i trygghetsförsäkringarna anständiga. Rättvisa och moral var ledorden på den tiden!”

”Nu skämtar jag en smula”, som Jonas Hallberg skulle ha sagt, men i vårt romantiska medvetande var det alltid bättre förr. Det är otvetydigt så att somligt var bättre förr. Det subjektiva filtret avgör exakt vad som var bättre. Ett filter som lätt färgas av idealiserade föreställningar.

Men jag saknar Olof Palme, och vad har TV 3 tillfört mänskligheten?

Minns ni Jacobs stege? Jävligt bra tv!

Jag skjuter mig själv i foten genom att påvisa det hopplösa i att blicka bakåt.

Samtidigt går det inte att överskatta vikten av ett kritiskt förhållningssätt.

Inget nytt under solen.

Det sägs att vi lever i en brytningstid.

Det har vi alltid gjort.

När börjar en förändring? Hur börjar en förändring? När beslut tas som påtagligt och konkret förändrar förutsättningarna beror detta antingen på att tiden är mogen, eller att det finns oppositionella krafter som motsätter sig rådande ordning. Avgörande datum, årtal, är som orienteringskontroller i den förflutna topografin. Däremellan gäller det att läsa det historiska landskapet. När påbörjades förändringen som ledde fram till den där avgörande orienteringskontrollen? Gradvisa förskjutningar, marginella justeringar. Små, små steg, som kan utlösa laviner. Samhället och språket, kulturen, är i ständig förändring. Den nationalromantiska vurmen för det förgångna måste ständigt brottas med denna paradox. Arketyper, schabloner, laddas med symbolvärde över något som aldrig existerat i statisk form.

 

Det sägs att vi lever i en brytningstid. Ett paradigmskifte som pågått hela min uppväxt, även om självbilden av ett annat Sverige levde kvar åtminstone till skotten på Sveavägen.

Förskjutningar och justeringar, såväl politiska som moraliska och sociala, gör att samhällskroppen ändrar form, byter färg. Så har det alltid varit. Och så kommer det, sannolikt, att förbli.

Det är tämligen riskfyllt att idealisera det förflutna. Saker och ting blir, allt som oftast, bättre. Nationalistiska drömmar om ett för-urbant barkbröds-Sverige är världsfrånvänd dumhet. Att kliva upp i svinottan och gå bakom en oxe i lervällingen för att sedan stupa i säng, brännmärkt av hunger och gudsfruktan, är inget att sträva efter. Däremot är efterkrigstidens tre första decennier en politisk parentes vad det gäller jämlikhet och standardhöjning som kom alla till dels. Detta som resultat av social ingenjörskonst. Samtidigt fanns det plats för internationell solidaritet.

 

Sannolikt kommer framtida skribenter utan politiskt ansvar att blicka tillbaka på vår tid med nostalgiska suckar; ”I början av 2000-talet, då kunde man minsann få tillfällig anställning som timvikarie! Och bankerna hade fortfarande kvar en gnutta moral. De delade inte ut fantasisummor till ägarna, och sparräntan var hög! Och folk träffades verkligen, och pratade med varandra. Sociala medier var inte alls lika utbrett som idag. Dessutom var ersättningsnivåerna i trygghetsförsäkringarna anständiga. Rättvisa och moral var ledorden på den tiden!”

”Nu skämtar jag en smula”, som Jonas Hallberg skulle ha sagt, men i vårt romantiska medvetande var det alltid bättre förr. Det är otvetydigt så att somligt var bättre förr. Det subjektiva filtret avgör exakt vad som var bättre. Ett filter som lätt färgas av idealiserade föreställningar.

Men jag saknar Olof Palme, och vad har TV 3 tillfört mänskligheten?

Minns ni Jacobs stege? Jävligt bra tv!

Jag skjuter mig själv i foten genom att påvisa det hopplösa i att blicka bakåt.

Samtidigt går det inte att överskatta vikten av ett kritiskt förhållningssätt.

Inget nytt under solen.

Det sägs att vi lever i en brytningstid.

Det har vi alltid gjort.

  • Marcus Kohlberg